Inte trodde jag att jag någonsin skulle bli så fängslad och gripen av en stumfilm. Att en stumfilm skulle bjuda på sådana storslagna scener och ren filmlycka. Hur det mitt i allt det nästintill parodiska och överdrivna uppstår skönhet och djup. Lars Hanson gör en underbar Gösta Berling och vissa ögonblick med den unga Greta Garbo är värda att dö för...
I ena stunden sitter man och småler åt en extra dramatisk gest, i nästa stund är man hänförd, upptagen i filmen. Matti Byes nykomponerade musik till filmen bör också lovordas, dess sätt att följa filmen och skapa precis rätt stämningar är fantastiskt.
Hur ser livet ut efter Mauritz Stillers Gösta Berlings saga? Man tänker: Mer Lars Hanson, Mer Greta Garbo! Men framförallt: Mer stumfilm!