Små ord

Jag är så glad med mina nya böcker, fastän jag knappast kan ha tid att läsa dem. Hittills är två studentprov överståndna, återstår nu bara att sadla om och ge sig i kast med Finlands historia inför nästa måndag. Idag när jag steg av bussen på hemvägen fick jag syn på mörka moln som tornade upp sig långt framme och erfor en intensiv lyckokänsla. Det varade bara några sekunder, men ändå. Det var så vackert. Jag älskar ståtliga mörka molntorn och deras innebörd - snart blir det regn, storm.

*

Tankar om självpålagt tvång har fått mig att besluta mig för något - så fort alla prov och allt som följer i deras kölvatten är över så tänker jag påbörja en roman. Ja, en roman! Jag längtar efter ett stort projekt, det var så länge sedan. Det var faktiskt mycket längesedan jag tänkte något liknande, men nu vill jag det alltså, inga fragment eller noveller, det här skall bli något längre, mer strukturerat, med kapitel, eller möjligtvis del ett, del två, del tre. Och jag ska skriva på den vad som än händer, om jag tröttnar, eller inte kommer på något, det skall göras helt enkelt. Ja, jag får ju se vad det blir sist och slutligen. Men detta planerande gör mig tills vidare upprymd och glad.

Vånda

Detta skrivande! För mycket av det goda, antar jag. I skolan går jag en svenskakurs som främst går ut på att man skall producera egna texter och diskutera dem med andra, vi har fått uppgifter, de har gått bra, jag var t o m glad, nu skriver jag ju om massor som jag vanligtvis inte skriver om, som jag aldrig ens skulle ha kommit på tanken att pränta ner! Jag är annars inte förtjust i sådana här kurser - varför skulle man behöva styra skrivandet? Men det har alltså varit lyckat.

Men sedan senaste uppgiften - vi skulle utgå från uttrycket Ingen människa är en ö, eventuellt med en bild till och i form av en dialog. Ingenting. Jag vrider mig som en mask i vånda. Det går inte. Jag skriver något men det är obefintligt. Och sedan, ett besök till konstmuséet idag, där vi ser på en utställning bestående av samtida konst, därur skall vi hämta inspiration och skriva något. Jag avskyr modern konst. Jag klarar det inte. Detta mödosamma framfödande av idéer, något att skriva om, när man ser på fotografier av fiskrens, en film med krypande myror och skalbaggar, tygskulpturer! Det går inte. Men till slut producerar jag väl ändå något. Obefintligt, återigen. Visst kan man tvinga fram saker - men, men! Det blir inte bra!!