Detta skrivande! För mycket av det goda, antar jag. I skolan går jag en svenskakurs som främst går ut på att man skall producera egna texter och diskutera dem med andra, vi har fått uppgifter, de har gått bra, jag var t o m glad, nu skriver jag ju om massor som jag vanligtvis inte skriver om, som jag aldrig ens skulle ha kommit på tanken att pränta ner! Jag är annars inte förtjust i sådana här kurser - varför skulle man behöva styra skrivandet? Men det har alltså varit lyckat.Men sedan senaste uppgiften - vi skulle utgå från uttrycket Ingen människa är en ö, eventuellt med en bild till och i form av en dialog. Ingenting. Jag vrider mig som en mask i vånda. Det går inte. Jag skriver något men det är obefintligt. Och sedan, ett besök till konstmuséet idag, där vi ser på en utställning bestående av samtida konst, därur skall vi hämta inspiration och skriva något. Jag avskyr modern konst. Jag klarar det inte. Detta mödosamma framfödande av idéer, något att skriva om, när man ser på fotografier av fiskrens, en film med krypande myror och skalbaggar, tygskulpturer! Det går inte. Men till slut producerar jag väl ändå något. Obefintligt, återigen. Visst kan man tvinga fram saker - men, men! Det blir inte bra!!
Jag kan nog förstå hur jobbigt det måste kännas att skriva under tvång. Prata om att känna sig ensam på en ö!
SvaraRaderaOch kanske är det just känslan av tvång som man måste bekämpa. Hur kan man inbilla sin hjärna att skrivandet är självvalt? Är det inte alltid så, egentligen? Självvalt!
För mig veterligen sitter många författare vid sina skrivbord dagligen mellan vissa tider, precis som om det vore ett arbete på ett vanligt kontor. De måste skriva, visserligen i ett ämne som de ofta väljer själv, men de har också ett tvång över sig. "Nödvändig disciplin" uttrycker någon av dem.
Jag vet inte hur man kan skriva i ett ämne som blivit tilldelat och som man spontant inte har några idéer till. Kanske är det just det man måste lära sig, skrivandet som ett hantverk där vissa rader inte skrivs ur inspiration utan ren och skär oromantisk perspiration.
Du gick till ett museum. Kanske du bläddrar i en bok eller tittar på en film. Utbyter tankar, de få som finns i ämnet, med en vän. Plötsligt kanske det lossnar. Eller så blir det som du skriver, ord frampressade som några droppar vatten ur en näst intill torr handduk. Du skapade kanske inte ett hav ur vilken läsaren kan hämta oceaner av tankar ur, men de kanske var dropparna som får bägaren att rinna över hos någon annan, en bägare som rymmer ett universum. Vem vet?
Jag hoppas du fortsätter att pressa fram några droppar till oss i alla fall. Jag tycker om det du skriver om här i alla fall.
Hej Niklas!
SvaraRaderaUnderbar handduksliknelse. Det kändes faktiskt så, eller egentligen var det som att det var handdukens EGEN SAFT (ja, du förstår absurditeten) som pressades fram.
Jag har skrivit rader sprungna ur ren och skär oromantisk perspiration. Det mesta jag skriver är egentligen så, jag får en idé, börjar skriva på den och fortsätter så i kanske månader, lugnt och sansat, jag skriver, men det är långt ifrån samma "inspirationsstormar" jag fick som yngre, då jag inte gjorde annat än satt i en fåtölj och skrev en dag i sträck med bara matpauser. Så jag tror att mycket går att skriva utan egentlig våldsam inspiration, man skall förstås ha ett intresse i det man skriver. Men just detta att tvinga sig till det, utan något som helst engagemang - ibland kan det komma fram något bra, men det är sällan. Så är det för mig i alla fall. Det blir otroligt krystat och dåligt om jag måste skriva under tvång, det skriver man ju bara för att skriva något, nej det blir inte bra. Usch.
Här fortsätter jag att skriva i varje fall (det sker ju av egen vilja), så det behöver du inte frukta! Och tack för din långa kommentar.
Descartes ansåg att ett val är friare ju mer determinerat det är, dvs ju mer man lutar åt ett alternativ desto friare väljer man det. Viktigt att notera är att det här rör sig om en negativ frihet, en frihet-från-tvivel mer än den gängse, positiva friheten-att-välja. Jag håller med, men det vill också till att man fullt och fast förstår sig själv som viljande i den riktningen. En anledning till att styra skrivandet kan alltså vara just det implicita tvånget -- skillnaden mellan cartesiansk viljefrihet och tvång är att resolutionen påläggs "externt" snarare än antas "internt".
SvaraRaderaOm resonemanget håller är det rimligt att hävda att tvivlet berövas en och att man därmed inte själv behöver befria sig ifrån det; riktningen är given och man har bara att fritt välja den, engagera sig för att man måste. Bl a Perec skrev på det viset -- under självpålagt tvång -- och gjorde det jävligt bra. Precis som Niklas (och vetenskapsmännen) antyder innebär ofta disciplin förädling, givet att man förstår saken på rätt sätt.
Hej Skymning!
SvaraRaderaSäg nu till om jag uppfattat detta fel. Jag är villig hålla med i ditt resonemang i den mån det rör SJÄLVPÅLAGT TVÅNG. Någonstans är det alltså frivilligt då du själv VALT den riktning du följer. För om du har ett självpålagt tvång då HAR du beslutat att genomföra det,då skall det göras också, och hela saken är någonstans ändå sprungen ur eget intresse. I mitt inlägg är det dock inte fråga om något sådant - vi fick en uppgift, det s.k tvånget kom utifrån, alltså hade vi inte så mycket att välja egentligen. Att göra något på befallning, utan det minsta engagemang eller intresse i saken tror jag endast stryper friheten och kreativiteten.
Grejen är alltså att du måste välja det pålagda tvånget, acceptera det och ta det som ditt eget, för att det ska kunna komma något av det. Det är därför deadlines kan vara så bra ...
SvaraRaderaJo, deadlines kan faktiskt vara motiverande. Men jag tycker fortfarande det är problematiskt att styra skapande...
SvaraRaderaKlart det är. Annars vore det väl ingen vits med det?
SvaraRaderaHaha. Jag låter din fråga förbli retorisk.
SvaraRadera