Ursäkta svordomen, det är bara min spontana reaktion på Jörn Donners uttalande om boken Nedstörtad ängel av den käre PO, då han tyckte den var en soppa.
Den äger samma gåtfulla skönhet som Livläkarens besök och Boken om Blanche och Marie, omän jag tycker att dessa senare verk är Enquists mognaste, med den mest fulländade kompositionen. Nedstörtad ängel är kort och smärtsam, 144 sidor skriven av PO i en lägenhet i Paris då han hade det som värst på grund av alkoholen, han skrev denna bok under de få timmar tidigt på morgonen då han kunde tänka klart, då han kunde skriva.
Det är om den tvehövdade Pasqual Pinon och hans Maria, det andra huvudet. Det är också om rättsläkaren K och hans hustru. Ständigt dessa läkare! Struensee, Charcot, K! Och alltid så maktlösa. Eller rättare sagt, så har de makten till en början men förlorar den sedan. Fast inte K. Hans relation till hustrun är hatisk, de har skiljt sig, de har förlorat en dotter, som blivit mördad av en psykopatisk ung man. Båda kommer de i kontakt med honom och drabbas på något sätt av kärlek till honom. Hustrun innan mordet på dottern, K efteråt. Det är groteskt, det är oförklarligt. På samma sätt med Pasqual och Maria.
Jag reagerar också på kvinna-man relationen. Det är ett återkommande tema, den rädde mannen och den lugna kvinnan. Mannens rädsla och kvinnans oförvägenhet. Pasqual är rädd, Maria har makten över honom. Hela Pasqual-Maria historien framstår efter ett tag som en jättelik metafor, de är infångade i varandra, de kan inte leva utan varandra - ett kärlekspar. Men här är det bokstavligt. De är sammanväxta, kan inte existera utan varandra.
Jag skulle kunna skriva mer men det är ändå omöjligt att ta upp och beskriva allt man fångas av i en bok. Bara ett sista intryck: här tycks mig Per Olov Enquist mycket ung, och skör, fastän han inte var så ung på 80-talet, då boken skrevs. Detta att inte veta vem man är, och så vissa, plötsliga konfrontationer med det egna jaget. Eller är det berättarjaget jag tänker på. Men berättarjaget får mig ändå alltid att tänka på PO själv, mycket tack vare de självbiografiska fragment som återkommer i hans böcker. På detta sätt känns Nedstörtad ängel, Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök som mycket nära syskon, just på grund av dessa minnen, författarens egna förnimmelser som löper böckerna igenom, inflätade i vitt skilda sammanhang.
Det är en vacker och intressant bok. Också mycket sorglig. Absolut ingen soppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar