Jag dricker orden

"Naturligtvis lyssnar jag ofta på musik, jag njuter verkligen av det, men det är inte samma sak, det är ett substitut. Det är likadant med mina manliga förälskelser, sanningen är den, och jag skäms inte att säga det, att jag nog hellre varit kvinna. Inte nödvändigtvis en levande kvinna i denna värld, en maka och mor, nej, men en naken kvinna på rygg med särade ben under en mans tyngd, fastklamrad vid honom, genomträngd av honom, dränkt i honom och förvandlad till det gränslösa hav i vilken även han drunknar, förlorad i oändlig njutning. Men så blev det inte. Istället blev jag jurist, fick anställning inom säkerhetstjänsten, blev SS-officer och därefter direktör för en spetsfabrik. Det är sorgligt, men så ligger det till." (Jonathan Littell, De välvillliga s.28)

Jag har inte kunnat låta bli och börjat läsa De välvilliga, och jag hänförs, trots stort motstånd, före detta nazistofficeren Max Aue börjar ju sin historia med: "Bröder, låt mig berätta vad som hände. Vi är inte din bror någon av oss, svarar ni, och vi vill inte veta" och det är helt sant. Och Aue skriver till synes utan ånger och sakligt: "Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra", samtidigt som han obönhörligt drar in läsaren i sitt vi, visar att "vi" det är han och jag, läsaren, det finns även ett "dem", men de är psykopaterna, sadisterna, pedofilerna. Men han och jag, vi är de vanliga människorna -- och genom hela det inledande kapitlet där han introducerar sig får jag allt svårare att värja mig, han är ju inkonsekvent redan i början, en opålitlig berättare, erkänner sin skuld och tycks oberörd, samtidigt som han trycker sin mänsklighet på en utan nåd, och jag sitter blickstilla och läser varje ord med vidöppna ögon och bara fortsätter och fortsätter och ryser och mår dåligt genom hisnande formuleringar, vare sig jag väljer att tro honom eller ej -- om jag inte tror honom, andrifierar jag honom, tänker jag svartvitt? - om jag tror honom, vad händer då? "Men den stora faran, särskilt under instabila perioder, är de vanliga människorna som utgör staten. Den verkliga faran för mänskligheten är ni och jag."

Så, en enda prolog och jag känner redan att det här är den bästa boken jag läst på länge.