Kvinnornas ö

Jag såg på dokumentären Kvinnornas ö igår, som finns uppe på svtplay. Dokumentären handlar om ett samhälle på de afrikanska Bijagos-öarna, där det råder ett matriarkat, alltså kvinnorna är överordnade männen och styr i samhället. Dokumentären inleds med en man som berättar om varför det är kvinnorna som styr, där han bl a går in på att kvinnor tänker helt annorlunda än män, och att de står närmare Gud, och att det alltid varit så. De är även starkare än männen, och han är rädd för sin egen dotter, för han vet att om en kvinna vill att han ska dö, så dör han. Och han säger det med verklig rädsla i rösten. När jag såg det blev jag alldeles nedstämd. Man tar även kort upp att det är männen som smyckar sig för kvinnorna, och att kvinnornas makt grundar sig på hemliga religiösa ritualer som männen är utestängda ifrån. I likhet med Sara Brännholm tycker jag att fokuset inte var helt lyckat. Största delen handlar om en ung kvinna som har problem med att komma överens med sin mor om att gifta sig med en man, då modern vill att hon ska studera vidare istället. Men till slut kommer kvinnans och mannens mödrar överens och giftermålet blir av ändå. Jag noterar även att det verkar finnas en hård hierarki mellan unga och gamla -- de är de gamla (kvinnorna) som bestämmer över de ungas liv. Vad jag saknade var en djupare analys av till exempel arbetsfördelningen mellan könen -- kvinnorna är ansvariga för matlagningen till exempel, men här verkar det snarare röra sig om ett privilegium i sin egen rätt, som den livsuppehållande funktion tillagning av mat har. Kvinnorna refererar även till matlagningen som deras "traditionella rättighet". Sedan visas en bild på en man som tvättar ett barn, men vad det ska förmedla blir lite diffust. Är det så självklart att den typen av syssla har lägre status? På vilket sätt ses kvinnornas sysslor som överordnade? etc. Knappt något av detta gås det in på, och en publik som kommer från vår patriarkala kultur kommer knappast ha verktygen för att tolka arbetsfördelningen på något annat sätt än genom våra glasögon.

Men det som irriterade mig särskilt var hur det - som i början - kommer fram, att  kvinnornas makt så tydligt bygger på att männen är rädda för dem men att det inte görs något med denna information sedan. Det satte dessutom en väldigt obehaglig ton (som all form av gruppförtryck), ändå lyckas dokumentären gå över i en gemytlig stämning, och avslutas med värsta feel good-musiken. Tycker att även detta visar på hur pass färgad framställningen är av dokumentärskaparens eget patriarkala synsätt -- vi är vana vid att inte betrakta kvinnor som hot. Och när det väl kommer fram att de ses som hot så fördjupar man inte sig mer i detta, det får bara duga som något exotiskt.

Dokumentären är egentligen en uppföljning till en tidigare av samma regissör, Vår gud är en kvinna, så det kan hända att den ger en bättre skildring, jag har dock inte kunnat få tag på den.
Som det var nu kändes det ganska platt.

Men vad det ändå gav var en tankeställare kring hela godtyckligheten i hierarkiska system. Det får mig att inse ännu mer att det knappast går att hitta en "naturlig" orsak till att en grupp har makt över en annan (t ex män är starkare än kvinnor, kvinnor är våldtagbara men inte män, som man resonerar i vår kultur). Efter en inblick i ett sådant här samhälle ser man hur godtyckligt det är, och hur "orsaken" eller förklaringen verkar uppkomma efter att en grupp redan har makt. Det handlar om rädsla, det är tydligt. Men vad som skapar denna rädsla, och gör att den upprätthålls verkar vara en produkt av (slumpmässiga) historiska omständigheter mer än något annat.