Ett hål är ett hål är ett hål... eller?

Jag dricker fortfarande orden, men nu läser jag De välvilliga även med stigande genusintresse (hur skulle jag inte kunna göra det, jag menar 1940-tal, krig, mansdominans). Hittills (har kommit 400 sidor av 900) kan till exempel kvinnorna som varit med räknas på ena handens fingrar (om man bortser från Röda arméns krypskyttar, som kort omnämns för sin skicklighet), alla rätt speciella porträtt (ur ett genusperspektiv) och som jag tolkar som väldigt tidsenliga betraktat ur en 40-talsmans ögon. Flera gånger slås jag av hur autentiskt huvudpersonens världsbild och värderingar gestaltas och gratulerar författaren för att ha lyckats krypa in under skinnet på en före detta nazist och slentriansexist så pass mycket. På riktigt, jag tycker att det är en bedrift. Om man förresten vill läsa boken och i likhet med mig föredrar att veta så lite som möjligt om olästa böcker på förhand, är det bra om man slutar läsa här.

Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".

Max Aue ligger på sjukhus (sista delen av bokens andra del var världens kafkamardröm med massa hallucinationer och man tänkte att ok, han har blivit knäpp. Men i bokens tredje del vaknar han upp på ett sjukhus, det visar sig nämligen att han blivit skjuten i huvudet men överlevt och får en förklaring på sina upplevelser (nervskador etc) av läkarna, därav följande fundering):

"Dessa vetenskapliga upplysningar gjorde mig förbluffad; de ovanliga och mystiska förnimmelserna hade alltså en orsak, gick att förklara rationellt, men inte ens med ansträngning lyckades jag sätta dem i samband med denna förklaring, den föreföll ihålig och obegriplig – om det var detta man menade med förnuft måste jag instämma med Luther som kallade det Hure, hora, och det lydde faktiskt läkarnas lugna och tålmodiga order; det drog upp kjolen för mig och avslöjade att det inte fanns någonting under. Jag hade kunnat säga detsamma om mitt stackars huvud: ett hål är ett hål är ett hål." (De välvilliga, s.407)

Jag måste erkänna att jag ställde mig lite oförstående till liknelsen först. Tänkte till och med, i en stund av hetta, på svengelska: "Max, I have nothing till övers for your sexist fucking bullshit". Men sedan började det klarna. Eftersom hora ju har så många olika betydelser i vårt samhälle, ofta rent symboliska, som lite titt som tätt kan användas om nästan vilket kvinnligt (och manligt, tänker på t ex  "attentionwhore") beteende som helst, kan det ju ibland vara svårt att fatta vad som menas. Men det är säkert förlåtligt. För sedan klarnade det långsamt. Hora här avser alltså inget annat än det kvinnliga könsorganet, som framställs som ett "hål", och parat med Luthers uppfattning av förnuftet är det alltså menat att uppfattas som något som det är stor uppståndelse kring men som egentligen visar sig vara, inte bara ej värd den betydelse som tillmäts den, utan rätt och slätt "ingenting". Det mest närbesläktade uttrycket är väl förresten "Mycket väsen för ingenting". Och om "ihålig och obegriplig" kan sägas höra till liknelsen, avslöjar väl passagen ännu en dos sorglig okunskap, för att inte säga rent förakt (men, om vi ska vara välvilliga, utan tvekan vanligt på 1940-talet).

*Applåder*. Mysigt, va? Mmm. Man blir alldeles varm inombords. Tack tack, nu är vi en betydelse rikare i ordet "hora", och en nyans rikare gällande vår härliga, misogyna kulturtradition. Ja, jag raljerar. Som sagt kan jag bara än en gång gratulera författaren för att så troget återge de möjliga kulturella associationsbanorna hos en bildad herre på 1940-talet.

Kvinnornas ö

Jag såg på dokumentären Kvinnornas ö igår, som finns uppe på svtplay. Dokumentären handlar om ett samhälle på de afrikanska Bijagos-öarna, där det råder ett matriarkat, alltså kvinnorna är överordnade männen och styr i samhället. Dokumentären inleds med en man som berättar om varför det är kvinnorna som styr, där han bl a går in på att kvinnor tänker helt annorlunda än män, och att de står närmare Gud, och att det alltid varit så. De är även starkare än männen, och han är rädd för sin egen dotter, för han vet att om en kvinna vill att han ska dö, så dör han. Och han säger det med verklig rädsla i rösten. När jag såg det blev jag alldeles nedstämd. Man tar även kort upp att det är männen som smyckar sig för kvinnorna, och att kvinnornas makt grundar sig på hemliga religiösa ritualer som männen är utestängda ifrån. I likhet med Sara Brännholm tycker jag att fokuset inte var helt lyckat. Största delen handlar om en ung kvinna som har problem med att komma överens med sin mor om att gifta sig med en man, då modern vill att hon ska studera vidare istället. Men till slut kommer kvinnans och mannens mödrar överens och giftermålet blir av ändå. Jag noterar även att det verkar finnas en hård hierarki mellan unga och gamla -- de är de gamla (kvinnorna) som bestämmer över de ungas liv. Vad jag saknade var en djupare analys av till exempel arbetsfördelningen mellan könen -- kvinnorna är ansvariga för matlagningen till exempel, men här verkar det snarare röra sig om ett privilegium i sin egen rätt, som den livsuppehållande funktion tillagning av mat har. Kvinnorna refererar även till matlagningen som deras "traditionella rättighet". Sedan visas en bild på en man som tvättar ett barn, men vad det ska förmedla blir lite diffust. Är det så självklart att den typen av syssla har lägre status? På vilket sätt ses kvinnornas sysslor som överordnade? etc. Knappt något av detta gås det in på, och en publik som kommer från vår patriarkala kultur kommer knappast ha verktygen för att tolka arbetsfördelningen på något annat sätt än genom våra glasögon.

Men det som irriterade mig särskilt var hur det - som i början - kommer fram, att  kvinnornas makt så tydligt bygger på att männen är rädda för dem men att det inte görs något med denna information sedan. Det satte dessutom en väldigt obehaglig ton (som all form av gruppförtryck), ändå lyckas dokumentären gå över i en gemytlig stämning, och avslutas med värsta feel good-musiken. Tycker att även detta visar på hur pass färgad framställningen är av dokumentärskaparens eget patriarkala synsätt -- vi är vana vid att inte betrakta kvinnor som hot. Och när det väl kommer fram att de ses som hot så fördjupar man inte sig mer i detta, det får bara duga som något exotiskt.

Dokumentären är egentligen en uppföljning till en tidigare av samma regissör, Vår gud är en kvinna, så det kan hända att den ger en bättre skildring, jag har dock inte kunnat få tag på den.
Som det var nu kändes det ganska platt.

Men vad det ändå gav var en tankeställare kring hela godtyckligheten i hierarkiska system. Det får mig att inse ännu mer att det knappast går att hitta en "naturlig" orsak till att en grupp har makt över en annan (t ex män är starkare än kvinnor, kvinnor är våldtagbara men inte män, som man resonerar i vår kultur). Efter en inblick i ett sådant här samhälle ser man hur godtyckligt det är, och hur "orsaken" eller förklaringen verkar uppkomma efter att en grupp redan har makt. Det handlar om rädsla, det är tydligt. Men vad som skapar denna rädsla, och gör att den upprätthålls verkar vara en produkt av (slumpmässiga) historiska omständigheter mer än något annat.

Det intima forts.

Om jag ännu dröjer kvar vid detta. Det intima, det nära, det sköra, det veka, det mjuka, det innerliga --- Monteverdi, här, tenorer, contratenorer, orden pietosissima amante eller non tuoi tormenti förkroppsligade av den exakt rätta tonen. Det kan även vara i form av Vivaldi, mandolin, Andreas Scholls röst och ett porträtt av Pietro Rotari. Det kan vara passager i Elin Boardys Allt som återstår, eller PO Enquists Kapten Nemos bibliotek. Det kan vara något hos Édouard Vuillard eller något hos Goya eller Vermeer. Det kan vara Rembrandts blick. Det kan vara en del ur Liszts Ad Nos, rösten hos orgeln den spelas på. Det kan komma fram i andlösa ögonblick hos Bach, eller i den stilla värdigheten hos Rameau. Eller hos Thommy Berggren i Barnvagnen, eller i kamerans sätt att vila på huvudpersonernas unga ansikten där.

Vermeer

Efter att ha fått Vermeer - The Complete Paintings i julklapp är jag nu åter inne i en vermeeriansk period. När man ser på dessa målningar -- jag är inget vidare fan (!) av användandet av engelska uttryck när man skriver på svenska, men det är faktiskt a sensation of the senses (--- en sinnenas eufori kommer jag på nu!). Det är så jag känner det i alla fall. Och nu upprepar jag mig, för denna målning har redan publicerats en gång på min blogg men;


Bäst är det förstås att ha det i en reproduktion, en upplyst skärm kan på inga sätt göra denna målning rättvisa, dess tjuskraft, dess andakt. Jag sitter och ser och ser och ser på den, jag kan inte analysera och tolka, jag bara ser på den. Det tog mig lång tid att komma fram till vad jag tror att hon gör, vad det är för ögonblick, vad som är visst med det. Jag har hört olika åsikter, men inte kunnat hålla med någon av dem. Men till slut: för mig ser det ut som att hon lyssnar, lyssnar på någon som pratar (lyssnar på betraktaren). Hon lyssnar med den där halvöppna munnen då hon ännu inte bestämt sig för vad hon skall tycka om det hon hör. Om hon skall hålla med, eller invända.

Så... nu skakar vi av oss denna momentana förhäxning, så kan jag gå vidare till nästa målning, som även den redan publicerats en gång, men jag tror alla dessa målningar tål att visas flera gånger.


Kvinna med pärlhalsband, denna Vrouw met parelsnoer! Det gick en lång tid under vilken jag endast flyktigt såg på denna målning då jag bläddrade igenom en konsthistorisk bok här hemma, med titeln Barocken. Det var inte förrän min blick fastnade på den korta analysen bredvid bilden som jag blev fascinerad av den och den hör numera till mina favoriter bland Vermeers verk. Den korta beskrivningen löd nämligen (summerat) såhär: en ung kvinna gör sig fin, hon håller på att ta på sig ett pärlhalsband. Ljuset flödar in genom fönstret, rakt på henne. Då hon lyfter blicken och får syn på sig själv i spegeln stannar hon plötsligt upp, och står och ser på sig själv, mållös. Så gripen är hon av sin egen skönhet.

Och hur många tolkningar jag än läst sedan dess, så är det denna som fastnat och fått mig att älska tavlan, jag kan bara inte godta någon annan förklaring, än denna ljuvliga.

Sapfo i min hand

"Och jag längtar och jag trånar"

Denna mening/dikt lade grunden för mitt intresse för Sapfo. Att denna kärleksdikt var så kort, sann och skriven av någon under en tid som är lika svår att föreställa sig som döden (... man fattar det bara inte) i närmast modernistisk anda gjorde mig mäkta imponerad. Det var först lite senare jag fick reda på att det rör sig om fragment, och att det enda som finns bevarat (en dikt undantagen) är just fragment, ofullständiga dikter, där meningar fattas, ibland är det bara en enda rad som finns kvar. Här måste jag förresten passa på att tacka den ytterst vänliga själ som läste ett av mina tidigare inlägg och skickade mig ett exemplar av Sapfos dikter och fragment!

De flesta fragment tycker jag mycket om som de är, det gör mig inget att det fattas saker, de ofullständiga meningarna gör mig istället fängslad, vissa är helt oerhörda och jag stannar upp och läser om dem många gånger, de tycks för mig äga en alldeles särskild innebörd, något outtalat, men som hänger där i luften (till exempel de sista tre raderna i Fragment 22). Och då börjar man fundera över vad som egentligen gör en text till vad den är - författarens begåvning eller läsarens tolkning? Både och naturligtvis, men här blir det särskilt förvirrande. Sapfo skrev ju inte sin dikt så, så mycket mer fanns i klartext, men det är försvunnet nu. Återstår tolkning.

Ibland frusteras jag också; ett fragment lyder Du steker oss. Och det är olidligt, det är det enda som finns kvar, man kan inte på något vis få reda på hur det fortsätter, vad kom före, texten, texten!!

Men - vissa gör alltså djupt intryck, trots att det kanske inte alls var menat på det sättet.

Fragment 22

Gärning

kärt ansikte

den obehagliga

annars vinter

Abanthis, nu ber jag dig, tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig.

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyprogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

att jag ber
detta
jag vill

Scene fra Christian den syvendes hof

På bibliotekets söksida blev jag underrättad om att den enda bok som står att finna med Kristian Zahrtmanns målningar finns på vårt konstmuseums bibliotek. Innan det sökte jag på Adlibris och kom fram till att det i dag inte verkar finnas någon ny edition av denne konstnärs verk. Det är lite synd tycker jag, det massproduceras verkförteckningar över olika uppmärksammade konstnärer, medan andra är nästan glömda och den information som finns är mycket knapphändig. Jag begav mig alltså till museet idag och leddes nerför trappor och in i ett litet rum med några fyllda bokhyllor, ett arkiv, ett bibliotek. Där fanns mycket riktigt en smal liten utgåva med Zahrtmanns verk, på danska dessutom. Där hittade jag målningen jag letade efter, då den inte finns i tillfredställande storlek på internet;

Kristian Zahrtmann: Scene fra Christian den syvendes hof, 1873

Jag återvänder ständigt till detta, det är nog en historia jag är fast i för resten av livet, tack vare Livläkarens besök. Denne danske konstnär, Zahrtmann var mycket intresserad av det egna landets historia, och givetvis fångades han av det som utspelade sig vid det danska hovet på 1770-talet. Fascinerad, som jag. Såvitt jag kunde tolka den danska texten, så var det 100-års jubiléet av Struensees fall som gav honom inspirationen att porträttera livet vid hovet just då. Han tog sig till Amalienborg, Christian VII:s palats, för att studera omgivningen för att kunna avbilda den så autentiskt som möjligt. Detta var alltså på 1870-talet. Då ledningen där fick reda på vad målningen skulle föreställa blev de lite tveksamma, tog kontakt med Zahrtmann, sade att han borde vara försiktig, drottningen Caroline Mathilde hade två barnbarn kvar i livet. Det som ansågs mest opassande var framställandet av den sinnesjuke Christian VII; han ligger på schäslongen och leker med en papegoja (för övrigt en symbol för frivolitet och vällust). Det ansågs opassande. Zahrtmann förklarade att det är Caroline Mathilde han ställer i centrum, kungens sinnesjukdom förklarar hennes bryderi (brøde stod det, jag kan inte komma på något annat ord som liknar eller passar in i sammanhanget). Det är en intim miljö, drottningen spelar schack med hovläkaren Struensee, som fixerar henne med blicken, han är betagen. Caroline Mathilde är upptagen av sitt nästa drag. En hovdam betraktar spelet mellan dessa två.

Den dåvarande drotttningen ville se denna målning och Zahrtmann fick senare veta att man kunde tänka sig att köpa tavlan. Men han hörde då ett rykte om att detta bara skulle göras för att dölja målningen för allmänheten och han tackade bestämt nej. Sedan beskrevs hur mycket tid han lade ner på att avbilda rokokomiljön så bra som möjligt, hur uppslukad han var av sina pågående projekt illustreras också av en anteckning där Zahrtmann beskriver hur han en dag gick på gatan och såg framför sig en vacker ung man som påminde honom om Struensee. Han följde efter honom och tog till slut kontakt, han berättade för mannen - Knut Sehested - att han var konstnär och höll på att porträttera en "Afdöd" :), som han liknade och han undrade om han kunde tänka sig att sitta modell för honom. Mannen var just då upptagen av en examen, men sade att han kunde sitta för honom några timmar per dag.

Så föddes tavlan. Zahrtmann var mest intresserad av drottning Caroline Mathildes öde, och han återvände till detta tema senare i livet, jag tror det finns sammanlagt tre "Scene fra Christian den syvendes hof", men de andra fanns tyvärr inte inkluderade i boken. Zahrtmanns stil är annars inte helt min kopp av te, 1800-tals konst har - med några få undantag - inte alls samma effekt på mig som renässansens, barockens och rokokons, men här är jag så intresserad av motivet att det inte gör någonting. Det är en fin målning, och jag försjunker lätt i den, men den stör mig ändå lite. Det som stör mig är att det är en rekonstruktion, en produkt av Zahrtmanns fantasi, han har inte bevittnat detta, och på den tiden allt detta pågick skulle inget vittne ha kommit på tanken att avbilda en dylik scen. Om det ens fanns vittnen. Man kan alltså inte riktigt leva in sig i känslan av att så var det, det här hände verkligen en gång, så här såg det ut.

Därför har jag denna känsla av något falskt, som alltid, när jag betraktar 1800-tals målningar som återger 1700-talet. Jag är säker på att det var engagerande och spännande då, men idag känns det platt, efterapat. En tid härmar en annan tid - det är ganska ointressant för en eftervärld med facit i hand. Men trots detta är Zahrtmanns målning ändå mycket skickligt gjord, tycker jag, känslan av rekonstruktion är svårare att upptäcka än hos andra historiska målningar jag sett. Självklart saknas rokokons genuina stil jag automatiskt vill se då jag betraktar en målning med 1700-tals tema. På museet var de vänliga nog att låta mig ta en färgkopia av målningen. Tyvärr har jag ingen scanner så jag kan inte ladda upp den här (och den skulle vara i tillfredställande storlek). Men jag har ett fotografi, som ger åtminstone en närbild:

Kulturell eklekticism

"I en sociologisk studie av förändrade kulturvanor hos en grupp högutbildade intellektuella och före detta elitistiska kulturkonsumenter, vars preferenser förändrats radikalt i riktning mot en alltmer flytande gräns mellan fin - och skräpkultur, beskrevs en universitetslektor i klassiska språk som brukade lyssna på Bach, läsa Mauriac och se kvalitets-och avantgardefilmer, men som numera lyssnar på Händel och MC Solaar, läser Flaubert och John le Carré, går och ser Visconti och den senaste Die Hard samt äter hamburgare på dagen och sashimi på kvällen."

ur Igelkottens elegans


Jag kan ta mig själv som exempel. Jag njuter av Proust och Shakespeare, men jag har också njutit av Anne Rice. Och jag läser Alexandre Dumas. Jag sträckläser Alexandre Dumas. Och att sträckläsa Dumas innebär inte samma upplevelse som att sträckläsa Livläkarens besök. Det är inget som ger näring åt intellektet, det talar tvärtom till enkla och lätt tillfredställda begär: spänningslusta och nyfikenhet. Då jag hos mormor hittade hans Mémoires d'un médecin (originaltitel, de finns inte översatta till svenska) kände jag ännu inte till Dumas riktigt, jag trodde att det rörde sig om något seriöst och vetenskapligt. Men nej! Det rör sig om äventyrsromaner som utspelar sig under 1700-talet, med Marie-Antoinette, sköra adelsdöttrar och en hänsynslös maktmänniska som manipulerar sin omgivning, Joseph Balsamo. Jag läste alla fyra delar i serien och var i sommar nära att köpa fortsättningen, Le Collier de la Reine (Drottningens halsband), men annat kom emellan. Jag får köpa den nästa sommar.
Så är det. När andra läser deckare och chick lit läser jag Dumas.

Min farfar förhöll sig en smula nedlåtande till min Dumas-entusiasm och hade svårt att förstå min lycka då jag hittade alla fyra delarna på ett antikvariat. Jag är säker på att farmor skulle ha intagit samma attityd. Dumas togs nämligen inte så seriöst av dem. Farmor var också en riktig kulturell eklektiker i stil med nämnda universitetslektor; när det kom till litteraturen hade hon klara åsikter om vad som var riktig litteratur och vad som inte var det. Pappa fick som tioåring den nedlåtande kommentaren "Men tro inte att det där är litteratur" när han läste sina indianböcker.


Och hon gillade Bergman och Mozarts operor men hemföll också varje kväll åt värsta sortens italienska och brasilianska såpoperor som sändes på TV. Jag antar att kulturell förfining inte existerade under de 60 minuterna farmor hängav sig åt låga familjekonspiratoner och billiga intriger.