Sapfo i min hand

"Och jag längtar och jag trånar"

Denna mening/dikt lade grunden för mitt intresse för Sapfo. Att denna kärleksdikt var så kort, sann och skriven av någon under en tid som är lika svår att föreställa sig som döden (... man fattar det bara inte) i närmast modernistisk anda gjorde mig mäkta imponerad. Det var först lite senare jag fick reda på att det rör sig om fragment, och att det enda som finns bevarat (en dikt undantagen) är just fragment, ofullständiga dikter, där meningar fattas, ibland är det bara en enda rad som finns kvar. Här måste jag förresten passa på att tacka den ytterst vänliga själ som läste ett av mina tidigare inlägg och skickade mig ett exemplar av Sapfos dikter och fragment!

De flesta fragment tycker jag mycket om som de är, det gör mig inget att det fattas saker, de ofullständiga meningarna gör mig istället fängslad, vissa är helt oerhörda och jag stannar upp och läser om dem många gånger, de tycks för mig äga en alldeles särskild innebörd, något outtalat, men som hänger där i luften (till exempel de sista tre raderna i Fragment 22). Och då börjar man fundera över vad som egentligen gör en text till vad den är - författarens begåvning eller läsarens tolkning? Både och naturligtvis, men här blir det särskilt förvirrande. Sapfo skrev ju inte sin dikt så, så mycket mer fanns i klartext, men det är försvunnet nu. Återstår tolkning.

Ibland frusteras jag också; ett fragment lyder Du steker oss. Och det är olidligt, det är det enda som finns kvar, man kan inte på något vis få reda på hur det fortsätter, vad kom före, texten, texten!!

Men - vissa gör alltså djupt intryck, trots att det kanske inte alls var menat på det sättet.

Fragment 22

Gärning

kärt ansikte

den obehagliga

annars vinter

Abanthis, nu ber jag dig, tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig.

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyprogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

att jag ber
detta
jag vill