Om Mordets praktik

"Kanske gå våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser. Vi äta kakor. Vi lägga spetsdukar på borden. Och vi snattra - lika omedvetna som ankor inför slakten."

Den var så bra, bra, bra!

Jag måste säga att titeln till en början hade en närmast frånstötande effekt på mig, det lät alldeles för mycket som en deckare - vad som sedan fick mig att kolla upp den minns jag inte. Omslaget, tror jag. När jag fått reda på innehållet spelade inte titeln någon roll längre, jag ville läsa den. Detta är alltså något av en replik till Doktor Glas, huvudpersonen, doktor Revinge är i boken den som inspirerar Hjalmar Söderberg att skriva verket. Hjalmar Söderberg dyker själv upp under handlingen. Jag gillade tanken att Kerstin Ekman skrivit in sin favoritförfattare i sin bok. Det var säkert inte meningen att överträffa originalet, men det gör den faktiskt, i alla fall för min del, den gör större intryck på mig än klassikern själv. Jag tycker jättemycket om hur Pontus Revinge citerar ur Doktor Glas (som han berörs starkt av då han identifierar sig med Glas) och ställer sin verklighet mot bokens.

"Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.

Nej, jag har ingen praktik, inte ens början till en sådan. Det fattas mig pengar att hyra våning, skaffa möbler, instrument och annan utrustning. Jag rider inte. Jag badar i ett laggat tvättkar i en källare. Jag har kommit på madammen därnere med att blötlägga lutfisk i samma kar och sedan försöka bjuda mig den till julmiddag. Det är vidrigt. Han kan aldrig förstå mitt liv. Han diktar."


Det är så bra! Och så var det något med bokens ton, den var så lågmäld, och bra, det går väl inte att förklara egentligen. Man kan förstås inte låta bli att jämföra doktor Glas och doktor Pontus Revinge. Och även där tycks mig porträttet av Revinge fylligare, mångsidigare, mer nyanserat. Jag är frestad att säga att man här får reda på hela människan, medan Glas bara är skuggan. Fast... det är kanske så det är menat. Citatet om skuggan som ville bli människa återkommer säkert därför. Jag njuter också oerhört av detta vackra, gamla svenska språk.

Annars är Pontus Revinge kanske inte en helt igenom lätt karaktär att sympatisera med, själv gör jag också det bara ibland (exempelvis här: "Det är en sida ur en bok, inget tvivel om den saken. Den är utriven. Boken är alltså slaktad.").

Han är annars mycket intressant, hans fascination av Hjalmar Söderberg, hans avsky inför sin egen tillvaro, hans maniska skrivande som någonstans innehåller en önskan att själv också vara diktare. Mycket bra, återigen.

Ett sista citat:

"Jag såg honom när han skrev.
Så platt det ser ut: han skrev. Som ett bodbiträde skriver i kontoboken eller en läkare krafsar ned ett recept. Jag skulle vilja beskriva vad han gjorde så att det framstår som vad det är: en förvandlingsakt.
Att skriva är att omvandla. Det liknar den konst som de gamla alkemisterna utövade: att förvandla smuts till guld. Livets trista upprepningar fällas ut som smutsig fradga kring det renade och oförstörbara."