Orbitór - Vänster vinge, s.15-16

"För många år sedan hände det mig ibland när jag läste poesi eller lyssnade på musik att jag erfor en extas, att jag kände hjärnans plötsliga, koncentrerade blodstockning, en momentan ansamling av någon flyktig, blåsbemängd vätska, ett hastigt öppnande av en fönsterlucka i hjärnan, men inte utåt, utan in mot någonting inne i den, någonting djupt liggande och outhärdligt som utsöndrade lycksalighet. Jag hade tillgång till det, jag fick tillträde dit, till ett förbjudet rum, genom poesin eller musiken (eller genom en enstaka tanke eller bild som kom till mig eller - för länge sedan när jag gick ensam hem från skolan och trampade i vårens vattenpölar vid spårvägsspåren - en solkatt från ett skyltfönster, en doft av en kvinnas parfym). Jag trängde in i epitalamus, jag smetade ner mig i amygdalan, jag kröp ihop i guldringens abstrakta förlängning i medvetandets mitt. Uppenbarelsen var som ett tyst glädjetjut. Det hade bara sin epileptiska brutalitet gemensamt med orgasmen, men det uttryckte lättnad, underkastelse, tillbedjan. Det var genomborrningar, det var söndertrasningar mot behållaren av levande ljus djupt inne i vårt innersta, det var genombrytningspunkter som perforerade tankens innersta gräns så att den kom att likna en stjärnhimmel, för vi har allesammans ett stjärnbestrött himlavalv inne i huvudet och över vårt moraliska medvetande. Men många gånger uppnådde inte denna ejakulation sin kulmen in i mitt inre utan hejdade sig i förrummen, och i förrummen till förrumen, varifrån den hämtade skälvande bilder som slocknade efter något ögonblick och efterlämnade en saknad och en nostalgi som sedan följde mig hela dagen. Dikterna var mekanismer som åstadkom uppenbarelsen, de gjorde mig lastbar, jag använde dem som droger och det var omöjligt att leva vidare utan dem."