Det intima forts.

Om jag ännu dröjer kvar vid detta. Det intima, det nära, det sköra, det veka, det mjuka, det innerliga --- Monteverdi, här, tenorer, contratenorer, orden pietosissima amante eller non tuoi tormenti förkroppsligade av den exakt rätta tonen. Det kan även vara i form av Vivaldi, mandolin, Andreas Scholls röst och ett porträtt av Pietro Rotari. Det kan vara passager i Elin Boardys Allt som återstår, eller PO Enquists Kapten Nemos bibliotek. Det kan vara något hos Édouard Vuillard eller något hos Goya eller Vermeer. Det kan vara Rembrandts blick. Det kan vara en del ur Liszts Ad Nos, rösten hos orgeln den spelas på. Det kan komma fram i andlösa ögonblick hos Bach, eller i den stilla värdigheten hos Rameau. Eller hos Thommy Berggren i Barnvagnen, eller i kamerans sätt att vila på huvudpersonernas unga ansikten där.

-----

Det är sent och jag inser först nu hur djupt subjektivt detta inlägg är. Kanske borde man inte blogga på natten. Och kanske ligger det något prosaiskt över att rada upp saker och ting som är menade att ge en viss upplevelse så här... Alla som vill får utforska huruvida våra förnimmelser av något intimt och nära  överensstämmer eller ej. Men man får även skapa sig illusioner och ta till sig allt jag skrivit ovan på ett rent teoretiskt plan.