23 augusti 2011

Lars Hanson och Den röda bokstaven... ett försenat inlägg

Eh, oj, hoppsan... Jag hittade detta inlägg bland mina utkast och kan för mitt liv inte förstå varför jag aldrig publicerade det. Måste ha glömt bort den helt. Trots att entusiasmen inlägget skrevs med är "daterad" (jag känner inte den i detta nu) och förmodligen innehåller sådant som jag redan skrivit ang stumfilmens storhet (och läsare kanske t o m fått sin beskärda del av stumfilmstittande), så vill jag dela den med er:


Tillsammans med Greta Garbo i The Divine Woman (1928)


Lars Hanson. Ända sedan jag stötte på slädfärdsscenen ur Gösta Berlings saga på Youtube, där han som Gösta Berling vill fly till "den vida verlden" med Elisabeth Dohna har jag varit fast. Ah, sådana blickar, en sådan utstrålning!


Lars Hanson var stor redan innan Gösta Berlings saga (jag sörjer för att hans rika teaterkarriär ägde rum före min tid),  men det var med denna film som han nådde ut internationellt. Dåförtiden ville Lillian Gish göra film av Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven, och man letade efter någon som skulle kunna spela prästen Arthur Dimmesdale. Så fick man se Gösta Berlings saga och alla var eniga om att man hittat den rätte mannen. Lars Hanson kallades till Hollywood, tillsammans med firade Victor Sjöström, som skulle få regissera dramat som alltså blev The Scarlet Letter (svensk titel: Den röda bokstaven).

Resultatet blev en makalös film, med ett fantastiskt intensivt, blickar-säger-mer-än-tusen-ord-skådespeleri av Gish och Hanson i den tragiska berättelsen om prästen och byflickan som har ett hemligt kärleksförhållande som slutar i barn och offentlig förnedring för kvinnans del, medan mannen tiger och lider. 

Lars Hanson och Lillian Gish

Det är förresten just i detta stumfilmens skönhet ligger – kanske har ni ibland erfarit hur den största kreativitet kan födas ur begränsning, och det är precis vad man hade här, en stor begränsning, avsaknaden av ljud. Alltså fick man helt lita sig till bilden och dess förmåga att berätta. Det är just detta som gör riktigt god stumfilm till stor konst; man kan njuta av ett bildspråk och ett skådespelaruttryck som knappast återfinns idag.

(Obs! Med den sista meningen vill jag inte inbjuda till oproportionerlig förgyllning av det förflutna (har läst för många Youtube-kommentarer), det jag vill säga är att om man har en uppfattning om att stumfilm endast var en bristfällig föregångare till talfilmen kan det vara god tid att sätta den på prov.)

2 kommentarer:

  1. Å, vilket fantastiskt inlägg! Inte bara älskar jag Lars Hanson, jag älskar även stumfilm och har, till mångas förvåning, hävdat stumfilmen som en större konst än ljudfilmen. Varför? Av just den anledning som du beskriver. Begränsningen kräver större kreativitet, både av regissör och skådespelare men också av åskådaren. Fantasin får utrymme!

    SvaraRadera
  2. Hej Minerva! Vad roligt att du tycker om inlägget! Ang ditt hävdande om att stumfilm är en större konst än ljudfilm är jag i hög grad böjd att hålla med. Särskilt när jag är inne i en "stumfilmsperiod", känns denna form vida överlägsen allt annat i talfilmsväg.

    SvaraRadera