"I en sociologisk studie av förändrade kulturvanor hos en grupp högutbildade intellektuella och före detta elitistiska kulturkonsumenter, vars preferenser förändrats radikalt i riktning mot en alltmer flytande gräns mellan fin - och skräpkultur, beskrevs en universitetslektor i klassiska språk som brukade lyssna på Bach, läsa Mauriac och se kvalitets-och avantgardefilmer, men som numera lyssnar på Händel och MC Solaar, läser Flaubert och John le Carré, går och ser Visconti och den senaste Die Hard samt äter hamburgare på dagen och sashimi på kvällen."
ur Igelkottens elegans
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag njuter av Proust och Shakespeare, men jag har också njutit av Anne Rice. Och jag läser Alexandre Dumas. Jag sträckläser Alexandre Dumas. Och att sträckläsa Dumas innebär inte samma upplevelse som att sträckläsa Livläkarens besök. Det är inget som ger näring åt intellektet, det talar tvärtom till enkla och lätt tillfredställda begär: spänningslusta och nyfikenhet. Då jag hos mormor hittade hans Mémoires d'un médecin (originaltitel, de finns inte översatta till svenska) kände jag ännu inte till Dumas riktigt, jag trodde att det rörde sig om något seriöst och vetenskapligt. Men nej! Det rör sig om äventyrsromaner som utspelar sig under 1700-talet, med Marie-Antoinette, sköra adelsdöttrar och en hänsynslös maktmänniska som manipulerar sin omgivning, Joseph Balsamo. Jag läste alla fyra delar i serien och var i sommar nära att köpa fortsättningen, Le Collier de la Reine (Drottningens halsband), men annat kom emellan. Jag får köpa den nästa sommar.
Så är det. När andra läser deckare och chick lit läser jag Dumas.
Min farfar förhöll sig en smula nedlåtande till min Dumas-entusiasm och hade svårt att förstå min lycka då jag hittade alla fyra delarna på ett antikvariat. Jag är säker på att farmor skulle ha intagit samma attityd. Dumas togs nämligen inte så seriöst av dem. Farmor var också en riktig kulturell eklektiker i stil med nämnda universitetslektor; när det kom till litteraturen hade hon klara åsikter om vad som var riktig litteratur och vad som inte var det. Pappa fick som tioåring den nedlåtande kommentaren "Men tro inte att det där är litteratur" när han läste sina indianböcker.
Och hon gillade Bergman och Mozarts operor men hemföll också varje kväll åt värsta sortens italienska och brasilianska såpoperor som sändes på TV. Jag antar att kulturell förfining inte existerade under de 60 minuterna farmor hängav sig åt låga familjekonspiratoner och billiga intriger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar