Marc Chagall

Musik

Piero di Cosimo: Venus, Mars och Cupido

Klicka på bilden så att den blir större! Nu är den erbarmligt liten.

Men alltså, till saken. Vilken målning. Venus är  väl den som ser mest levande ut i skaran, men Cupido ser ut att ha uppgivit andan, med ögon rullade mot himlen, och även Mars har något av lik över sig, och så har vi fjärilen/malen på Venus ben som bara förstärker stämningen av död och eventuell förruttnelse (mina tankar förs till Peter Greenaway och Caravaggio), och den vita kaninen där som stryker sig mot Venus bakdel, tätt intill Cupidos arm, och så duvorna som kysser varandra och de glänsande delarna av Mars avtagna rustning, utspridda... och allt känns en smula dekadent, letargi och död i naturskönt landskap...
...och jag inser att allt egentligen är menat att vara en vacker allegori, och att de inte alls är (halv)döda, men inte vill väl någon ta ifrån mig detta outplånliga första intryck??

Att föda ett barn

Jag har märkt att det nuförtiden inte brukar gå så bra då jag ska sätta mig för att skriva om en litterär upplevelse. Den där brinnande ivern över att analysera upplevelsen, definiera den i en längre text kommer inte till mig längre. När jag har läst något riktigt bra går jag  för det mesta bärandes på en intensiv känsla av förälskelse som inte riktigt går att uttrycka i ord. Om inte det ska bli kort, spontant och subjektivt förstås. Men det ger inte en utomstående läsare så mycket, och läser man någonting som är så bra att man inte nöjer sig med några spontana och subjektiva ord, utan faktiskt vill skriva något längre som även ska få någon annan att plocka upp boken så... ja, då försöker man sig på ett inlägg.

Varenda fri kväll jag hittills haft har jag spenderat med Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Jag såg den i bokhandeln då den just kommit ut, tänkte vilken enkel titel!, läste baksidestexten men lade sedan tillbaka den, kände mig då inte så lockad av instängdheten i en svensk hemmafrus liv på 30-talet. Möter så titeln mycket senare, hos Bikherdik, och mitt intresse väcks igen.

Ja, det är en rasande berättelse, den första delen i en tänkt trilogi. Det är om tjugoåriga Maj på 30-talet, som, för att komma över ett tidigare förhållande, har flyttat och nu jobbar som servitris på ett konditori, är inneboende hos en äldre kvinna. På jobbet umgås hon med Ingrid, som vill ha med henne på en biltur en lördagskväll "det är klart att du ska hänga med", och bilen de ska åka med tillhör en äldre man, Tomas, som ska vara trevlig, snygg och rik också. Och det passar ju bra, så slipper Maj bli femte hjulet med Ingrid och hennes Olof.

Sedan kommer det en eftermiddag då Maj ska lämna tillbaka en lånad päls från en tidigare utflykt. Och Tomas bjuder in henne, och det blir lunch och öl och snaps och sex.

Och sedan är Maj färdig att glömma det hela, om det inte vore för att hon blir med barn, och det som skulle ha varit en engångsföreteelse blir istället ett äktenskap menat att vara livet ut.

Jag grips alltid så djupt då en författare faktiskt skriver fram en livs levande människa, man är under skinnet på Maj, eller, man blir ett med henne, och upplever hennes rädslor och längtan och komplex och hämningar. Jag är frestad att jämföra det fantastiska, inkännande karaktärsporträttet (karaktärsporträtt, ett så svagt ord då det är människor det handlar om...!) med det som Jette A. Kaarsbøl tecknar av Frederikke i Den stängda boken, och ja, är överhuvudtaget ivrig att jämföra Att föda ett barn med den senare, om det inte vore för att Att föda ett barn rymmer något mer än Kaarsbøls bok. Här är inte bara individen och hennes omedelbara upplevelse och sociala förhålllanden i centrum, utan en större social kontext, ett obönhörligt normsystem, samhället (och jag skriver inte 1930-talets, då det skulle kunna vara dagens, dessa principer vi styrs av ändras segt). Hur Maj är den skälvande, osäkra människan, intensivt medveten om sin omgivning och dess förväntningar, det ständiga kartläggandet och uppfyllandet av dem. Att styras och erövras av normerna och förväntningarna, tills man behärskar dem, att underkasta sig dem tills man finner sig själv i dem, sitt nya jag, som har kontrollen.

Sedan är det förstås mycket man gnisslar tänder över, hela Majs situation som kvinna i detta, hur hon tas emot av Tomas familj som arbetat sig upp i samhället, samtidigt som hennes egen arbetarklassfamilj av flera orsaker åsidosätts. Hur hon ska ta sig an hushållet hemma, hur hon, trots sin sociala status som ingift maka (borde alltså betraktas som vuxen) hålls ovetande om Tomas alkoholism och annat som är för besvärligt att tala om.

Hur ska jag fortsätta? Det är en ljuvlig bok, med ett fantastiskt känsligt och levande språk, som lämnar avtryck efter avtryck. Fulländat är även det sätt en utomstående berättarröst låter avslöja sig då och då, samt den ödmjukhet den visar inför Maj, vars förtvivlat konfliktfyllda inre man – faktiskt – inte alltid tillåts tränga in i.

Charles Lutwidge Dodgsons (Lewis Carroll) fotografiska verk

Sådan far, sådan son

(Hur kan man inte annat än älska Carl Philipp Emanuel också, av hela ens hjärta och för evigt?)

Bedårande

Zurück

Eugène Delacroix: Odalisque, 1857

Tillbaka i Uppsala och terminen är i full gång. Hösten kommer att ägnas åt littvet B med allt vad den har att erbjuda av seminarier om fördjupning i antik litteratur och litterär analys. Jag har även flyttat in i mitt alldeles eget studentrum där inredning och möbeluppsättning pågått de senaste dagarna, tillsammans med impulsiva, men långsiktigt glädjande inköp från Allposters.se. Ty jag är övertygad om att inte bara bokhyllan utan även det egna rummet är en värdig representant för dess ägares själsliga inre.

P.S Ovan tänkte jag foga in Klimts Livets träd från början, men hittar den dessvärre inte i någon tillfredsställande återgiving.

P.P.S Ett filmtips jag måste ge er: http://www.imdb.com/title/tt0060668/