Mer välbehövlig barockdos

Dagens Bach

Makan & Maken

Makarna Lavoisier av Jacques-Louis David, 1788 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Marie-Anne_Pierrette_Paulze 

P.S Observera hans smäckert framsträckta ben. Den tidens mode tog verkligen vara på manlig skönhet.

Hamlet (1921)

Asta Nielsen som Hamlet i Svend Gades version från 1921

Häromdagen var jag och såg Hamlet med Asta Nielsen i huvudrollen som visades på Uppsala Filmstudio, med levande musik till, vilket alltid är roligt. Dock måste jag säga att det i det här fallet var den levande musiken som bidrog minst till upplevelsen. Inget fel på pianisten, och jag förstår att det är en svår konst att improvisera passande musik till en film under två timmar, men å andra sidan skall man väl ägna sig åt detta för att man just har fallenhet för det. Pianisten gav inte riktigt det intrycket den här gången, tvärtom krockade lättsamma melodislingor flera gånger med inte alls lika lättsamma scener i filmen (precis som i en del teaterföreställningar, känner jag här att det bara för konstformens skull (stumfilm, eller att något sker på scen) tenderas att inte alltid tas så seriöst och folk har lättare för att glida över i tvungen komik).

Själva filmen var en mycket fin upplevelse, med en väldigt stilig och inlevelsefull Asta Nielsen. Denna version bygger på en teori om att Hamlet i själva verket var en kvinna som framlades någon gång på 1890-talet. Det märks också att det är en helt egen tolkning, fri från att behöva förhålla sig till kanoniserade framföranden (ex Laurence Olivier) och vad som 'ska' vara med ("To be or not to be..."!). Hela filmen är som helhet väldigt frigjord från Shakespeares pjäs, inget av hans språk eller repliker återfinns i mellantexterna, det är från början klargjort att filmen endast baserar sig på historien, och dessutom med denna nya vinkel, som måste ha varit djärv för tiden. Handling och tillagda intriger står helt på egna ben, och då det till detta kommer ett smakfullt estetiskt sceneri och kompetenta skådespelare blir det en njutning att se på.

Nästa läsprojekt blir Det andra könet

"Jag har redan påpekat i hur hög grad psykoanalytikerna skapar missförstånd när de godtar kategorierna manligt-kvinnligt så som samhället idag definierar dem. Idag representerar faktiskt mannen det positiva och det neutrala, det vill säga hanen och den mänskliga varelsen, medan kvinnan endast är det negativa, honan. Varje gång hon uppträder som en mänsklig varelse förklarar man således att hon identifierar sig med mannen. (...) Det stora missförstånd som detta tolkningssystem vilar på är att man godtar att det är naturligt för en mänsklig varelse av honkön att göra sig till en feminin kvinna. Det räcker inte att vara heterosexuell, inte ens att vara mor, för att förverkliga detta ideal. Den 'sanna kvinnan' är en konstgjord produkt som civilisationen producerar på samma sätt som man förr producerade kastrater." (min fetning).

Ett citat ur ett citat. I detta fall ur Åsa Mobergs Simone och jag där hon tar upp dessa rader ur Simone de Beauvoirs Det andra könet, och en av de mig häftigast förstreckade passagerna i boken.* Hela Simone och jag är fantastiskt intressant och berikande läsning, än mer berikande då man inte bara från olika håll kommer i kontakt med en stor författare, utan då detta sker genom en annan läsare (Åsa Moberg), som utforskar och identifierar sig med henne. Inte sällan stannar jag upp då hon kommenterar hur långt (eller snarare tvärtom) jämställdheten kommit i Sverige, och blir medveten om att boken gavs ut 1996. För inte kan det väl fortfarande vara så idag? Nog måste vi ha kommit länge än så? Är jag för naiv och hoppfull?

Samma sak då hon någonstans tar upp kvinnors behov av män, rättare sagt bestämmande, bekräftande (överlägsna) män. Detta har hon observerat i sitt eget liv, i de Beauvoirs, i andra kvinnors. Återigen stannar jag upp. Är det verkligen dominerande män hon menar? Eller bara starka personligheter i allmänhet? Menar hon verkligen att det i grund och botten fortfarande är den traditionella mallen som gäller (i en heterosexuell kontext)?

Det som annars kunde störa mig under läsningens gång var Mobergs sätt att använda adjektiven kvinnligt och manligt, utan att alltid förklara vad hon lade in i begreppen. Särskilt med citatet ovan och de problem boken tar upp i åtanke kan det förefalla en smula märkligt. Ett exempel är då hon skriver: Beauvoirs kvinnliga första roman (i just detta fall skrivs det senare att de viktigaste huvudpersonerna i den är kvinnor -- var alltså betydelsen så enkel i sammanhanget?).

Detta bara mina spridda intryck just nu, i övrigt är det en oerhört läsvärd bok, som givit mig en obändig lust att vidare utforska de Beauvoirs författarskap.

* De som vet om min extrena motvilja mot att på minsta sätt lämna spår i en bok, ska inte bli förvånade --- jag är fortfarande lika försiktig när det kommer till skönlitterära verk. När det kommer till facklitteratur och biografier har jag dock inte kunnat avhålla mig.

Klipp från årets bokrea

Beethovens pianosonat nr 32 i c-moll, opus 111

Tre bilder av Georges Lemmen (1865-1916)

Livsrevolutionerande

http://www.asmr-research.org/

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna känsla beskriven och namngiven.