"Jag har redan påpekat i hur hög grad psykoanalytikerna skapar missförstånd när de godtar kategorierna manligt-kvinnligt så som samhället idag definierar dem. Idag representerar faktiskt mannen det positiva och det neutrala, det vill säga hanen och den mänskliga varelsen, medan kvinnan endast är det negativa, honan. Varje gång hon uppträder som en mänsklig varelse förklarar man således att hon identifierar sig med mannen. (...) Det stora missförstånd som detta tolkningssystem vilar på är att man godtar att det är naturligt för en mänsklig varelse av honkön att göra sig till en feminin kvinna. Det räcker inte att vara heterosexuell, inte ens att vara mor, för att förverkliga detta ideal. Den 'sanna kvinnan' är en konstgjord produkt som civilisationen producerar på samma sätt som man förr producerade kastrater." (min fetning).
Ett citat ur ett citat. I detta fall ur Åsa Mobergs Simone och jag där hon tar upp dessa rader ur Simone de Beauvoirs Det andra könet, och en av de mig häftigast förstreckade passagerna i boken.* Hela Simone och jag är fantastiskt intressant och berikande läsning, än mer berikande då man inte bara från olika håll kommer i kontakt med en stor författare, utan då detta sker genom en annan läsare (Åsa Moberg), som utforskar och identifierar sig med henne. Inte sällan stannar jag upp då hon kommenterar hur långt (eller snarare tvärtom) jämställdheten kommit i Sverige, och blir medveten om att boken gavs ut 1996. För inte kan det väl fortfarande vara så idag? Nog måste vi ha kommit länge än så? Är jag för naiv och hoppfull?
Samma sak då hon någonstans tar upp kvinnors behov av män, rättare sagt bestämmande, bekräftande (överlägsna) män. Detta har hon observerat i sitt eget liv, i de Beauvoirs, i andra kvinnors. Återigen stannar jag upp. Är det verkligen dominerande män hon menar? Eller bara starka personligheter i allmänhet? Menar hon verkligen att det i grund och botten fortfarande är den traditionella mallen som gäller (i en heterosexuell kontext)?
Det som annars kunde störa mig under läsningens gång var Mobergs sätt att använda adjektiven kvinnligt och manligt, utan att alltid förklara vad hon lade in i begreppen. Särskilt med citatet ovan och de problem boken tar upp i åtanke kan det förefalla en smula märkligt. Ett exempel är då hon skriver: Beauvoirs kvinnliga första roman (i just detta fall skrivs det senare att de viktigaste huvudpersonerna i den är kvinnor -- var alltså betydelsen så enkel i sammanhanget?).
Detta bara mina spridda intryck just nu, i övrigt är det en oerhört läsvärd bok, som givit mig en obändig lust att vidare utforska de Beauvoirs författarskap.
* De som vet om min extrena motvilja mot att på minsta sätt lämna spår i en bok, ska inte bli förvånade --- jag är fortfarande lika försiktig när det kommer till skönlitterära verk. När det kommer till facklitteratur och biografier har jag dock inte kunnat avhålla mig.
Jag kommer ihåg att jag också tyckte mycket om Mobergs bok när jag läste den - för länge sedan. Det jag minns var just att hon diskuterade de Beauvoirs dolda motiv för sin plats i offentligheten och sina idéer, eftersom hon samtidigt tycktes ha fallit i en väldigt traditionell fälla av beroende av en stark man. Och att deras fria relation (de Beauvoirs & Sartres) som bland annat en mig närstående person tyckte var föredömlig, i själva verket bara var idelisk för den ene parten (han). Fast det här senare är kanske lika mycket mina misstankar om de Beauvoir som Mobergs. Projektion, hette det visst.
SvaraRadera