Jean-Jacques Rousseaus Julie eller den nya Héloïse. Efter att ha trånat efter verket i flera år fick jag slutligen de båda banden i en kär födelsedagspresent. Huvudskälet, som alltid i dessa fall, är att jag verkligen älskar estetiken i konst och kläder från och med 1750-talet och framåt. Så när jag fick upp ögonen för en äkta bästsäljare från 1760-talet med vackra porträtt av François Lemoine och Chardin på omslaget, så rusade pulsen iväg. De här Atlantis-utgåvorna är helt underbart fina, och med tidsenliga illustrationer som ett extra plus. Nu kan jag inte uttala mig tvärsäkert ännu, då jag bara läst de första breven (det är alltså en brevroman), men jag frusteras redan av den sexualfientliga attityden. Det självförnekande dyrkandet av Den Stora Kärleken som man inte är värd (att verket sägs vara startskottet för vårt moderna kärleksideal gör inte saken bättre). Försäkrandet om att man endast har de "renaste känslor" för varandra, eftersom sex är så fult och smutsigt och lågt. Och kvinnan (Julie) som motvilligt erkänner den ömsesidiga attraktionen till sin informator och ber honom att inte dra nytta av den på något "skändligt" sätt. Och jag försöker ta ett steg tillbaka och begagna mig av attityden jag fått med mig från 30 poäng idéhistoria: man ska inte hålla med, bli emotionellt involverad i de äldre texter man läser utan istället försöka förstå -- samhället, tiden, varför man hade de idealen man hade. Och visst, om jag skall tänka mig de praktiska konsekvenserna av ett hemligt förhållande i en tid utan tillgängliga preventivmedel eller fri abort, leva mig in i den sociala kontrollen och kollektiva tänkesättet, individens val och begär som inte sattes särskilt högt, så blir det förstås genast lite lättare att se hela dilemmat, alla möjliga komplikationer, som slutligen resulterar i dessa attityder som väl måste betraktas som försvarsmekanismer. Men det är svårt.
Så innan jag återvänder till Julies svåra värld (estetiken till trots) vänder jag mig för en stund till en åldrad kejsares memoarer, nämligen Marguerite Yourcenars Hadrianus minnen (för övrigt en härlig kontrast till förra årets antiklimax i form av I, Claudius).
[Andra gången gillt]
SvaraRaderaAtt blott och bart försöka förstå tiden på dess egna villkor innebär ju att man begår ett historicistiskt felslut -- det är omöjligt för oss att veta hur det faktiskt var, eftersom våra moderna referensramar skiljer sig markant mot de som var i svang när verket skrevs. I bästa fall gör man därför både sig och verket en otjänst.
Istället bör man, efter Gadamer och den filosofiska hermeneutiken, om inte ta avstamp i textens verkningshistoria då-nu -- något omständligt om man inte skriver en längre analys -- så åtminstone ta vägen om vår tid och söka förstå den mot bakgrund av romanen (och tvärtom). Ett slags juxtaposition av text (då) och verklighet (nu), alltså. Eller din verklighet respektive textens. Enligt Gadamer et consortes skulle verkets "sanning" eller "mening" skulle ligga någonstsans däremellan. Din emotionella reaktion är därför relevant som hermeneutisk fördom -- den utgör en del av din förförståelse och är säkert relevant för föregripandet av verkets fullkomlighet (qua helhet, inte värdering).
Säkert ingenting nytt för dig, men kan en ytterligare påminnelse göra läsningen mindre plågsam vore det ju bra.
(Blev för övrigt intresserad av boken. Har faktiskt inte läst någonting av Rousseau, men titeln är bekant. Nog anspelar den på Héloïse och Abélard?)
Tack för kommentaren Skymning, du har helt rätt i att det sättet att närma sig verket är att föredra.
SvaraRaderaFör tillfället har jag dock lagt boken på is och ägnar mig åt Yourcenar och Woolf (Vågorna) istället.
Ja, titeln syftar på Héloïse och Abélard!