Kopparstick av Louis Surugue efter en målning av Jean-François de Troy, 1747. Hittade den som illustration i en gammal utgåva av 1700-talsromanen Fru de Montbrillants ungdom, med titeln "Själens och kroppens samtidiga prydande". (Borde f ö ha gissat att det var de Troy som stod för originalet, då han även gjort minst lika mysiga Läsning av Molière). |
"Blanche tyckte illa om Broca. Hon ansåg att han i grunden betraktade henne som ett djur, vars skalle kunde mätas och vägas. Men hur snillrikt förstod ej denna unga flicka Blanche, spetsknypplerskan!, att försvara sig mot detta andliga förtryck!"
26 maj 2013
Söndagsbild
25 maj 2013
Böcker!
Har fått min födelsedag firad tidigare än vanligt i år, därav denna lilla bokskörd. Lyra's Oxford en fortsättning på min Philip Pullman-nostalgi (finns f ö en helt underbar, utvikbar karta över ett fiktivt Oxford i den. Varför begåvas bara barnböcker med sådana små finesser?). Och åh, Liknelseboken! Trots säljgrejmedtjejigt omslag (eller ska vi kanske propsa på att få se fler manliga skinkor på omslag till höglitterära verk? En ärlig fråga nu, försöker inte ställa upp någon dikotomi mellan finkultur och naket här) & inte helt okomplicerat tema kan jag knappt vänta tills jag åter får tillfälle att sjunka ner i Enquists språk, redan kapiteltitlarna känns alldeles fenomenala, mina lyckliga, förväntansfulla tankar förs direkt till Boken om Blanche och Marie, men som vanligt handlar det om ekon som vibrerar genom hela hans författarskap. Flicklaboratoriet kommer förhoppningsvis att få göra mig sällskap under mitt sommarjobb under de stunder inga turister står att finna i kyrkan. Ska bli verkligen roligt att läsa den. Och The Stranger's Child är bara en bok som jag längtar efter att läsa på basen av underbart omslag - för mina tankar till Ian McEwans Atonement - och första meningen: "She'd been lying in the hammock reading poetry for an hour." Annars vet jag bara att det är sommar, 1913 och Storbritannien och något av ett familjeepos - handlingen ska följa karaktärerna genom sociala omvälvningar ända fram till 1960-talet. Känner annars inte till Hollinghurst så bra, började läsa hans The Folding Star en gång, men det var flera år sedan.
Men i väntan på sommaren lägger jag undan dem. Jag skulle ändå inte kunna påbörja någon annan bok innan jag läst ut De välvilliga, som numera är helvetisk och på något sätt katarktisk på samma gång. Det är längesedan jag känt så intensivt (medkänsla blandad med frustration och vanmakt) för en huvudperson. Jag har dessutom alltid trott att jag var pessimist, men min människosyn skakas så brutalt av den här boken att jag inser att jag hittills nog varit någon form av idealist ändå och att jag nu mer än någonsin håller på att "botas" från detta - om det är bra eller ej vet jag inte.
Kvällens bild
20 maj 2013
Ett hål är ett hål är ett hål... eller?
Jag dricker fortfarande orden, men nu läser jag De välvilliga även med stigande genusintresse (hur skulle jag inte kunna göra det, jag menar 1940-tal, krig, mansdominans). Hittills (har kommit 400 sidor av 900) kan till exempel kvinnorna som varit med räknas på ena handens fingrar (om man bortser från Röda arméns krypskyttar, som kort omnämns för sin skicklighet), alla rätt speciella porträtt (ur ett genusperspektiv) och som jag tolkar som väldigt tidsenliga betraktat ur en 40-talsmans ögon. Flera gånger slås jag av hur autentiskt huvudpersonens världsbild och värderingar gestaltas och gratulerar författaren för att ha lyckats krypa in under skinnet på en före detta nazist och slentriansexist så pass mycket. På riktigt, jag tycker att det är en bedrift. Om man förresten vill läsa boken och i likhet med mig föredrar att veta så lite som möjligt om olästa böcker på förhand, är det bra om man slutar läsa här.
Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".
Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".
Max Aue ligger på sjukhus (sista delen av bokens andra del var världens kafkamardröm med massa hallucinationer och man tänkte att ok, han har blivit knäpp. Men i bokens tredje del vaknar han upp på ett sjukhus, det visar sig nämligen att han blivit skjuten i huvudet men överlevt och får en förklaring på sina upplevelser (nervskador etc) av läkarna, därav följande fundering):
"Dessa vetenskapliga upplysningar gjorde mig förbluffad; de ovanliga och mystiska förnimmelserna hade alltså en orsak, gick att förklara rationellt, men inte ens med ansträngning lyckades jag sätta dem i samband med denna förklaring, den föreföll ihålig och obegriplig – om det var detta man menade med förnuft måste jag instämma med Luther som kallade det Hure, hora, och det lydde faktiskt läkarnas lugna och tålmodiga order; det drog upp kjolen för mig och avslöjade att det inte fanns någonting under. Jag hade kunnat säga detsamma om mitt stackars huvud: ett hål är ett hål är ett hål." (De välvilliga, s.407)
Jag måste erkänna att jag ställde mig lite oförstående till liknelsen först. Tänkte till och med, i en stund av hetta, på svengelska: "Max, I have nothing till övers for your sexist fucking bullshit". Men sedan började det klarna. Eftersom hora ju har så många olika betydelser i vårt samhälle, ofta rent symboliska, som lite titt som tätt kan användas om nästan vilket kvinnligt (och manligt, tänker på t ex "attentionwhore") beteende som helst, kan det ju ibland vara svårt att fatta vad som menas. Men det är säkert förlåtligt. För sedan klarnade det långsamt. Hora här avser alltså inget annat än det kvinnliga könsorganet, som framställs som ett "hål", och parat med Luthers uppfattning av förnuftet är det alltså menat att uppfattas som något som det är stor uppståndelse kring men som egentligen visar sig vara, inte bara ej värd den betydelse som tillmäts den, utan rätt och slätt "ingenting". Det mest närbesläktade uttrycket är väl förresten "Mycket väsen för ingenting". Och om "ihålig och obegriplig" kan sägas höra till liknelsen, avslöjar väl passagen ännu en dos sorglig okunskap, för att inte säga rent förakt (men, om vi ska vara välvilliga, utan tvekan vanligt på 1940-talet).
*Applåder*. Mysigt, va? Mmm. Man blir alldeles varm inombords. Tack tack, nu är vi en betydelse rikare i ordet "hora", och en nyans rikare gällande vår härliga, misogyna kulturtradition. Ja, jag raljerar. Som sagt kan jag bara än en gång gratulera författaren för att så troget återge de möjliga kulturella associationsbanorna hos en bildad herre på 1940-talet.
14 maj 2013
13 maj 2013
Kvinnornas ö
Jag såg på dokumentären Kvinnornas ö igår, som finns uppe på svtplay. Dokumentären handlar om ett samhälle på de afrikanska Bijagos-öarna, där det råder ett matriarkat, alltså kvinnorna är överordnade männen och styr i samhället. Dokumentären inleds med en man som berättar om varför det är kvinnorna som styr, där han bl a går in på att kvinnor tänker helt annorlunda än män, och att de står närmare Gud, och att det alltid varit så. De är även starkare än männen, och han är rädd för sin egen dotter, för han vet att om en kvinna vill att han ska dö, så dör han. Och han säger det med verklig rädsla i rösten. När jag såg det blev jag alldeles nedstämd. Man tar även kort upp att det är männen som smyckar sig för kvinnorna, och att kvinnornas makt grundar sig på hemliga religiösa ritualer som männen är utestängda ifrån. I likhet med Sara Brännholm tycker jag att fokuset inte var helt lyckat. Största delen handlar om en ung kvinna som har problem med att komma överens med sin mor om att gifta sig med en man, då modern vill att hon ska studera vidare istället. Men till slut kommer kvinnans och mannens mödrar överens och giftermålet blir av ändå. Jag noterar även att det verkar finnas en hård hierarki mellan unga och gamla -- de är de gamla (kvinnorna) som bestämmer över de ungas liv. Vad jag saknade var en djupare analys av till exempel arbetsfördelningen mellan könen -- kvinnorna är ansvariga för matlagningen till exempel, men här verkar det snarare röra sig om ett privilegium i sin egen rätt, som den livsuppehållande funktion tillagning av mat har. Kvinnorna refererar även till matlagningen som deras "traditionella rättighet". Sedan visas en bild på en man som tvättar ett barn, men vad det ska förmedla blir lite diffust. Är det så självklart att den typen av syssla har lägre status? På vilket sätt ses kvinnornas sysslor som överordnade? etc. Knappt något av detta gås det in på, och en publik som kommer från vår patriarkala kultur kommer knappast ha verktygen för att tolka arbetsfördelningen på något annat sätt än genom våra glasögon.
Men det som irriterade mig särskilt var hur det - som i början - kommer fram, att kvinnornas makt så tydligt bygger på att männen är rädda för dem men att det inte görs något med denna information sedan. Det satte dessutom en väldigt obehaglig ton (som all form av gruppförtryck), ändå lyckas dokumentären gå över i en gemytlig stämning, och avslutas med värsta feel good-musiken. Tycker att även detta visar på hur pass färgad framställningen är av dokumentärskaparens eget patriarkala synsätt -- vi är vana vid att inte betrakta kvinnor som hot. Och när det väl kommer fram att de ses som hot så fördjupar man inte sig mer i detta, det får bara duga som något exotiskt.
Dokumentären är egentligen en uppföljning till en tidigare av samma regissör, Vår gud är en kvinna, så det kan hända att den ger en bättre skildring, jag har dock inte kunnat få tag på den.
Som det var nu kändes det ganska platt.
Men vad det ändå gav var en tankeställare kring hela godtyckligheten i hierarkiska system. Det får mig att inse ännu mer att det knappast går att hitta en "naturlig" orsak till att en grupp har makt över en annan (t ex män är starkare än kvinnor, kvinnor är våldtagbara men inte män, som man resonerar i vår kultur). Efter en inblick i ett sådant här samhälle ser man hur godtyckligt det är, och hur "orsaken" eller förklaringen verkar uppkomma efter att en grupp redan har makt. Det handlar om rädsla, det är tydligt. Men vad som skapar denna rädsla, och gör att den upprätthålls verkar vara en produkt av (slumpmässiga) historiska omständigheter mer än något annat.
Men det som irriterade mig särskilt var hur det - som i början - kommer fram, att kvinnornas makt så tydligt bygger på att männen är rädda för dem men att det inte görs något med denna information sedan. Det satte dessutom en väldigt obehaglig ton (som all form av gruppförtryck), ändå lyckas dokumentären gå över i en gemytlig stämning, och avslutas med värsta feel good-musiken. Tycker att även detta visar på hur pass färgad framställningen är av dokumentärskaparens eget patriarkala synsätt -- vi är vana vid att inte betrakta kvinnor som hot. Och när det väl kommer fram att de ses som hot så fördjupar man inte sig mer i detta, det får bara duga som något exotiskt.
Dokumentären är egentligen en uppföljning till en tidigare av samma regissör, Vår gud är en kvinna, så det kan hända att den ger en bättre skildring, jag har dock inte kunnat få tag på den.
Som det var nu kändes det ganska platt.
Men vad det ändå gav var en tankeställare kring hela godtyckligheten i hierarkiska system. Det får mig att inse ännu mer att det knappast går att hitta en "naturlig" orsak till att en grupp har makt över en annan (t ex män är starkare än kvinnor, kvinnor är våldtagbara men inte män, som man resonerar i vår kultur). Efter en inblick i ett sådant här samhälle ser man hur godtyckligt det är, och hur "orsaken" eller förklaringen verkar uppkomma efter att en grupp redan har makt. Det handlar om rädsla, det är tydligt. Men vad som skapar denna rädsla, och gör att den upprätthålls verkar vara en produkt av (slumpmässiga) historiska omständigheter mer än något annat.
6 maj 2013
Jag dricker orden
"Naturligtvis lyssnar jag ofta på musik, jag njuter verkligen av det, men det är inte samma sak, det är ett substitut. Det är likadant med mina manliga förälskelser, sanningen är den, och jag skäms inte att säga det, att jag nog hellre varit kvinna. Inte nödvändigtvis en levande kvinna i denna värld, en maka och mor, nej, men en naken kvinna på rygg med särade ben under en mans tyngd, fastklamrad vid honom, genomträngd av honom, dränkt i honom och förvandlad till det gränslösa hav i vilken även han drunknar, förlorad i oändlig njutning. Men så blev det inte. Istället blev jag jurist, fick anställning inom säkerhetstjänsten, blev SS-officer och därefter direktör för en spetsfabrik. Det är sorgligt, men så ligger det till." (Jonathan Littell, De välvillliga s.28)
Jag har inte kunnat låta bli och börjat läsa De välvilliga, och jag hänförs, trots stort motstånd, före detta nazistofficeren Max Aue börjar ju sin historia med: "Bröder, låt mig berätta vad som hände. Vi är inte din bror någon av oss, svarar ni, och vi vill inte veta" och det är helt sant. Och Aue skriver till synes utan ånger och sakligt: "Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra", samtidigt som han obönhörligt drar in läsaren i sitt vi, visar att "vi" det är han och jag, läsaren, det finns även ett "dem", men de är psykopaterna, sadisterna, pedofilerna. Men han och jag, vi är de vanliga människorna -- och genom hela det inledande kapitlet där han introducerar sig får jag allt svårare att värja mig, han är ju inkonsekvent redan i början, en opålitlig berättare, erkänner sin skuld och tycks oberörd, samtidigt som han trycker sin mänsklighet på en utan nåd, och jag sitter blickstilla och läser varje ord med vidöppna ögon och bara fortsätter och fortsätter och ryser och mår dåligt genom hisnande formuleringar, vare sig jag väljer att tro honom eller ej -- om jag inte tror honom, andrifierar jag honom, tänker jag svartvitt? - om jag tror honom, vad händer då? "Men den stora faran, särskilt under instabila perioder, är de vanliga människorna som utgör staten. Den verkliga faran för mänskligheten är ni och jag."
Så, en enda prolog och jag känner redan att det här är den bästa boken jag läst på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)