Snabb anteckning

Man borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra sig över.

Man borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra oss över.

Vi borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra oss över.

---

(16.59)

Nej, jag får inte den här meningen att stämma. Andra meningen känns direkt felaktig. Samtidigt låter "sig" efter "vi" fel. Eller så har jag blivit tillfälligt språkligt döv.


----- (17.04)

Det är nog första och andra meningen som stämmer. För "oss" efter "som" låter fel, det hör jag nu.

--- (17.07)
Eller kanske inte. Döv, som sagt.

Söndag

Så har man denna tomma dag framför sig.
Känns lite trist med en nästintill tom inkorg, med några Youtube-meddelanden undantagna. Tar mig därför tid att på allvar lyssna på de länkningar jag fått av en vänlig själ som vill att jag skall bekanta mig med counter tenoren Nicholas Spanos. (Hello there. I was thinking that listening to countertenor Nicholas Spanos might interest you...). Ja, han har en fin röst (fast jag föredrar nog Andreas Scholl) och jag har något nytt att upptäcka bredvid sönderlyssnade stycken av Vivaldi och Bach. Jag läser Cărtărescu och har knappast stött på något liknande. Detta förenande av kroppens rent biologiska mekanism med tankarnas och visionernas mer upphöjda existens. Fullkomligt oerhört. Orbitór - vänster vinge är en oerhörd bok. Strax utläst.

*

Annars väntar en ny period och nya ämnen. Jag har också drabbats av en viss avsmak för vin. All sorts alkohol förresten. Just nu föredrar jag faktiskt att dricka någon harmlös söt och kolsyrad dryck som lämnar huvudet i fred.



Jag tror jag skall skriva ett tacksvar till användaren som skickade Spanos-länkarna. Och så kan vi väl avsluta med ett porträtt av ryssen Ivan Argunov ;

Dagens endorfinvåg

Om ni gillar Bach och virtuosa framföranden så bör ni klicka på länken nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=SUk7-pCBCX8&feature=channel_page

Orbitór - Vänster vinge, s.15-16

"För många år sedan hände det mig ibland när jag läste poesi eller lyssnade på musik att jag erfor en extas, att jag kände hjärnans plötsliga, koncentrerade blodstockning, en momentan ansamling av någon flyktig, blåsbemängd vätska, ett hastigt öppnande av en fönsterlucka i hjärnan, men inte utåt, utan in mot någonting inne i den, någonting djupt liggande och outhärdligt som utsöndrade lycksalighet. Jag hade tillgång till det, jag fick tillträde dit, till ett förbjudet rum, genom poesin eller musiken (eller genom en enstaka tanke eller bild som kom till mig eller - för länge sedan när jag gick ensam hem från skolan och trampade i vårens vattenpölar vid spårvägsspåren - en solkatt från ett skyltfönster, en doft av en kvinnas parfym). Jag trängde in i epitalamus, jag smetade ner mig i amygdalan, jag kröp ihop i guldringens abstrakta förlängning i medvetandets mitt. Uppenbarelsen var som ett tyst glädjetjut. Det hade bara sin epileptiska brutalitet gemensamt med orgasmen, men det uttryckte lättnad, underkastelse, tillbedjan. Det var genomborrningar, det var söndertrasningar mot behållaren av levande ljus djupt inne i vårt innersta, det var genombrytningspunkter som perforerade tankens innersta gräns så att den kom att likna en stjärnhimmel, för vi har allesammans ett stjärnbestrött himlavalv inne i huvudet och över vårt moraliska medvetande. Men många gånger uppnådde inte denna ejakulation sin kulmen in i mitt inre utan hejdade sig i förrummen, och i förrummen till förrumen, varifrån den hämtade skälvande bilder som slocknade efter något ögonblick och efterlämnade en saknad och en nostalgi som sedan följde mig hela dagen. Dikterna var mekanismer som åstadkom uppenbarelsen, de gjorde mig lastbar, jag använde dem som droger och det var omöjligt att leva vidare utan dem."

After the Feast

Robert & Shana ParkeHarrison

Å, de är så bra!!

Post Scriptum

Lägg förresten inte alltför stor vikt vid inlägget Bihang. Ibland grips jag av en viss motvillighet när jag läser något mer vardagsbetonat inlägg. Varför skall man dokumentera sin bokberoende vardag...? Varför dokumentera ens något av sin vardag för att sedan upplåta den åt allmän beskådan...?!

Men den är alltså redan skriven och jag tar inte bort den för jag har beslutat mig för att inte radera ett enda inlägg på denna blogg. Så.

Robert & Shana ParkeHarrison

Jag är så glad över att ha upptäckt detta fotografpar.

Bihang

Nu när proven är över kan jag äntligen skvalpa runt i en slags underbar sysslolöshet och helhjärtat ägna mig åt allt som inte är kurslitteratur. Jag har numera 5 reservationer på biblioteket, jag väntar otåligt på samtliga och tycker att det är hemskt frustrerande att de ännu inte kommit in, trots att detta ju skulle vara precis rätt tidpunkt. Som kompensation lånar jag Almqvists Amorina (författaren, omslaget, titeln - ja, titeln, för tänk vad fint att kunna säga att man läst en bok som heter så!) och någon engelsk bok med titeln Sister (det var något med omslaget som lockade mig oerhört). Denna bok visar sig senare inte vara helt i min smak, i alla fall på basen av presentationstexten några sidor in. Som liknande kompensation lånar jag en sammanställning av Bachs flöjtkonserter då hans fantastiska violinkonsert inte finns att lånas. Jag har lämnat biblioteket bakom mig och är på väg mot bussen då jag får två meddelanden - ja, från Bibban själv där jag underrättas om att två av mina reservationer kommit in. Jag struntar i bussen och springer tillbaka för att - äntligen, äntligen - få Kerstin Strandbergs Silkespappersmönstret och Mircea Cărtărescus Orbitór - Vänster vinge i min hand.

Med utrymme för tolkning

1788-91 Antonio Canova in studio with Henry Tresham

Med ett visst mått av skadeglädje

Hahaha. Jag har inte särskilt höga tankar om Dan Browns författarskap så det här är roligt.

http://www.telegraph.co.uk/culture/books/booknews/6194031/The-Lost-Symbol-and-The-Da-Vinci-Code-author-Dan-Browns-20-worst-sentences.html

Om Mordets praktik

"Kanske gå våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser. Vi äta kakor. Vi lägga spetsdukar på borden. Och vi snattra - lika omedvetna som ankor inför slakten."

Den var så bra, bra, bra!

Jag måste säga att titeln till en början hade en närmast frånstötande effekt på mig, det lät alldeles för mycket som en deckare - vad som sedan fick mig att kolla upp den minns jag inte. Omslaget, tror jag. När jag fått reda på innehållet spelade inte titeln någon roll längre, jag ville läsa den. Detta är alltså något av en replik till Doktor Glas, huvudpersonen, doktor Revinge är i boken den som inspirerar Hjalmar Söderberg att skriva verket. Hjalmar Söderberg dyker själv upp under handlingen. Jag gillade tanken att Kerstin Ekman skrivit in sin favoritförfattare i sin bok. Det var säkert inte meningen att överträffa originalet, men det gör den faktiskt, i alla fall för min del, den gör större intryck på mig än klassikern själv. Jag tycker jättemycket om hur Pontus Revinge citerar ur Doktor Glas (som han berörs starkt av då han identifierar sig med Glas) och ställer sin verklighet mot bokens.

"Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.

Nej, jag har ingen praktik, inte ens början till en sådan. Det fattas mig pengar att hyra våning, skaffa möbler, instrument och annan utrustning. Jag rider inte. Jag badar i ett laggat tvättkar i en källare. Jag har kommit på madammen därnere med att blötlägga lutfisk i samma kar och sedan försöka bjuda mig den till julmiddag. Det är vidrigt. Han kan aldrig förstå mitt liv. Han diktar."


Det är så bra! Och så var det något med bokens ton, den var så lågmäld, och bra, det går väl inte att förklara egentligen. Man kan förstås inte låta bli att jämföra doktor Glas och doktor Pontus Revinge. Och även där tycks mig porträttet av Revinge fylligare, mångsidigare, mer nyanserat. Jag är frestad att säga att man här får reda på hela människan, medan Glas bara är skuggan. Fast... det är kanske så det är menat. Citatet om skuggan som ville bli människa återkommer säkert därför. Jag njuter också oerhört av detta vackra, gamla svenska språk.

Annars är Pontus Revinge kanske inte en helt igenom lätt karaktär att sympatisera med, själv gör jag också det bara ibland (exempelvis här: "Det är en sida ur en bok, inget tvivel om den saken. Den är utriven. Boken är alltså slaktad.").

Han är annars mycket intressant, hans fascination av Hjalmar Söderberg, hans avsky inför sin egen tillvaro, hans maniska skrivande som någonstans innehåller en önskan att själv också vara diktare. Mycket bra, återigen.

Ett sista citat:

"Jag såg honom när han skrev.
Så platt det ser ut: han skrev. Som ett bodbiträde skriver i kontoboken eller en läkare krafsar ned ett recept. Jag skulle vilja beskriva vad han gjorde så att det framstår som vad det är: en förvandlingsakt.
Att skriva är att omvandla. Det liknar den konst som de gamla alkemisterna utövade: att förvandla smuts till guld. Livets trista upprepningar fällas ut som smutsig fradga kring det renade och oförstörbara."

Små ord

Jag är så glad med mina nya böcker, fastän jag knappast kan ha tid att läsa dem. Hittills är två studentprov överståndna, återstår nu bara att sadla om och ge sig i kast med Finlands historia inför nästa måndag. Idag när jag steg av bussen på hemvägen fick jag syn på mörka moln som tornade upp sig långt framme och erfor en intensiv lyckokänsla. Det varade bara några sekunder, men ändå. Det var så vackert. Jag älskar ståtliga mörka molntorn och deras innebörd - snart blir det regn, storm.

*

Tankar om självpålagt tvång har fått mig att besluta mig för något - så fort alla prov och allt som följer i deras kölvatten är över så tänker jag påbörja en roman. Ja, en roman! Jag längtar efter ett stort projekt, det var så länge sedan. Det var faktiskt mycket längesedan jag tänkte något liknande, men nu vill jag det alltså, inga fragment eller noveller, det här skall bli något längre, mer strukturerat, med kapitel, eller möjligtvis del ett, del två, del tre. Och jag ska skriva på den vad som än händer, om jag tröttnar, eller inte kommer på något, det skall göras helt enkelt. Ja, jag får ju se vad det blir sist och slutligen. Men detta planerande gör mig tills vidare upprymd och glad.

Sapfo i min hand

"Och jag längtar och jag trånar"

Denna mening/dikt lade grunden för mitt intresse för Sapfo. Att denna kärleksdikt var så kort, sann och skriven av någon under en tid som är lika svår att föreställa sig som döden (... man fattar det bara inte) i närmast modernistisk anda gjorde mig mäkta imponerad. Det var först lite senare jag fick reda på att det rör sig om fragment, och att det enda som finns bevarat (en dikt undantagen) är just fragment, ofullständiga dikter, där meningar fattas, ibland är det bara en enda rad som finns kvar. Här måste jag förresten passa på att tacka den ytterst vänliga själ som läste ett av mina tidigare inlägg och skickade mig ett exemplar av Sapfos dikter och fragment!

De flesta fragment tycker jag mycket om som de är, det gör mig inget att det fattas saker, de ofullständiga meningarna gör mig istället fängslad, vissa är helt oerhörda och jag stannar upp och läser om dem många gånger, de tycks för mig äga en alldeles särskild innebörd, något outtalat, men som hänger där i luften (till exempel de sista tre raderna i Fragment 22). Och då börjar man fundera över vad som egentligen gör en text till vad den är - författarens begåvning eller läsarens tolkning? Både och naturligtvis, men här blir det särskilt förvirrande. Sapfo skrev ju inte sin dikt så, så mycket mer fanns i klartext, men det är försvunnet nu. Återstår tolkning.

Ibland frusteras jag också; ett fragment lyder Du steker oss. Och det är olidligt, det är det enda som finns kvar, man kan inte på något vis få reda på hur det fortsätter, vad kom före, texten, texten!!

Men - vissa gör alltså djupt intryck, trots att det kanske inte alls var menat på det sättet.

Fragment 22

Gärning

kärt ansikte

den obehagliga

annars vinter

Abanthis, nu ber jag dig, tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig.

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyprogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

att jag ber
detta
jag vill

Märkt

jag vägde en använd
sliten kortlek i handen
kände att flera figurer fattades
inte ens tomheten
ville sitta kvar och spela
och vad som än hänt med mej
hade det skett omärkligt steg för steg
men när började dom skära i mej
på ett annorlunda sätt
dagarna som alltid fått gå lösa i mina rum
släpat in sol och regn under fötterna
gav mej inget längre
livet i sej var inte nog
räckte inte till
jag hade kommit hit för något helt annat
något mycket större
jag nästan skämdes över att bara
vara en levande bland andra levande
och av allt jag gjort
av stjärnan jag lossat
och tagit ner från himlen
fanns inget kvar
bara ett brännmärke
ett sår i huden som aldrig läks



Bruno K. Öijer

François Boucher - ett urval

För en del rör det sig säkert bara om bekvämt tillbakalutade damer, 1700-talsmänniskor sysselsatta med småsaker, rysch och pysch. Jag minns faktiskt inte längre vad som lockade in mig i rokokon, och då framförallt François Boucher. Länge avgudade jag Botticelli, Caravaggio och Vermeer (dessa är jag fortfarande varmt fäst vid) - ingen annan konst än renässansens och barockens kunde komma på fråga. Jag var till en början inte så förtjust i rokokons konst. Jag tyckte det var för färgglatt och fluffigt.

Så exakt när denna motvilja slog över till äkta hänförelse över detalj - och färgrikedom kan jag inte säga. Jag minns en sommar då jag befann mig i en bokhandel i Ungern och bläddrade i konstböcker - den där känslan jag fick då jag slog upp en bok med Raphaels målningar! Det var bokstavligt talat som att stiga in i en annan värld. Allt blev så mjukt och fridfullt. Jag måste ha varit spänd - få människor i bokhandeln, sociala och kulturella normer jag borde anpassa mig efter, men jag orkar inte... glömde nia den och den.... - åsynen av Raphaels verk fick mig att slappna av fullständigt. Samma känsla får jag nu då jag ser på Boucher. Färgerna, detaljerna!! En sådan fantastisk estetik.

Min stora ljuva skuld

Det är ett fantastiskt stort lugn efter stormen ute. Jag försöker tänka på den 14 september med ett liknande, inbördes lugn.

*

Jag har beställt fyra böcker från Adlibris. Böckerna i fråga - efter långt övervägande - är den oersättliga Malina, Edelcrantz förbindelser som jag tyckte om, 73 poems av e.e cummings bara för att han är så bra samt Ulysses av James Joyce. Ulysses som jag velat läsa ända sedan vi läste sista sidan ur den på svenskan förra året, som exempel på modernistisk litteratur, och denna så ofta påstått besvärliga stream of consciousness tycktes för mig äga en alldeles säregen rytmisk skönhet, särskilt sista meningen ja sade jag, ja, jag vill ja eller engelskans Yes I said yes I will Yes, finns det något vackrare? tänkte jag. Jag blev alltså betagen, men har inte vågat ge mig i kast med bibliotekets exemplar, då det trots allt rör sig om ett närmare 1000 sidigt verk utan egentliga punkter eller skiljetecken, och jag befarade att det skulle krävas flera omlån innan den var utläst. Men vad är inte bättre än att helt enkelt köpa boken! (Om inte annat så bara för den där sista sidans skull.) Ingen stress, ingen press. Länge leve Mammon, och konsumtionsguden. (Usch nej, ta inte den sista meningen på allvar).

Detta brott mot mitt löfte att inte köpa böcker fram till jul kan jag endast motivera med att jag inte anser denna bokbeställning inkräkta särdeles på min nuvarande ekonomi, och jag kommer dessutom att behöva ha någonting att skämma bort mig med efter examina. Men låt oss uttrycka det i klartext; jag är en svag människa som inte klarat av att hålla ett löfte till sig själv och som faller för primitiv självtillfredställelse. Svag men glad.

Post Scriptum till förra inlägget

Ja, alltså... Vivaldi är ett geni;
http://www.youtube.com/watch?v=EkU4F27WahA

Intåg i september månad

Jag lyssnar på en alldeles fantastisk inspelning av Vivaldis vinter. Jag lider fortfarande av prestationsångest, men det tänker jag inte gå närmare in på nu. Det går framåt i alla fall. Och jag är förstås absurd som går och lånar Mrs Dalloway från biblioteket - det enda jag kan göra är ju att läsa några sidor på bussen, konstatera att det här är bra och sedan får den läggas på nattduksbordet tillsammans med resten av sin kolleger, och så fram med psykologiböckerna. Vad gäller exemplaret Mrs Dalloway, så undrar jag vad som hänt med det, sidorna är alldeles buckliga, vilket får mig att gissa att den tappats i ett badkar. Vidare doftar den av en slags stark manlig eau de cologne, det tror jag att det är. Det stör mig, jag har doften i näsan hela tiden. Jag försöker föreställa mig att så doftar den vackraste mannen jag någonsin mött i hela mitt liv (så många månader sedan nu...) - ja, då blir den sympatiskare, jag skulle säkert kunna berusas av den. Men denna inbillning fungerar inte särskilt länge. För jag tror inte att han använder eau de cologne. Inte den här aggressiva typen i alla fall.

Och det kanske inte ens är manlig eau de cologne. Jag kan inte tänka mig att någon dränkt denna bok i det. Det måste röra sig om sådana där små kulor som man lägger i badvattnet så att det skall bli skummigt och väldoftande. Usch. Tänk att tappa en bok i det. Vilken chock. Och så får vi andra lida för det.

*

Och det är den första september! Jag måste bara skriva det. Jag tycker om september.

Och jag förtärs, börjar känna mig som munkarna, och nunnorna, denna förbannade bokliga avhållsamhet. Jag vill ha Malina, jag vill ha Sapfos dikter och fragment, jag vill ha Secret Sexualities - A sourcebook of 17th and 18th Century writing och jag vill ha Age of Conversation hos mig nu - böcker som sätter mitt intresse och min själ i brand.