Intåg i maj månad

Källa

Som vanligt en smula sent, men här har vi det. Intåg i min födelsemånad. Det är nu man kan ta på sig sin favoritklänning, öppna fönstren, släppa in vårluften och beundra utsikten med en nyutkommen bok till hands. Och kappan mot kyligare vindar kan med fördel lämnas kvar på sin krok.

Inte relaterat till månaden, men jag tänkte bjuda på några tips; min nyfunna kärlek till ungdomslitteratur är i full blomstring och jag har precis upptäckt den underbara Maggie Stiefvater, mer specifikt hennes The Raven Boys och fortsättningen The Dream Thieves (fler böcker är på väg). Vill man ha ett ljuvligt och uttrycksfullt språk, samt de finaste små resonemangen kring klass och privilegier och oerhört älskvärda karaktärer ska man läsa dem. På filmfronten kan jag rekommendera den alldeles nya och fascinerande The Double (2013) (efter Dostojevskijs roman Dubbelgångaren), samt Ulrich Seidls oerhört svarta men ack så uppslitande och tänkvärda (jag går så långt som att kalla dem nyttiga!*) Paradies-trilogi, där alla tre filmer kan sägas behandla maktrelationer, i vilka kontexter de uppstår, på vilket sätt, dess offer och utövare.

*Och med nyttig menar jag på samma sätt som De välvilliga. Den typen av nyttighet. Katharsis. Inre rening genom att inte kunna värja sig mot det helvete som världen är och när någon lyckas fånga det på film, eller i en bok, fullständigt osentimentalt.

Filmtips!

Nowhere (1997) av Gregg Araki. Helt galen, hemsk, frisläppt och underbar!

Förresten

så har underbara stumfilmsversionen av Gösta Berlings saga med Lars Hanson och Greta Garbo, och med Matti Byes fantastiska nykomponerade musik till lagts upp på youtube! Håll till godo!

Philippe Jaroussky för evigt + filmtips

 (ja, det är samma stycke men det går inte att få nog)

 och så VÄRLDENS BÄSTA FILM. Två unga kvinnor, kaos och frihet, ljuvlig musik, bilder och klippning! Se den se den se den!

Hunderby!

Tänkte komma med ett hett tips! Igår stiftade jag bekantskap med serien Hunderby som sänds på Svtplay just nu. En helt underbart absurd, svart, historisk komediserie med ljuvligt skruvad dialog. Kan det bli bättre liksom!

Skaparen är Julia Davis (bilden), och hon är själv med som den obehagliga hushållerskan Dorothy. Finns dessutom referenser till Daphne du Mauriers Rebecca, Jane Eyre, Tess of the d'Urbervilles och andra klassiker. Och massa bra bakgrundsmusik från Händel och musikaliska kommentarer till andra filmer som ett extra plus.

Länk till serien på Svtplay: http://www.svtplay.se/sok?q=hunderby

Seriens hemsida: http://skyatlantic.sky.com/shows/hunderby

Chronik der Anna Magdalena Bach

Jag har länge velat se denna film och nu till slut suttit mig att göra det, trots avsaknad av undertexter på ett språk jag förstår. Men filmen består till stora delar av musiksekvenser (ljuvlig musik!) och talet består mestadels av några ord från Anna Magdalena om sin berömde make då och då, och går att förstå på ett ungefär om man anstränger sig (och kanske läst lite tyska i grundskolan).

Se, lyssna och njut!

Greenaway!

Youtube ÄR en guldgruva! Det har lagts upp så sanslöst många bra filmer på senaste tiden! Har till ex funnit Peter Greenaways (the one and only) lilla film om Darwin som jag inte kände till tidigare:

 

 Även hans storverk Baby of Mâcon och Drowning by Numbers finns uppe (bland andra)!

 P.S Jag har till mitt stora förtret upptäckt att min lille rödklädde rokokoherre helt oförklarligt försvunnit från högerspalten. Jag skall försöka leta reda på honom så snabbt som möjligt.

En kunglig affär

För ett ganska bra tag sedan blev jag eld och lågor över att den spännande tid som inleddes med hovläkaren Struensees maktövertagande i Danmark (och som också ligger till grund för PO Enquists Livläkarens besök som ingår i min personliga litterära kanon här till höger) äntligen skulle filmatiseras. Sedan såg jag några produktionsbilder på imdb och blev väldigt skeptisk vilket bara var fördomsfulla och förhastade slutsatser från min sida har det visat sig. 

Nu har jag nämligen varit och sett Nikolaj Arcels A Royal Affair och blev positivt överraskad. Mads Mikkelsen som Struensee, Alicia Vikander som drottning Caroline Mathilde och inte minst Mikkel Boe Følsgaard som kung Christian VII gör alla fina och trovärdiga rolltolkningar. Miljöer och kostymer är väldigt snygga, och kamerans sätt att följa en hand som glider längs en bokrygg eller att dröja kvar vid någons ansiktsuttryck skapar även det en mjuk och realistisk atmosfär. Dialogen blir aldrig konstlad eller stel som jag ibland kan uppleva att den blir i mindre bra kostymdramer. Det enda som trots allt drog ner en smula på upplevelsen var några klyschiga filmgrepp samt stundtals lite väl sentimental musik. Men på det hela taget är det en sevärd film. Mot slutet rinner mina tårar oundvikligen då det kommer till Struensees hemska avrättning.

Konsthistoriskt godis!

Youtube är en guldgruva ibland. Hittade denna fina ryska animation från 1968 späckad med underbara konsthistoriska referenser!

Hamlet (1921)

Asta Nielsen som Hamlet i Svend Gades version från 1921

Häromdagen var jag och såg Hamlet med Asta Nielsen i huvudrollen som visades på Uppsala Filmstudio, med levande musik till, vilket alltid är roligt. Dock måste jag säga att det i det här fallet var den levande musiken som bidrog minst till upplevelsen. Inget fel på pianisten, och jag förstår att det är en svår konst att improvisera passande musik till en film under två timmar, men å andra sidan skall man väl ägna sig åt detta för att man just har fallenhet för det. Pianisten gav inte riktigt det intrycket den här gången, tvärtom krockade lättsamma melodislingor flera gånger med inte alls lika lättsamma scener i filmen (precis som i en del teaterföreställningar, känner jag här att det bara för konstformens skull (stumfilm, eller att något sker på scen) tenderas att inte alltid tas så seriöst och folk har lättare för att glida över i tvungen komik).

Själva filmen var en mycket fin upplevelse, med en väldigt stilig och inlevelsefull Asta Nielsen. Denna version bygger på en teori om att Hamlet i själva verket var en kvinna som framlades någon gång på 1890-talet. Det märks också att det är en helt egen tolkning, fri från att behöva förhålla sig till kanoniserade framföranden (ex Laurence Olivier) och vad som 'ska' vara med ("To be or not to be..."!). Hela filmen är som helhet väldigt frigjord från Shakespeares pjäs, inget av hans språk eller repliker återfinns i mellantexterna, det är från början klargjort att filmen endast baserar sig på historien, och dessutom med denna nya vinkel, som måste ha varit djärv för tiden. Handling och tillagda intriger står helt på egna ben, och då det till detta kommer ett smakfullt estetiskt sceneri och kompetenta skådespelare blir det en njutning att se på.

"The Angry Vagina"

Utdrag ur Eve Enslers The Vagina Monologues.

Se!

 [Klicka här för fullständig spellista (tyvärr är första delen borttagen)]

 Så viktigt och bra, och presenterat med både humor och allvar av Jean Kilbourne.

Kitty Stjerbatskaja

Häpnar alltid över de ryska Tolstoj-filmatiseringarnas skönhet.

Lars Hanson och Den röda bokstaven... ett försenat inlägg

Eh, oj, hoppsan... Jag hittade detta inlägg bland mina utkast och kan för mitt liv inte förstå varför jag aldrig publicerade det. Måste ha glömt bort den helt. Trots att entusiasmen inlägget skrevs med är "daterad" (jag känner inte den i detta nu) och förmodligen innehåller sådant som jag redan skrivit ang stumfilmens storhet (och läsare kanske t o m fått sin beskärda del av stumfilmstittande), så vill jag dela den med er:

Tillsammans med Greta Garbo i The Divine Woman (1928)

Lars Hanson. Ända sedan jag stötte på slädfärdsscenen ur Gösta Berlings saga på Youtube, där han som Gösta Berling vill fly till "den vida verlden" med Elisabeth Dohna har jag varit fast. Ah, sådana blickar, en sådan utstrålning!

Lars Hanson var stor redan innan Gösta Berlings saga (jag sörjer för att hans rika teaterkarriär ägde rum före min tid),  men det var med denna film som han nådde ut internationellt. Dåförtiden ville Lillian Gish göra film av Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven, och man letade efter någon som skulle kunna spela prästen Arthur Dimmesdale. Så fick man se Gösta Berlings saga och alla var eniga om att man hittat den rätte mannen. Lars Hanson kallades till Hollywood, tillsammans med firade Victor Sjöström, som skulle få regissera dramat som alltså blev The Scarlet Letter (svensk titel: Den röda bokstaven).

Resultatet blev en makalös film, med ett fantastiskt intensivt, blickar-säger-mer-än-tusen-ord-skådespeleri av Gish och Hanson i den tragiska berättelsen om prästen och byflickan som har ett hemligt kärleksförhållande som slutar i barn och offentlig förnedring för kvinnans del, medan mannen tiger och lider. 

Lars Hanson och Lillian Gish

Det är förresten just i detta stumfilmens skönhet ligger – kanske har ni ibland erfarit hur den största kreativitet kan födas ur begränsning, och det är precis vad man hade här, en stor begränsning, avsaknaden av ljud. Alltså fick man helt lita sig till bilden och dess förmåga att berätta. Det är just detta som gör riktigt god stumfilm till stor konst; man kan njuta av ett bildspråk och ett skådespelaruttryck som knappast återfinns idag.

(Obs! Med den sista meningen vill jag inte inbjuda till oproportionerlig förgyllning av det förflutna (har läst för många Youtube-kommentarer), det jag vill säga är att om man har en uppfattning om att stumfilm endast var en bristfällig föregångare till talfilmen kan det vara god tid att sätta den på prov.)

Älskade Murray Melvin

... berättar här hur det var att ha 57 omtagningar av en scen till filmen Barry Lyndon.
Vad är det med bra skådespelare (ex Thommy Berggren) och deras härliga anekdoter? Jag älskar att lyssna på dem. Bäst är det när man får höra vad de tycker och tänker om en viss roll i en film, nackdelar, fördelar etc. (Fast vad jag inte står ut med är när man har världens banalaste film och karaktärer och så sitter valfri Hollywood-skådis där och ger en "djup" tolkning av sin roll.... en smaksak detta, som så mycket annat, får man väl tillägga).

...

Alltså. Det här är väldigt viktigt. Någon gång under 2012 släpps det som förmodligen är det närmaste en filmatisering Livläkarens besök kommer att komma. Det är alltså inte en filmatisering av boken utan mer själva historien, den mellan Caroline Mathilde och Struensee. Dronningen og livlaegen heter den för tillfället på danska (en tidigare titel var Caroline Mathildes år). Jag var förstås överlycklig när jag först fick nys om nyheten. Sedan sänktes förhoppningarna lite när jag såg att regissören skulle vara samma som gjorde Män som hatar kvinnor (nu har jag inte sett Män som hatar kvinnor, men jag tänker storbudgetfilm och kassasuccé och det är väl inte riktigt den form som jag vill att denna historia skall stöpas i...). Sedan höjdes dom igen när jag såg att Alicia Vikander skulle spela Caroline Mathilde (som inte var brunett utan blond, men det kan jag förlåta just nu), som jag bara har goda erfarenheter av efter huvudrollen i Till det som är vackert. Att Mads Mikkelsen skulle spela Struensee höjde förväntningarna ytterligare ett snäpp, då jag hade goda minnen av honom också från Älska dig för evigt (som det nu iofs var ett tag sedan jag såg, men minnena är som sagt goda). Mitt i allt detta börjar jag förresten bli mer och mer övertygad om att det inte är så viktigt att se en av sina största läsupplevelser gestaltad på vita duken. Detta är mer en entusiasm som dröjer kvar hos mig sedan femtonårsåldern... men, men obekymrad ännu: jag jublade också över att filmen skulle bli dansk, då ju hela historien faktiskt utspelar sig i Danmark. Att orsaken därtill är att det skulle bli billigare så (annars skulle den ha gjorts på engelska) borde naturligtvis redan ha fått en varningsklocka att ringa angående regissörens planer på realism. Surfar in på imdb nu för någon dag sedan och får se två produktionsbilder.

Ursäkta, men vad är det för jäkla fejkade miner som "Struensee" och "vakt" har på bilden ovan?! Så nu har allt bara runnit av mig. Jag kommer förstås att se filmen när den väl släpps på biograferna, bara för att jag inte kommer att kunna låta bli. Det kan förstås vara lite vågat att döma ut allting efter en enda bild. Men jag är ändå rädd för att det kommer att bli ett Stort Episkt Kostymdrama. Och folk kommer att tala och uppföra sig såsom folk gör i sådana filmer. Med noll trovärdighet. Jag önskar att fler filmskapare skulle följa Bo Widerbergs motto "Liv till varje pris"....

Finner mig förälskad i överdådiga kostymer, svartvit skönhet och Norma Shearers stumfilmsmimik trots anakronismer och hollywoodsk prägel

Marie Antoinette (1938) med Norma Shearer, Tyrone Power, Robert Morley och Joseph Schildkraut i huvudrollerna.

(Jag vill också sitta med en ung Thommy Berggren och lyssna på Vivaldi)

Jag har inte sett filmen (Barnvagnen, 1963) -- stötte bara på denna scen och blev alldeles tagen:

Gösta Berlings saga (1924)

Inte trodde  jag att jag någonsin skulle bli så fängslad och gripen av en stumfilm. Att en stumfilm skulle bjuda på sådana storslagna scener och ren filmlycka. Hur det mitt i allt det nästintill parodiska och överdrivna uppstår skönhet och djup. Lars Hanson gör en underbar Gösta Berling och vissa ögonblick med den unga Greta Garbo är värda att dö för...

I ena stunden sitter man och småler åt en extra dramatisk gest, i nästa stund är man hänförd, upptagen i filmen. Matti Byes nykomponerade musik till filmen bör också lovordas, dess sätt att följa filmen och skapa precis rätt stämningar är fantastiskt.

Hur ser livet ut efter Mauritz Stillers Gösta Berlings saga? Man tänker: Mer Lars Hanson, Mer Greta Garbo! Men framförallt: Mer stumfilm!

Rysansvärd scen ur Gösta Berlings saga (1924)