Böcker etc

"Snow-balls have flown their Arcs, starr’d the Sides of Outbuildings, as of Cousins, carried Hats away into the brisk Wind off Delaware, - the Sleds are brought in and their Runners carefully dried and greased, shoes deposited in the back Hall, a stocking’d-foot Descent made upon the great Kitchen, in a purposeful Dither since Morning, punctuated by the ringing Lids of various Boilers and Stewing-Pots, fragrant with Pie-Spices, peel’d Fruits, Suet, heated Sugar, - the Children, having all upon the Fly, among rhythmic slaps of Batter and Spoon, coax’d and stolen what they might, proceed, as upon each afternoon all this snowy Advent, to a comfortable Room at the rear of the House, years since given over to their carefree Assaults."

Så inleds Thomas Pynchons Mason & Dixon och jag blev alldeles kär i detta språk!, men nu när boken väl är i min hand lockas jag av allt annat som jag också vill läsa -- har precis tagit mig igenom Edith Whartons The Age of Innocence (tyckte mycket om) och sedan Victoria Pattersons This Vacant Paradise efter tips från outsinliga-underbara Tchoupitoulas, och efter vilken jag blev extremt nedstämd, och trots att jag ville ta paus från temat - att falla i samhället - har jag nu tack vare upptäckten av Wharton inte kunnat låta bli att börja läsa The House of Mirth, vi får se hur det går! Dessutom står en Penguin-utgåva av Livius' The Early History of Rome och frestar bredvid sängen, ack ack.

Jag lämnar er med lite venetiansk barockmusik;

 

Ett hål är ett hål är ett hål... eller?

Jag dricker fortfarande orden, men nu läser jag De välvilliga även med stigande genusintresse (hur skulle jag inte kunna göra det, jag menar 1940-tal, krig, mansdominans). Hittills (har kommit 400 sidor av 900) kan till exempel kvinnorna som varit med räknas på ena handens fingrar (om man bortser från Röda arméns krypskyttar, som kort omnämns för sin skicklighet), alla rätt speciella porträtt (ur ett genusperspektiv) och som jag tolkar som väldigt tidsenliga betraktat ur en 40-talsmans ögon. Flera gånger slås jag av hur autentiskt huvudpersonens världsbild och värderingar gestaltas och gratulerar författaren för att ha lyckats krypa in under skinnet på en före detta nazist och slentriansexist så pass mycket. På riktigt, jag tycker att det är en bedrift. Om man förresten vill läsa boken och i likhet med mig föredrar att veta så lite som möjligt om olästa böcker på förhand, är det bra om man slutar läsa här.

Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".

Max Aue ligger på sjukhus (sista delen av bokens andra del var världens kafkamardröm med massa hallucinationer och man tänkte att ok, han har blivit knäpp. Men i bokens tredje del vaknar han upp på ett sjukhus, det visar sig nämligen att han blivit skjuten i huvudet men överlevt och får en förklaring på sina upplevelser (nervskador etc) av läkarna, därav följande fundering):

"Dessa vetenskapliga upplysningar gjorde mig förbluffad; de ovanliga och mystiska förnimmelserna hade alltså en orsak, gick att förklara rationellt, men inte ens med ansträngning lyckades jag sätta dem i samband med denna förklaring, den föreföll ihålig och obegriplig – om det var detta man menade med förnuft måste jag instämma med Luther som kallade det Hure, hora, och det lydde faktiskt läkarnas lugna och tålmodiga order; det drog upp kjolen för mig och avslöjade att det inte fanns någonting under. Jag hade kunnat säga detsamma om mitt stackars huvud: ett hål är ett hål är ett hål." (De välvilliga, s.407)

Jag måste erkänna att jag ställde mig lite oförstående till liknelsen först. Tänkte till och med, i en stund av hetta, på svengelska: "Max, I have nothing till övers for your sexist fucking bullshit". Men sedan började det klarna. Eftersom hora ju har så många olika betydelser i vårt samhälle, ofta rent symboliska, som lite titt som tätt kan användas om nästan vilket kvinnligt (och manligt, tänker på t ex  "attentionwhore") beteende som helst, kan det ju ibland vara svårt att fatta vad som menas. Men det är säkert förlåtligt. För sedan klarnade det långsamt. Hora här avser alltså inget annat än det kvinnliga könsorganet, som framställs som ett "hål", och parat med Luthers uppfattning av förnuftet är det alltså menat att uppfattas som något som det är stor uppståndelse kring men som egentligen visar sig vara, inte bara ej värd den betydelse som tillmäts den, utan rätt och slätt "ingenting". Det mest närbesläktade uttrycket är väl förresten "Mycket väsen för ingenting". Och om "ihålig och obegriplig" kan sägas höra till liknelsen, avslöjar väl passagen ännu en dos sorglig okunskap, för att inte säga rent förakt (men, om vi ska vara välvilliga, utan tvekan vanligt på 1940-talet).

*Applåder*. Mysigt, va? Mmm. Man blir alldeles varm inombords. Tack tack, nu är vi en betydelse rikare i ordet "hora", och en nyans rikare gällande vår härliga, misogyna kulturtradition. Ja, jag raljerar. Som sagt kan jag bara än en gång gratulera författaren för att så troget återge de möjliga kulturella associationsbanorna hos en bildad herre på 1940-talet.

Jag dricker orden

"Naturligtvis lyssnar jag ofta på musik, jag njuter verkligen av det, men det är inte samma sak, det är ett substitut. Det är likadant med mina manliga förälskelser, sanningen är den, och jag skäms inte att säga det, att jag nog hellre varit kvinna. Inte nödvändigtvis en levande kvinna i denna värld, en maka och mor, nej, men en naken kvinna på rygg med särade ben under en mans tyngd, fastklamrad vid honom, genomträngd av honom, dränkt i honom och förvandlad till det gränslösa hav i vilken även han drunknar, förlorad i oändlig njutning. Men så blev det inte. Istället blev jag jurist, fick anställning inom säkerhetstjänsten, blev SS-officer och därefter direktör för en spetsfabrik. Det är sorgligt, men så ligger det till." (Jonathan Littell, De välvillliga s.28)

Jag har inte kunnat låta bli och börjat läsa De välvilliga, och jag hänförs, trots stort motstånd, före detta nazistofficeren Max Aue börjar ju sin historia med: "Bröder, låt mig berätta vad som hände. Vi är inte din bror någon av oss, svarar ni, och vi vill inte veta" och det är helt sant. Och Aue skriver till synes utan ånger och sakligt: "Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra", samtidigt som han obönhörligt drar in läsaren i sitt vi, visar att "vi" det är han och jag, läsaren, det finns även ett "dem", men de är psykopaterna, sadisterna, pedofilerna. Men han och jag, vi är de vanliga människorna -- och genom hela det inledande kapitlet där han introducerar sig får jag allt svårare att värja mig, han är ju inkonsekvent redan i början, en opålitlig berättare, erkänner sin skuld och tycks oberörd, samtidigt som han trycker sin mänsklighet på en utan nåd, och jag sitter blickstilla och läser varje ord med vidöppna ögon och bara fortsätter och fortsätter och ryser och mår dåligt genom hisnande formuleringar, vare sig jag väljer att tro honom eller ej -- om jag inte tror honom, andrifierar jag honom, tänker jag svartvitt? - om jag tror honom, vad händer då? "Men den stora faran, särskilt under instabila perioder, är de vanliga människorna som utgör staten. Den verkliga faran för mänskligheten är ni och jag."

Så, en enda prolog och jag känner redan att det här är den bästa boken jag läst på länge. 

Utdrag ur Tess of the D'Urbervilles

"She might have seen that what had bowed her head so profoundly – the thought of the world's concern at her situation – was founded on an illusion. She was not an existence, an experience, a passion, a structure of sensations, to anybody but herself. To all humankind besides Tess was only a passing thought. If she made herself miserable the livelong night and day it was only this much to them – 'Ah, she makes herself unhappy.' If she tried to be cheerful, to dismiss all care, to take pleasure in the daylight, the flowers, the baby, she could only be this idea to them – 'Ah, she bears it very well.' Alone in a desert island would she have been wretched at what had happened to her? Not greatly. If she could have been just created, to discover herself as a spouseless mother, with no experience in life except as the parent of a nameless child, would the position have caused her to despair? No, she would have taken it calmly, and found pleasures therein. Most of the misery had been generated by her conventional aspect, and not by her innate sensations."

Detta skrev Thomas Hardy 1891. Fint av honom.

Citat

"Ty en människa bör ju inte visa sig annorlunda än hon antas vara. Då blir den publik som varje människa har för sitt spel besviken, inte därför att det nya spelet är dåligt, men därför att det är nytt. Inte får en människa som nyss vädjat till vårt medlidande, till vårt vemod eller till vår rädsla plötsligt börja experimentera med vår glädje liksom hon nyss experimenterat med vårt allvar! För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt, henne hatar vi, därför att det är mot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga sådana som vi anser dem vara."

Stig Dagerman, Bränt barn

Nätet i ett nötskal

"Internet är en bluff. Det lovar mycket - att uppfylla din begäran och leta fram det du önskar; begäran, uppfyllelse, belöning. Men i grund och botten är det löftet bara ett lockbete, för i nästa stund har du fallit i trans och blivit hypnotiserad. Stigarna delar sig snabbt, först en och sedan flera gånger, du rusar efter, ständigt på jakt efter målet, som genast mister konturerna och undergår metamorfos. Du tappar fotfästet, minns inte längre utgångspunkten för ditt sökande och snart inte heller vad du sökte efter, det drunknar i hoppandet mellan olika sidor, vars presentationer alltid lovar mer än de håller och skamlöst låtsas som om det bakom skärmdraperiet skulle finnas något slags universum."

Olga Tokarczuk: Löparna (s. 345).

Tokarczuk står i Rekommenderas-listan, bara så ni vet.

"I don't think serious fiction is written for a few people"

"I don’t think serious fiction is written for a few people. I think we live in a stupid culture that won’t educate its people to read these things. It would be a much more interesting place if it would. And it’s not just that mechanics and plumbers don’t read literary fiction, it’s that doctors and lawyers don’t read literary fiction. It has nothing to do with class, it has to do with an anti-intellectual culture that doesn’t trust art."

Citat härifrån. Och stort tack till Caroline som länkar till intervjun i sitt inlägg. Se, nu har jag ännu en författare att kolla upp!

Citat

"I hela sitt liv hade Aleksej Aleksandrovitj levt och arbetat inom en ämbetsmannavärld som bara sysslade med livets återspeglingar. Och varje gång han hade kommit i kontakt med livet självt hade han dragit sig undan från det. Nu upplevde han en känsla som liknade den som skulle drabba en människa som lugnt brukat promenera på en bro över en avgrund och plötsligt upptäcker att bron tagits bort och att kvar finns ett bråddjup. Bråddjupet var livet självt, bron var det konstgjorda liv som Aleksej Aleksandrovitj hade levt. För första gången ställdes han inför frågan om det var möjligt att hans hustru hade blivit förälskad i en annan, och det gjorde honom skräckslagen."

Lev Tolstoj, Anna Karenina (2007) s. 163

Fritt fall av Juli Zeh, s. 231

"Ta härmed min bekännelse till protokollet: Jag är naturvetenskapsman, men ingen materialist. Vad jag är i stället vet jag inte än. Hur som helst anser jag inte bara tid och rum, utan också själva materien vara en produkt av produktionsföreningen vett-och-förstånd. Min värld består inte av fasta föremål utan av komplexa processer. Alla tillstånd och sekvensformer är samtida och därmed tidlösa. Det vi ser av det är urklipp. Bilder från en filmrulle som sveps genom tidsprojektorn bakom vår panna. Den visar oss verkligheten som en dans av konkreta ting."

Orbitór - Vänster vinge, s.15-16

"För många år sedan hände det mig ibland när jag läste poesi eller lyssnade på musik att jag erfor en extas, att jag kände hjärnans plötsliga, koncentrerade blodstockning, en momentan ansamling av någon flyktig, blåsbemängd vätska, ett hastigt öppnande av en fönsterlucka i hjärnan, men inte utåt, utan in mot någonting inne i den, någonting djupt liggande och outhärdligt som utsöndrade lycksalighet. Jag hade tillgång till det, jag fick tillträde dit, till ett förbjudet rum, genom poesin eller musiken (eller genom en enstaka tanke eller bild som kom till mig eller - för länge sedan när jag gick ensam hem från skolan och trampade i vårens vattenpölar vid spårvägsspåren - en solkatt från ett skyltfönster, en doft av en kvinnas parfym). Jag trängde in i epitalamus, jag smetade ner mig i amygdalan, jag kröp ihop i guldringens abstrakta förlängning i medvetandets mitt. Uppenbarelsen var som ett tyst glädjetjut. Det hade bara sin epileptiska brutalitet gemensamt med orgasmen, men det uttryckte lättnad, underkastelse, tillbedjan. Det var genomborrningar, det var söndertrasningar mot behållaren av levande ljus djupt inne i vårt innersta, det var genombrytningspunkter som perforerade tankens innersta gräns så att den kom att likna en stjärnhimmel, för vi har allesammans ett stjärnbestrött himlavalv inne i huvudet och över vårt moraliska medvetande. Men många gånger uppnådde inte denna ejakulation sin kulmen in i mitt inre utan hejdade sig i förrummen, och i förrummen till förrumen, varifrån den hämtade skälvande bilder som slocknade efter något ögonblick och efterlämnade en saknad och en nostalgi som sedan följde mig hela dagen. Dikterna var mekanismer som åstadkom uppenbarelsen, de gjorde mig lastbar, jag använde dem som droger och det var omöjligt att leva vidare utan dem."

Om Mordets praktik

"Kanske gå våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser. Vi äta kakor. Vi lägga spetsdukar på borden. Och vi snattra - lika omedvetna som ankor inför slakten."

Den var så bra, bra, bra!

Jag måste säga att titeln till en början hade en närmast frånstötande effekt på mig, det lät alldeles för mycket som en deckare - vad som sedan fick mig att kolla upp den minns jag inte. Omslaget, tror jag. När jag fått reda på innehållet spelade inte titeln någon roll längre, jag ville läsa den. Detta är alltså något av en replik till Doktor Glas, huvudpersonen, doktor Revinge är i boken den som inspirerar Hjalmar Söderberg att skriva verket. Hjalmar Söderberg dyker själv upp under handlingen. Jag gillade tanken att Kerstin Ekman skrivit in sin favoritförfattare i sin bok. Det var säkert inte meningen att överträffa originalet, men det gör den faktiskt, i alla fall för min del, den gör större intryck på mig än klassikern själv. Jag tycker jättemycket om hur Pontus Revinge citerar ur Doktor Glas (som han berörs starkt av då han identifierar sig med Glas) och ställer sin verklighet mot bokens.

"Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött.

Nej, jag har ingen praktik, inte ens början till en sådan. Det fattas mig pengar att hyra våning, skaffa möbler, instrument och annan utrustning. Jag rider inte. Jag badar i ett laggat tvättkar i en källare. Jag har kommit på madammen därnere med att blötlägga lutfisk i samma kar och sedan försöka bjuda mig den till julmiddag. Det är vidrigt. Han kan aldrig förstå mitt liv. Han diktar."


Det är så bra! Och så var det något med bokens ton, den var så lågmäld, och bra, det går väl inte att förklara egentligen. Man kan förstås inte låta bli att jämföra doktor Glas och doktor Pontus Revinge. Och även där tycks mig porträttet av Revinge fylligare, mångsidigare, mer nyanserat. Jag är frestad att säga att man här får reda på hela människan, medan Glas bara är skuggan. Fast... det är kanske så det är menat. Citatet om skuggan som ville bli människa återkommer säkert därför. Jag njuter också oerhört av detta vackra, gamla svenska språk.

Annars är Pontus Revinge kanske inte en helt igenom lätt karaktär att sympatisera med, själv gör jag också det bara ibland (exempelvis här: "Det är en sida ur en bok, inget tvivel om den saken. Den är utriven. Boken är alltså slaktad.").

Han är annars mycket intressant, hans fascination av Hjalmar Söderberg, hans avsky inför sin egen tillvaro, hans maniska skrivande som någonstans innehåller en önskan att själv också vara diktare. Mycket bra, återigen.

Ett sista citat:

"Jag såg honom när han skrev.
Så platt det ser ut: han skrev. Som ett bodbiträde skriver i kontoboken eller en läkare krafsar ned ett recept. Jag skulle vilja beskriva vad han gjorde så att det framstår som vad det är: en förvandlingsakt.
Att skriva är att omvandla. Det liknar den konst som de gamla alkemisterna utövade: att förvandla smuts till guld. Livets trista upprepningar fällas ut som smutsig fradga kring det renade och oförstörbara."

Sapfo i min hand

"Och jag längtar och jag trånar"

Denna mening/dikt lade grunden för mitt intresse för Sapfo. Att denna kärleksdikt var så kort, sann och skriven av någon under en tid som är lika svår att föreställa sig som döden (... man fattar det bara inte) i närmast modernistisk anda gjorde mig mäkta imponerad. Det var först lite senare jag fick reda på att det rör sig om fragment, och att det enda som finns bevarat (en dikt undantagen) är just fragment, ofullständiga dikter, där meningar fattas, ibland är det bara en enda rad som finns kvar. Här måste jag förresten passa på att tacka den ytterst vänliga själ som läste ett av mina tidigare inlägg och skickade mig ett exemplar av Sapfos dikter och fragment!

De flesta fragment tycker jag mycket om som de är, det gör mig inget att det fattas saker, de ofullständiga meningarna gör mig istället fängslad, vissa är helt oerhörda och jag stannar upp och läser om dem många gånger, de tycks för mig äga en alldeles särskild innebörd, något outtalat, men som hänger där i luften (till exempel de sista tre raderna i Fragment 22). Och då börjar man fundera över vad som egentligen gör en text till vad den är - författarens begåvning eller läsarens tolkning? Både och naturligtvis, men här blir det särskilt förvirrande. Sapfo skrev ju inte sin dikt så, så mycket mer fanns i klartext, men det är försvunnet nu. Återstår tolkning.

Ibland frusteras jag också; ett fragment lyder Du steker oss. Och det är olidligt, det är det enda som finns kvar, man kan inte på något vis få reda på hur det fortsätter, vad kom före, texten, texten!!

Men - vissa gör alltså djupt intryck, trots att det kanske inte alls var menat på det sättet.

Fragment 22

Gärning

kärt ansikte

den obehagliga

annars vinter

Abanthis, nu ber jag dig, tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig.

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyprogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

att jag ber
detta
jag vill

Nu har jag höga förhoppningar

" - I det klimat vi har nu är det vår uppgift att försöka skapa en motpol till den allenarådande anti-intellektualismen. (...)

Andres är övertygad om att det närmaste decenniet kommer att bli betydligt mer intellektuellt färgat än de senaste tio åren, som en logisk motreaktion på den avpolitiserade 'dagens outfit'-kultur Sverige har försatt sig i, och detta kommer även att innefatta ett större intresse för teater."

Andres Lokko i Elle nr 9, 2009

(Min fetstil)


P.S Och så ett till löfte om detta kommande decennium: http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839

Säger du det, C?

"Jag var inte vacker, men jag hade något som var mera värt än skönhet - något, som framtvingar sympati - och dessutom ansåg jag mina möjligheter obegränsade."

Casanova

Ett stilleben

"Men när vi betraktar ett stilleben, när vi nöjer oss med att uppskatta skönheten i den fulländade och oföränderliga kompositionen, då njuter vi av något som vi sluppit sukta efter, beskådar något som vi sluppit åtrå, gläds åt något som vi sluppit längta efter. Ett stilleben är konst i dess allra ädlaste form, en påminnelse om att det existerar något bortom tid och rum, just för att motivet föreställer något ypperligt som vädjar till vårt begär men har skapats av någon annans, för att vi kan unna oss att njuta av det utan att behöva befatta oss med det, för att det låter sig betraktas utan att vi tvunget måste äga det. I den stumma, livlösa och orörliga bilden gestaltas en tillvaro fri från tävlan, en idealvärld opåverkad av tidens gång och trötta omättlighet - en kravlös njutning, ett tidlöst tillstånd, en omedveten skönhet.

Ty konsten, det är inlevelse utan begär."

Igelkottens elegans, s.213-14

Stilleben: Pieter Claesz, 1654

ur Igelkottens elegans

"Vår benägenhet att manipulera oss själva för att vår ideologiska grundval inte ska vackla är ett ständigt lika fängslande fenomen."


Muriel Barbery: Igelkottens elegans, s. 108

Citat

"Man kan knappast romantisera den förödande okunskap om sex som rådde 1948 men däremot kan man avundas den tid då det behövdes så lite som en glimt naken hud för att folk skulle gå i gång sexuellt."

Dagens Nyheter, 09.08.2009