Detta skrivande! För mycket av det goda, antar jag. I skolan går jag en svenskakurs som främst går ut på att man skall producera egna texter och diskutera dem med andra, vi har fått uppgifter, de har gått bra, jag var t o m glad, nu skriver jag ju om massor som jag vanligtvis inte skriver om, som jag aldrig ens skulle ha kommit på tanken att pränta ner! Jag är annars inte förtjust i sådana här kurser - varför skulle man behöva styra skrivandet? Men det har alltså varit lyckat.Men sedan senaste uppgiften - vi skulle utgå från uttrycket Ingen människa är en ö, eventuellt med en bild till och i form av en dialog. Ingenting. Jag vrider mig som en mask i vånda. Det går inte. Jag skriver något men det är obefintligt. Och sedan, ett besök till konstmuséet idag, där vi ser på en utställning bestående av samtida konst, därur skall vi hämta inspiration och skriva något. Jag avskyr modern konst. Jag klarar det inte. Detta mödosamma framfödande av idéer, något att skriva om, när man ser på fotografier av fiskrens, en film med krypande myror och skalbaggar, tygskulpturer! Det går inte. Men till slut producerar jag väl ändå något. Obefintligt, återigen. Visst kan man tvinga fram saker - men, men! Det blir inte bra!!
