Intåg i juli månad samt tips- och länkfest

Källa

Ljuva juli månad, då man kan ströva i sin petit trianon-liknande (?) trädgård, insupa blommornas söta dofter, utrustad och beredd med parasoll och solfjäder mot eventuel värmebölja.

Som jag försummat denna stackars blogg igen! Och intågen, som helt fallit ur minnet. Men det är väl så det går, när man har sommarlov och sommarjobb om vartannat, för att inte tala om flytt från korridorsrum till trevlig lägenhet som man kommer att dela med kär vän och kär syster! Och händelsen att ha fått vara provpublik och träffa Suzanne Osten (!!) som kommit till Åland för att göra opera om "rätt kön", historien om föglökvinnan Maria Johansdotter som antar identiteten Magnus Johansson för att bli fri och få sjunga, bli sedd som människa. Operan heter MagnusMaria och kommer att åka på turné, och spelas även på Folkoperan, så gå och se den ni som kan!

Jag har dessutom upptäckt en alldeles underbar författare som hädanefter har fått en bergfast plats i mitt hjärna - Frances Hardinge. Hon skriver alldeles fantasiska barn/ungdomsböcker där hon bygger underbara, egna världar, diskuterar könsroller, klassamhällen, demokrati och whatnot med underbara karaktärer, humor, charm och ett alldeles bedårande kreativt och "witty" språk! Jag har hittills läst Fly by Night, Twilight Robbery och Cuckoo Song och är precis i färd med att läsa Gullstruck Island, och kan varmt rekommendera samtliga. Som hon själv ska ha beskrivit sina böcker på London Young Adult Literature Convention: "Coming of age stories with revolutionary tendencies" vilket är en väldigt passande beskrivning (jag kan förresten inte sluta rekommendera den länkade bloggen!). Så läs, läs, läs om ni inte gjort det än!

Och för att gå över till filmiska hänförelser, så har jag upptäckt en ny favorit där med, nämligen serien Penny Dreadful. ÄLSKAR den. Trots att jag i början inte direkt vanns över av generösa mängden gore och skräckelement, men oj vad den blir bra sedan! Alla referenser till 1700-tals och 1800-tals fiktion! Manliga karaktärer som tillåts gråta och visa sårbarhet utan att det görs något märkvärdigt av det! Mysterierna, handlingen, de många trådarna, den totala oförutsägbarheten! Och Eva Green. Jag när en djup crush på den kvinnan. I alla fall som miss Vanessa Ives. Åh!
(Behöver jag ens säga att jag kommer att brottas med evighetslånga abstinensbesvär fram till starten på säsong två i januari?).

Så, detta var en presentation av min personliga högt hållna guldgruva för tillfället i bok- och serieväg. Varsågod att frossa.

Intåg i maj månad

Källa

Som vanligt en smula sent, men här har vi det. Intåg i min födelsemånad. Det är nu man kan ta på sig sin favoritklänning, öppna fönstren, släppa in vårluften och beundra utsikten med en nyutkommen bok till hands. Och kappan mot kyligare vindar kan med fördel lämnas kvar på sin krok.

Inte relaterat till månaden, men jag tänkte bjuda på några tips; min nyfunna kärlek till ungdomslitteratur är i full blomstring och jag har precis upptäckt den underbara Maggie Stiefvater, mer specifikt hennes The Raven Boys och fortsättningen The Dream Thieves (fler böcker är på väg). Vill man ha ett ljuvligt och uttrycksfullt språk, samt de finaste små resonemangen kring klass och privilegier och oerhört älskvärda karaktärer ska man läsa dem. På filmfronten kan jag rekommendera den alldeles nya och fascinerande The Double (2013) (efter Dostojevskijs roman Dubbelgångaren), samt Ulrich Seidls oerhört svarta men ack så uppslitande och tänkvärda (jag går så långt som att kalla dem nyttiga!*) Paradies-trilogi, där alla tre filmer kan sägas behandla maktrelationer, i vilka kontexter de uppstår, på vilket sätt, dess offer och utövare.

*Och med nyttig menar jag på samma sätt som De välvilliga. Den typen av nyttighet. Katharsis. Inre rening genom att inte kunna värja sig mot det helvete som världen är och när någon lyckas fånga det på film, eller i en bok, fullständigt osentimentalt.

Läs

Anne Carsons diktroman Makens skönhet! Knep den på årets bokrea och den är alldeles, alldeles fantastisk!

Ljudböcker och länktips

Moby-Dick ligger framför mig men jag har ännu inte börjat läsa den, jag har varit fullt upptagen av att tjusas av dess fysiska uppenbarelse. Just den här penguin-utgåvan har nämligen en helt underbar matt yta som det är beroendeframkallande att dra fingrarna över. Det blir inte sämre när man öppnar boken; på omslagets insida är ett fint författarporträtt tryckt, sedan det fina, mjuka, behändiga pappret som sidorna är gjorda av. På sista bladet står alla böcker som penguin hittills gett ut i det här formatet i prydlig orange stil mot vit bakgrund. Åh. Hela boken är så mjuk och just behändig.

Jag har tidigare nämnt The Moby Dick Big Read, som först gav mig lust att läsa boken. Jag lyssnade på Tilda Swintons uppläsning av första kapitlet då det begav sig och bestämde mig sedan snabbt för att läsa boken innan jag fortsatte lyssna på audioversionen. Jag har nämligen försökt lyssna på ljudböcker förut men det har aldrig riktigt fastnat när det handlat om tidigare okända verk. Men så en gång fick jag för mig att lyssna på en av mina favoritböcker, PO Enquists Livläkarens besök i Torsten Wahlunds återgivning och det var en helt underbar upplevelse. För mig ersatte den dock inte den fysiska läsningen, det handlade snarare om ett komplement, eller rättare sagt, en egen, ny dimension av boken. Jag lyssnade även på Agneta Pleijels Drottningens chirurg i Peder Falks uppläsning och även den var en alldeles egen, berikande upplevelse. Men, denna eufori har bara infunnit sig med dessa böcker, alltså böcker jag redan läst. Jag tror jag vill känna till orden sedan tidigare för att våga ge mig åt en upplevelse där de får ett nytt (annat) liv än den de skulle få i mitt huvud.

Så, därför vill jag först läsa Moby-Dick för att sedan fullständigt kunna ge mig hän åt The Moby Dick Big Read, som har verkligen alla förutsättningar att bli en stor upplevelse.

Som avslutning tänkte jag ge lite bloggtips, närmare bestämt två bloggar, som jag fastnat för på senaste tiden: le projet d'amour, en lugn plats med fina reflektioner om litteratur och liv. Och så, things mean a lot, som blivit något av en feel good-blogg för mig, jag älskar de minutiösa, hängivna recensionerna och de har riktat min uppmärksamhet mot åtskilliga fina ungdomsböcker och genreböcker utanför min horisont, som jag med stor sannolikhet skulle ha missat annars. Håll till godo!

Julens bokskörd

Ser fram emot att börja med julläsningen! Än så länge håller jag på med Therése Söderlinds Vägen mot bålberget (är oerhört förtjust i berättarstrukturen) och vill ha den utläst innan jag påbörjar något nytt. Småläser även i André Gides Falskmyntarna som det nästan känns som en tradition att göra då jag alltid läser den innan jul ända sedan Titti rekommenderade den för två år sedan.
Och så julläsningen. Lidija Zinojeva-Annibals De trettiotre vidundren & Ett tragiskt menageri har jag velat läsa nästan ända sedan den kom ut på svenska, så det ska bli väldigt roligt att äntligen ha den i handen. Lorenza Foscinis Prousts Overcoat åkte upp på önskelistan efter Carolines lovord.

William Goldings Rites of Passage är ett alldeles oväntat fynd för mig; för någon månad sedan började jag fundera på detta med litterära priser, det var nog i samband med att Hilary Mantel fick Booker-priset för sin uppföljare om Thomas Cromwell, och jag började alltså tänka på detta med priser, vilka som får dem, och när det gäller utmärkelser för specifika böcker, vad böckerna handlar om. Jag började då särskilt fundera på Booker-priset, t ex hur ser fördelningen mellan manliga och kvinnliga pristagare ut? Vad har böckerna för teman (om de har ett identifierbart tema?). Är huvudpersonerna av manligt eller kvinnligt kön (om det finns klart identifierbara huvudpersoner). Och så vidare. Jag kom faktiskt så långt att jag gjorde upp en lista på författare, kön, året då priset mottogs, och för vilken bok, bokens huvudkaraktärer. Det bästa vore ju naturligtvis att kunna läsa alla böcker och så göra en bedömning, men nu hade jag bara översikter att gå på. Jag hann fram till 70-talet ungefär, med för det mesta god jämställdhet mellan antalet manliga och kvinnliga pristagare - bland böckernas huvudpersoner (de gånger de gick att urskilja) kunde en mansdominans ses, men projektet avbröts i och med att jag förlorade mig bland alla intressanta, och förmodligen bortglömda böcker som fått pris. Jag kollade också upp andra böcker av de pristagande författarna. Så upptäckte jag till exempel Penelope Fitzgeralds The Blue Flower, en historisk fantasi om Novalis ungdomsår, samt då William Goldings Rites of Passage.

Näst i tur på bilden är Zolas Nana, som också hör till de böcker jag velat läsa ett tag, men aldrig kommit mig för att göra, och detsamma gäller Moby Dick som jag bestämde mig att läsa efter underbara Moby Dick Big Read.

Och så slutligen Jean Genets Rosenmiraklet, för den ljuvliga titelns och omslagets skull - och så slår man upp en sida på måfå och möts av språket, och får svindel...

Antarktis & Arktis!

Oj oj vilket sug jag har fått efter romaner om Antarktis och Arktis! Först kommer Bea Uusmas Expeditionen - Min kärlekshistoria ut, som verkar underbart intressant (och fantastiskt vacker! konstaterar jag efter att ha bläddrat i den illustrerade utgåvan), sedan återupptäcker jag Jenny Diskis På tunn is - en resa till Antarktis, och inne på Dekadensmagasinet ser jag på en bild Josefin Holmströms Antarktis (även den nyutkommen). Ser fram emot att fördjupa mig i dessa böcker!!

Ack, tiden och kulturen...!

When a man is affected with sexual incapacity, he suffers from inhibitions and from irresolution. But when, in the female partner, her readiness to surrender herself to the male does not find its due fulfilment, the inevitable upshot will be irritability and lack of restraint with outbursts of excessive liveliness. By nature, Marie Antoinette was normal enough; a tender, womanly woman, foreordained to motherhood and the old, liberal scale, only waiting, one may suppose, to submit herself to a real man. (...) Her ill-starred destiny decreed that this creature of typically feminine sensibilities should enter into an abnormal union, and should be coupled with a man who was not fully a man.

Stefan Zweig, Marie Antoinette: A Portrait of an Average Woman, s. 26

Och precis där slutar jag läsa Zweigs Marie Antoinette-biografi. Jag orkar inte ha överseende med 30-talets könssyn. Men eftersom jag fortfarande vill läsa en välskriven biografi över svunnen drottning, har jag bestämt mig för att vända mig till Antonia Frasers Mary, Queen of Scots istället, och hoppas på bättre lycka (hennes Marie Antoinette-biografi läste jag redan med stor behållning för några år sedan).

Uttåg ur augusti månad

Illustration av operakostym från 1770-80-tal

Jag har läst ut den underbart fina ungdomsboken Tell The Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt, och påminns om vilken alldeles egen skattkammare ungdomslitteraturen är när den är bra (om det ens finns ett ungdomslitteraturen). Whartons The House of Mirth har också avnjutits, jag tror jag till och med tyckte mer om den än The Age of Innocence. För närvarande har jag gett mig åt Oksanens När duvorna försvann, samt Stefan Zweigs på flera sätt intressanta Marie Antoinette: The Portrait of an Average Woman (i brist på djupare kunskaper i tyska måste jag läsa den på engelska). Jag ska samla mig för ett mer uttömmande omdöme när dessa böcker är lästa. Och självklart är längtan efter nya böcker som alltid oändlig, exempelvis efter Joyce Carol Oates The Accursed (har ännu ej läst något av Oates, tänker försöka nu) eller Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag är rädd att detta inlägg inte blir så mycket längre än såhär; sommarjobbet över, terminen snart igång, och jag försöker njuta av de sista dagarna jag ännu har kvar av sommarlovet med musik, böcker och vackra bilder. (apropå; ang bilden ovan, besök gärna Pinterest och sök på rococo fashion plates och låt er hänföras)

Böcker etc

"Snow-balls have flown their Arcs, starr’d the Sides of Outbuildings, as of Cousins, carried Hats away into the brisk Wind off Delaware, - the Sleds are brought in and their Runners carefully dried and greased, shoes deposited in the back Hall, a stocking’d-foot Descent made upon the great Kitchen, in a purposeful Dither since Morning, punctuated by the ringing Lids of various Boilers and Stewing-Pots, fragrant with Pie-Spices, peel’d Fruits, Suet, heated Sugar, - the Children, having all upon the Fly, among rhythmic slaps of Batter and Spoon, coax’d and stolen what they might, proceed, as upon each afternoon all this snowy Advent, to a comfortable Room at the rear of the House, years since given over to their carefree Assaults."

Så inleds Thomas Pynchons Mason & Dixon och jag blev alldeles kär i detta språk!, men nu när boken väl är i min hand lockas jag av allt annat som jag också vill läsa -- har precis tagit mig igenom Edith Whartons The Age of Innocence (tyckte mycket om) och sedan Victoria Pattersons This Vacant Paradise efter tips från outsinliga-underbara Tchoupitoulas, och efter vilken jag blev extremt nedstämd, och trots att jag ville ta paus från temat - att falla i samhället - har jag nu tack vare upptäckten av Wharton inte kunnat låta bli att börja läsa The House of Mirth, vi får se hur det går! Dessutom står en Penguin-utgåva av Livius' The Early History of Rome och frestar bredvid sängen, ack ack.

Jag lämnar er med lite venetiansk barockmusik;

 

Böcker!

Har fått min födelsedag firad tidigare än vanligt i år, därav denna lilla bokskörd. Lyra's Oxford en fortsättning på min Philip Pullman-nostalgi (finns f ö en helt underbar, utvikbar karta över ett fiktivt Oxford i den. Varför begåvas bara barnböcker med sådana små finesser?). Och åh, Liknelseboken! Trots säljgrejmedtjejigt omslag (eller ska vi kanske propsa på att få se fler manliga skinkor på omslag till höglitterära verk? En ärlig fråga nu, försöker inte ställa upp någon dikotomi mellan finkultur och naket här) & inte helt okomplicerat tema kan jag knappt vänta tills jag åter får tillfälle att sjunka ner i Enquists språk, redan kapiteltitlarna känns alldeles fenomenala, mina lyckliga, förväntansfulla tankar förs direkt till Boken om Blanche och Marie, men som vanligt handlar det om ekon som vibrerar genom hela hans författarskap. Flicklaboratoriet kommer förhoppningsvis att få göra mig sällskap under mitt sommarjobb under de stunder inga turister står att finna i kyrkan. Ska bli verkligen roligt att läsa den. Och The Stranger's Child är bara en bok som jag längtar efter att läsa på basen av underbart omslag - för mina tankar till Ian McEwans Atonement - och första meningen: "She'd been lying in the hammock reading poetry for an hour." Annars vet jag bara att det är sommar, 1913 och Storbritannien och något av ett familjeepos - handlingen ska följa karaktärerna genom sociala omvälvningar ända fram till 1960-talet. Känner annars inte till Hollinghurst så bra, började läsa hans The Folding Star en gång, men det var flera år sedan.

Men i väntan på sommaren lägger jag undan dem. Jag skulle ändå inte kunna påbörja någon annan bok innan jag läst ut De välvilliga, som numera är helvetisk och på något sätt katarktisk på samma gång. Det är längesedan jag känt så intensivt (medkänsla blandad med frustration och vanmakt) för en huvudperson. Jag har dessutom alltid trott att jag var pessimist, men min människosyn skakas så brutalt av den här boken att jag inser att jag hittills nog varit någon form av idealist ändå och att jag nu mer än någonsin håller på att "botas" från detta - om det är bra eller ej vet jag inte.

Ett hål är ett hål är ett hål... eller?

Jag dricker fortfarande orden, men nu läser jag De välvilliga även med stigande genusintresse (hur skulle jag inte kunna göra det, jag menar 1940-tal, krig, mansdominans). Hittills (har kommit 400 sidor av 900) kan till exempel kvinnorna som varit med räknas på ena handens fingrar (om man bortser från Röda arméns krypskyttar, som kort omnämns för sin skicklighet), alla rätt speciella porträtt (ur ett genusperspektiv) och som jag tolkar som väldigt tidsenliga betraktat ur en 40-talsmans ögon. Flera gånger slås jag av hur autentiskt huvudpersonens världsbild och värderingar gestaltas och gratulerar författaren för att ha lyckats krypa in under skinnet på en före detta nazist och slentriansexist så pass mycket. På riktigt, jag tycker att det är en bedrift. Om man förresten vill läsa boken och i likhet med mig föredrar att veta så lite som möjligt om olästa böcker på förhand, är det bra om man slutar läsa här.

Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".

Max Aue ligger på sjukhus (sista delen av bokens andra del var världens kafkamardröm med massa hallucinationer och man tänkte att ok, han har blivit knäpp. Men i bokens tredje del vaknar han upp på ett sjukhus, det visar sig nämligen att han blivit skjuten i huvudet men överlevt och får en förklaring på sina upplevelser (nervskador etc) av läkarna, därav följande fundering):

"Dessa vetenskapliga upplysningar gjorde mig förbluffad; de ovanliga och mystiska förnimmelserna hade alltså en orsak, gick att förklara rationellt, men inte ens med ansträngning lyckades jag sätta dem i samband med denna förklaring, den föreföll ihålig och obegriplig – om det var detta man menade med förnuft måste jag instämma med Luther som kallade det Hure, hora, och det lydde faktiskt läkarnas lugna och tålmodiga order; det drog upp kjolen för mig och avslöjade att det inte fanns någonting under. Jag hade kunnat säga detsamma om mitt stackars huvud: ett hål är ett hål är ett hål." (De välvilliga, s.407)

Jag måste erkänna att jag ställde mig lite oförstående till liknelsen först. Tänkte till och med, i en stund av hetta, på svengelska: "Max, I have nothing till övers for your sexist fucking bullshit". Men sedan började det klarna. Eftersom hora ju har så många olika betydelser i vårt samhälle, ofta rent symboliska, som lite titt som tätt kan användas om nästan vilket kvinnligt (och manligt, tänker på t ex  "attentionwhore") beteende som helst, kan det ju ibland vara svårt att fatta vad som menas. Men det är säkert förlåtligt. För sedan klarnade det långsamt. Hora här avser alltså inget annat än det kvinnliga könsorganet, som framställs som ett "hål", och parat med Luthers uppfattning av förnuftet är det alltså menat att uppfattas som något som det är stor uppståndelse kring men som egentligen visar sig vara, inte bara ej värd den betydelse som tillmäts den, utan rätt och slätt "ingenting". Det mest närbesläktade uttrycket är väl förresten "Mycket väsen för ingenting". Och om "ihålig och obegriplig" kan sägas höra till liknelsen, avslöjar väl passagen ännu en dos sorglig okunskap, för att inte säga rent förakt (men, om vi ska vara välvilliga, utan tvekan vanligt på 1940-talet).

*Applåder*. Mysigt, va? Mmm. Man blir alldeles varm inombords. Tack tack, nu är vi en betydelse rikare i ordet "hora", och en nyans rikare gällande vår härliga, misogyna kulturtradition. Ja, jag raljerar. Som sagt kan jag bara än en gång gratulera författaren för att så troget återge de möjliga kulturella associationsbanorna hos en bildad herre på 1940-talet.

Jag dricker orden

"Naturligtvis lyssnar jag ofta på musik, jag njuter verkligen av det, men det är inte samma sak, det är ett substitut. Det är likadant med mina manliga förälskelser, sanningen är den, och jag skäms inte att säga det, att jag nog hellre varit kvinna. Inte nödvändigtvis en levande kvinna i denna värld, en maka och mor, nej, men en naken kvinna på rygg med särade ben under en mans tyngd, fastklamrad vid honom, genomträngd av honom, dränkt i honom och förvandlad till det gränslösa hav i vilken även han drunknar, förlorad i oändlig njutning. Men så blev det inte. Istället blev jag jurist, fick anställning inom säkerhetstjänsten, blev SS-officer och därefter direktör för en spetsfabrik. Det är sorgligt, men så ligger det till." (Jonathan Littell, De välvillliga s.28)

Jag har inte kunnat låta bli och börjat läsa De välvilliga, och jag hänförs, trots stort motstånd, före detta nazistofficeren Max Aue börjar ju sin historia med: "Bröder, låt mig berätta vad som hände. Vi är inte din bror någon av oss, svarar ni, och vi vill inte veta" och det är helt sant. Och Aue skriver till synes utan ånger och sakligt: "Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra", samtidigt som han obönhörligt drar in läsaren i sitt vi, visar att "vi" det är han och jag, läsaren, det finns även ett "dem", men de är psykopaterna, sadisterna, pedofilerna. Men han och jag, vi är de vanliga människorna -- och genom hela det inledande kapitlet där han introducerar sig får jag allt svårare att värja mig, han är ju inkonsekvent redan i början, en opålitlig berättare, erkänner sin skuld och tycks oberörd, samtidigt som han trycker sin mänsklighet på en utan nåd, och jag sitter blickstilla och läser varje ord med vidöppna ögon och bara fortsätter och fortsätter och ryser och mår dåligt genom hisnande formuleringar, vare sig jag väljer att tro honom eller ej -- om jag inte tror honom, andrifierar jag honom, tänker jag svartvitt? - om jag tror honom, vad händer då? "Men den stora faran, särskilt under instabila perioder, är de vanliga människorna som utgör staten. Den verkliga faran för mänskligheten är ni och jag."

Så, en enda prolog och jag känner redan att det här är den bästa boken jag läst på länge. 

En läslista börjar ta form i mitt huvud

inför sommaren. Måhända orealistisk. Men vad kan en stackars bibliofil göra.

Per Olov Enquist, Liknelseboken (som jag väntat på en ny bok av Enquist! Bläddrade i den i bokhandeln och kände återigen den välbekanta förälskelsen - språket, stämningarna...!)

Maria Margareta Österholm, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (ja, titeln säger ju det mesta. Verkar vara en väldigt spännande avhandling i alla fall).

Lotta Olsson, Skuggor och speglingar (har bara läst en enstaka dikt av henne men hon verkar vara en fantastisk poet)

Jonathan Littell, De välvilliga (Hur har jag kunnat missa den här boken? Skyller på att jag var sjutton (?) när den kom ut. Minns inte längre vad jag gjorde som sjuttonåring.)

Robert Musil, Mannen utan egenskaper (hur länge har jag inte velat läsa det här verket? Varför har jag inte gjort det än?)

Philip Pullman, His Dark Materials (skulle vara en omläsning, barndomsfavorit och köpte den för inte så länge sedan i en oemotståndlig utgåva. Kan lägga upp bilder senare)

Sofi Oksanen, När duvorna försvann (längtar!)

Återkommer när nya titlar väckt begäret.

Hur kunde jag missa

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100127107

...att det kommit en ny bok av Oksanen! Tackar Tchoupitoulas inlägg för insikten.

Lycka är en vacker bok

Till min glädje upptäcker jag att bokrean är riktigt gynnsam i år! Jag har lyckats slå ner på flera böcker som jag har velat ha sedan flera år tillbaka! Som synes har det hittills blivit Italo Calvinos Om en vinternatt en resande (en härlig metaroman, lånade den för länge länge sedan men hann aldrig läsa ut den), Karin Boyes Samlade dikter (!!) och Stig Dagermans De dömdas ö (återkommer till denna). Och två böcker som inte hunnit komma fram än är Richard Yates Revolutionary Road i fin inbunden utgåva, samt Charles Portis True Grit.

Jag älskar verkligen fina, nya böcker, det är så härligt att ta i dem, bläddra i dem. Särskilt De dömdas ö, som inte bara är en väldigt fin utgåva, även innehållet verkar fantastiskt, redan språket i första stycket; "Lucas Egmonts högra hand gled i sömnen med släpande fingertoppar en bit över den sträva, av glittrande salthinnor sammanhållna sanden." Och jag påminns om Ormen, en lyrisk läsupplevelse, med ett sådant helt igenom  berusande språk, med formuleringar som man inte visste fanns. Så nu med De dömdas ö i bokhyllan kan jag knappt vänta tills jag får läsa den.

Läsning

Jean-Jacques Rousseaus Julie eller den nya Héloïse. Efter att ha trånat efter verket i flera år fick jag slutligen de båda banden i en kär födelsedagspresent. Huvudskälet, som alltid i dessa fall, är att jag verkligen älskar estetiken i konst och kläder från och med 1750-talet och framåt. Så när jag fick upp ögonen  för en äkta bästsäljare från 1760-talet med vackra porträtt av François Lemoine och Chardin på omslaget, så rusade pulsen iväg. De här Atlantis-utgåvorna är helt underbart fina, och med tidsenliga illustrationer som ett extra plus. Nu kan jag inte uttala mig tvärsäkert ännu, då jag bara läst de första breven (det är alltså en brevroman), men jag frusteras redan av den sexualfientliga attityden. Det självförnekande dyrkandet av Den Stora Kärleken som man inte är värd (att verket sägs vara startskottet för vårt moderna kärleksideal gör inte saken bättre). Försäkrandet om att man endast har de "renaste känslor" för varandra, eftersom sex är så fult och smutsigt och lågt. Och kvinnan (Julie) som motvilligt erkänner den ömsesidiga attraktionen till sin informator och ber honom att inte dra nytta av den på något "skändligt" sätt. Och jag försöker ta ett steg tillbaka och begagna mig av attityden jag fått med mig från 30 poäng idéhistoria: man ska inte hålla med, bli emotionellt involverad i de äldre texter man läser utan istället försöka förstå -- samhället, tiden, varför man hade de idealen man hade. Och visst, om jag skall tänka mig de praktiska konsekvenserna av ett hemligt förhållande i en tid utan tillgängliga preventivmedel eller fri abort, leva mig in i den sociala kontrollen och kollektiva tänkesättet, individens val och begär som inte sattes särskilt högt, så blir det förstås genast lite lättare att se hela dilemmat, alla möjliga komplikationer, som slutligen resulterar i dessa attityder som väl måste betraktas som försvarsmekanismer. Men det är svårt.

Så innan jag återvänder till Julies svåra värld (estetiken till trots) vänder jag mig för en stund till en åldrad kejsares memoarer, nämligen Marguerite Yourcenars Hadrianus minnen (för övrigt en härlig kontrast till förra årets antiklimax i form av I, Claudius).

Nästa läsprojekt blir Det andra könet

"Jag har redan påpekat i hur hög grad psykoanalytikerna skapar missförstånd när de godtar kategorierna manligt-kvinnligt så som samhället idag definierar dem. Idag representerar faktiskt mannen det positiva och det neutrala, det vill säga hanen och den mänskliga varelsen, medan kvinnan endast är det negativa, honan. Varje gång hon uppträder som en mänsklig varelse förklarar man således att hon identifierar sig med mannen. (...) Det stora missförstånd som detta tolkningssystem vilar på är att man godtar att det är naturligt för en mänsklig varelse av honkön att göra sig till en feminin kvinna. Det räcker inte att vara heterosexuell, inte ens att vara mor, för att förverkliga detta ideal. Den 'sanna kvinnan' är en konstgjord produkt som civilisationen producerar på samma sätt som man förr producerade kastrater." (min fetning).

Ett citat ur ett citat. I detta fall ur Åsa Mobergs Simone och jag där hon tar upp dessa rader ur Simone de Beauvoirs Det andra könet, och en av de mig häftigast förstreckade passagerna i boken.* Hela Simone och jag är fantastiskt intressant och berikande läsning, än mer berikande då man inte bara från olika håll kommer i kontakt med en stor författare, utan då detta sker genom en annan läsare (Åsa Moberg), som utforskar och identifierar sig med henne. Inte sällan stannar jag upp då hon kommenterar hur långt (eller snarare tvärtom) jämställdheten kommit i Sverige, och blir medveten om att boken gavs ut 1996. För inte kan det väl fortfarande vara så idag? Nog måste vi ha kommit länge än så? Är jag för naiv och hoppfull?

Samma sak då hon någonstans tar upp kvinnors behov av män, rättare sagt bestämmande, bekräftande (överlägsna) män. Detta har hon observerat i sitt eget liv, i de Beauvoirs, i andra kvinnors. Återigen stannar jag upp. Är det verkligen dominerande män hon menar? Eller bara starka personligheter i allmänhet? Menar hon verkligen att det i grund och botten fortfarande är den traditionella mallen som gäller (i en heterosexuell kontext)?

Det som annars kunde störa mig under läsningens gång var Mobergs sätt att använda adjektiven kvinnligt och manligt, utan att alltid förklara vad hon lade in i begreppen. Särskilt med citatet ovan och de problem boken tar upp i åtanke kan det förefalla en smula märkligt. Ett exempel är då hon skriver: Beauvoirs kvinnliga första roman (i just detta fall skrivs det senare att de viktigaste huvudpersonerna i den är kvinnor -- var alltså betydelsen så enkel i sammanhanget?).

Detta bara mina spridda intryck just nu, i övrigt är det en oerhört läsvärd bok, som givit mig en obändig lust att vidare utforska de Beauvoirs författarskap.

* De som vet om min extrena motvilja mot att på minsta sätt lämna spår i en bok, ska inte bli förvånade --- jag är fortfarande lika försiktig när det kommer till skönlitterära verk. När det kommer till facklitteratur och biografier har jag dock inte kunnat avhålla mig.

Rekommendation!

Bara kort detta, men jag måste tala om för er vilken underbar bok Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag är, som jag nu äntligen tagit mig tid att läsa ut. Det är en bok jag genast börjar att sakna efter avslutad läsning; det är inte ofta man stöter på en sådan vänlig, lekfull och hemtrevlig atmosfär, en sådan inneboende charm, som här. En bokjuvel, om år 1897 i Bukarest, om hopp och förtröstan inför framtiden, livet i all enkelhet, dess små ämnen och dess stora – allt detta en resa, en inblick i en värld man mer än gärna dröjer kvar i.

Bifogar ett stycke som upptäcks av den dagbokskrivande Iulia Margulis i boken, i en med författarens ord förunderligt sammetslen tolkning av Idil Biret:

Att föda ett barn

Jag har märkt att det nuförtiden inte brukar gå så bra då jag ska sätta mig för att skriva om en litterär upplevelse. Den där brinnande ivern över att analysera upplevelsen, definiera den i en längre text kommer inte till mig längre. När jag har läst något riktigt bra går jag  för det mesta bärandes på en intensiv känsla av förälskelse som inte riktigt går att uttrycka i ord. Om inte det ska bli kort, spontant och subjektivt förstås. Men det ger inte en utomstående läsare så mycket, och läser man någonting som är så bra att man inte nöjer sig med några spontana och subjektiva ord, utan faktiskt vill skriva något längre som även ska få någon annan att plocka upp boken så... ja, då försöker man sig på ett inlägg.

Varenda fri kväll jag hittills haft har jag spenderat med Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Jag såg den i bokhandeln då den just kommit ut, tänkte vilken enkel titel!, läste baksidestexten men lade sedan tillbaka den, kände mig då inte så lockad av instängdheten i en svensk hemmafrus liv på 30-talet. Möter så titeln mycket senare, hos Bikherdik, och mitt intresse väcks igen.

Ja, det är en rasande berättelse, den första delen i en tänkt trilogi. Det är om tjugoåriga Maj på 30-talet, som, för att komma över ett tidigare förhållande, har flyttat och nu jobbar som servitris på ett konditori, är inneboende hos en äldre kvinna. På jobbet umgås hon med Ingrid, som vill ha med henne på en biltur en lördagskväll "det är klart att du ska hänga med", och bilen de ska åka med tillhör en äldre man, Tomas, som ska vara trevlig, snygg och rik också. Och det passar ju bra, så slipper Maj bli femte hjulet med Ingrid och hennes Olof.

Sedan kommer det en eftermiddag då Maj ska lämna tillbaka en lånad päls från en tidigare utflykt. Och Tomas bjuder in henne, och det blir lunch och öl och snaps och sex.

Och sedan är Maj färdig att glömma det hela, om det inte vore för att hon blir med barn, och det som skulle ha varit en engångsföreteelse blir istället ett äktenskap menat att vara livet ut.

Jag grips alltid så djupt då en författare faktiskt skriver fram en livs levande människa, man är under skinnet på Maj, eller, man blir ett med henne, och upplever hennes rädslor och längtan och komplex och hämningar. Jag är frestad att jämföra det fantastiska, inkännande karaktärsporträttet (karaktärsporträtt, ett så svagt ord då det är människor det handlar om...!) med det som Jette A. Kaarsbøl tecknar av Frederikke i Den stängda boken, och ja, är överhuvudtaget ivrig att jämföra Att föda ett barn med den senare, om det inte vore för att Att föda ett barn rymmer något mer än Kaarsbøls bok. Här är inte bara individen och hennes omedelbara upplevelse och sociala förhålllanden i centrum, utan en större social kontext, ett obönhörligt normsystem, samhället (och jag skriver inte 1930-talets, då det skulle kunna vara dagens, dessa principer vi styrs av ändras segt). Hur Maj är den skälvande, osäkra människan, intensivt medveten om sin omgivning och dess förväntningar, det ständiga kartläggandet och uppfyllandet av dem. Att styras och erövras av normerna och förväntningarna, tills man behärskar dem, att underkasta sig dem tills man finner sig själv i dem, sitt nya jag, som har kontrollen.

Sedan är det förstås mycket man gnisslar tänder över, hela Majs situation som kvinna i detta, hur hon tas emot av Tomas familj som arbetat sig upp i samhället, samtidigt som hennes egen arbetarklassfamilj av flera orsaker åsidosätts. Hur hon ska ta sig an hushållet hemma, hur hon, trots sin sociala status som ingift maka (borde alltså betraktas som vuxen) hålls ovetande om Tomas alkoholism och annat som är för besvärligt att tala om.

Hur ska jag fortsätta? Det är en ljuvlig bok, med ett fantastiskt känsligt och levande språk, som lämnar avtryck efter avtryck. Fulländat är även det sätt en utomstående berättarröst låter avslöja sig då och då, samt den ödmjukhet den visar inför Maj, vars förtvivlat konfliktfyllda inre man – faktiskt – inte alltid tillåts tränga in i.

Det intima forts.

Om jag ännu dröjer kvar vid detta. Det intima, det nära, det sköra, det veka, det mjuka, det innerliga --- Monteverdi, här, tenorer, contratenorer, orden pietosissima amante eller non tuoi tormenti förkroppsligade av den exakt rätta tonen. Det kan även vara i form av Vivaldi, mandolin, Andreas Scholls röst och ett porträtt av Pietro Rotari. Det kan vara passager i Elin Boardys Allt som återstår, eller PO Enquists Kapten Nemos bibliotek. Det kan vara något hos Édouard Vuillard eller något hos Goya eller Vermeer. Det kan vara Rembrandts blick. Det kan vara en del ur Liszts Ad Nos, rösten hos orgeln den spelas på. Det kan komma fram i andlösa ögonblick hos Bach, eller i den stilla värdigheten hos Rameau. Eller hos Thommy Berggren i Barnvagnen, eller i kamerans sätt att vila på huvudpersonernas unga ansikten där.