 |
| Abraham Bloemaert: Svanar, okänt årtal |
 |
| Juan van der Hamen: Flora, 1627 |
Annars då? Jag kunde inte stå emot och har beställt Martina Lowdens Allt i Modernistas snygga nya utgåva. Sedan så pågår Humanioradagarna på universitetet. Tänkte engagera mig imorgon och bl a gå på en föreläsning hållen av en av mina husgudinnor (Karin Johannisson kallad) samt även gå förbi Axess på mässan och eventuellt få se Therese Bohman - alltid roligt när personer bakom bloggar man läser träder fram i (den egna) verkligheten!
Senare delen av eftermiddagen har ägnats åt några romantiska poeter. Romantiken annars en era jag varit lite kluven inför, har aldrig helt och fullt kunnat identifiera mig med svärmisk längtan till naturen, ljuva suckar, hur man hela tiden balanserar mellan tårar av lycka och djupaste melankoli - just det sköra tillståndet, sinnena vidöppna för intryck -- det låter hemskt vackert och på något sätt positivt men det är inget som jag kan ta till mig på ett övergripande sätt, och det är inte heller det sinnelag jag söker i litteraturen. Jag förundras trots detta av skönheten i ex Keats poesi. Wordsworth väcker roligt nog barndomsminnen till liv - farfar och farmor hade en hel hylla med poesi från olika epoker, däribland en lite tunn volym innehållande dikter av Wordsworth och Coleridge. Jag fastnade särskilt för Wordsworths Daffodils, på ungerska hette den (översatt) Dansande eldsliljor. Då kände jag mig helt förtrollad, jag minns också hur jag inte förstod en del meningar, som det att poetens inre öga öppnar sig i ensamheten (för att återse de dansande liljorna framför sig). Men jag tjusades desto mer av de dansande liljorna, åh! Vilken vacker bild. Det tycker jag fortfarande, men om det nu egentligen är mest på grund av nostalgin vet jag inte.
Porträtt av kvinnohuvud av okänd holländsk målare.