Musikalisk extas

Concerto no. 3 in C minor, RV 202, Allegro non molto

Jag tycker det är ser så oestetiskt ut att infoga Youtube-videon, jag länkar hellre, men nu är det ett undantagsfall, för jag vill uppmärksamma detta galna, fantastiska, underbara stycke av Vivaldi. Det galna och fantastiska börjar egentligen fr o m 2:54 och pågår ända till 3:33. Skall helst lyssnas på max volym. Det är där stycket liksom tar ett steg ut ur sig själv och blir något bedövande vackert och lamslående, något uppåtsträvande, någonting som det är meningen att skall störta dig i vansinnet och sedan tillbaka igen, eller åtminstone ge en adrenalinkick. Vid 3:16 accentueras det och senare tonar det ner, och jag förstår inte att Vivaldi har kunnat röra vid något så paralyserande passionerat och sedan helt lugnt återgå till ringlande fraser.

Den perfekte vännen - den perfekta tonen

Å. När du ser Jonas Karlssons nya novellsamling, ta den i din hand, öppna den och gör det folk brukar göra med böcker - läs den. Redan debuten, Det andra målet tyckte jag mycket om, absurda, pinsamma vardagssituationer, mycket bra var den, fast Den perfekte vännen är ännu bättre. Här har Jonas Karlsson blivit säkrare i tonen, novellerna har blivit prima kompositioner. Bäst är "Rummet", "Cirkus", "Den perfekte vännen", "Beställningen" och "Syltmacka". Det är pinsamt och humoristisk, mångtydigt och underbart. Jag är medveten om att jag nu låter som en kortfattad baksidestext, men faktiskt: läs den, det blir en rolig (emellanåt skruvad) paus från vardagen.

Nominerade

Bland de nominerade till Augustpriset finns i år med Eva Adolfssons En liten historia i skönlitteratur och Karin Johannissons Melankoliska rum i facklitteratur. Jag tycker förstås de är utmärkta val och kan bara hoppas.

Så få

Så få det finns kvar
att respektera och tycka om
det vackraste och mest värdefulla vi har
är dom som aldrig syns
aldrig hörs
verkar som om resten står i rampljuset
och hoppar rep tomma och meningslösa
verkar som allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sig själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar
turas om att rota i varandras underliv
men dom är dömda på förhand
och du behöver inte oroa dej
varje kväll någonstans
glider ett biografdraperi upp
och filmens första replik kommer
som en befrielse

if they move, kill'em!

Bruno K. Öijer

Kort notering

Det här är ju SJUKT. För en timme sedan blev Kungen bugar och dödar 'Leveransklar' efter att ha varit 'Tillfälligt slut' på Adlibris. Om man då inte är en person med ohöljd konsumtionslust kanske man lägger den på sin önskelista. För att sedan ångra det - för nu har titeln utgått ur sortimentet.

Jag läser mina gamla dagboksanteckningar och funderar

Jag läste igenom gamla dagboksanteckningar igår natt, och inget av det själväckel som jag förut kände vid en genomläsning infann sig nu. Jag mår istället bra av enstaka meningar ("Livet är VACKERT!"), min stundtals slarviga handstil besvärar mig inte heller. Ofta talar jag till mig själv - ja, du Noémi som läser det här om några år tycker säkert att det här är... osv. Mycket stora delar är alldeles trivialt, ibland med en del besk självironi som säkert skulle göra sig bra här på bloggen. Det börjar jag tänka på ibland - varför är min röst en annan i dagboken, det måste ju vara den 'riktiga' så att säga, för där förväntar jag mig verkligen ingen publik. Vad är det som skalas bort när jag har läsare? Ibland kanske jag tänker för mycket på hur det ser ut, hur andra skriver i liknande sammanhang. Det gör jag nog. Och detta att inte hitta den egna rösten (som ju finns där) i vissa inlägg gör mig övermåttan frustrerad tills jag bestämmer mig för att inte skriva någonting alls. Ja, vilken problematik alltså. Varats outhärdliga... jag minns inte ens vad den där filmen hette längre.

Det jag nu mest förundrade mig över i och med dagboksanteckningarna var den fullständiga frånvaron av livsleda, den livsleda som griper mig nu och då - den livsleda då man känner sig likgiltig inför allting, det som borde göra en glad gör en inte glad, det blir bara ett likgiltigt konstaterande, men problem däremot, problem, det hittar man överallt, massor med saker att oroa sig över. Jag hoppas kunna undvika den typen av tillstånd hädanefter (inte för att det är något man kan göra åt egentligen, läs gärna Karin Johannissons Melankoliska rum).

---

Jag far till Stockholm imorgon förresten. Det skall bli skönt. En av de saker som bidrar till livsleda är väl att befinna sig i samma intill blindhetens gräns välbekanta småstad, alltså bra att komma bort.

Jag längtar annars efter att bekanta mig med Herta Müllers författarskap, riktigt mycket. (Måtte Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar finnas inom räckhåll inom en snar framtid.)

P.S Varats olidliga lätthet. Så var det.

P.P.S Ah, det är ju en bok av Milan Kundera också. Nå, nu ÄNTLIGEN vet jag varför det namnet var så olidligt (hehe) bekant...

Syster och bror

Ett till bokomslagsinlägg nu men... nu några minuter efter att ha läst ut den: Den var bra. Jag skriver det med ett belåtet, lite taget tonfall. Den var bra.

H. Müller

Börjar tydligen bli mogen för att ett av den nya nobelpristagarens verk skall fånga mitt intresse.

Några favoriter av Tiziano

Ja, hur skall man uttrycka det... dessa färger, dessa ansikten, dessa motiv, denna mjukhet, detta lugn (för att inte säga tidlöshet, men jag befarar att detta ord har använts för många gånger för att det skall ha någon verkan). Till exempel damen med den lilla flaggan - visste ni att det är en solfjäder? Att man hade solfjädrar som såg ut som små flaggor år 1553? Sådant blir jag oerhört charmerad av. Och så vecken i hennes kläder. Det är så att man smälter av hänförelse. Porträttet ovanför, kvinnan med fruktbrickan, jag älskar den. Och kvinnornas hår, det var dessa blonda hårsvall jag föll för först hos Tiziano.

Nyförvärv

Jag har börjat läsa Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och är kär i Urban efter tio sidor. Efter 28 sidor tycker jag helt avgjort om boken. (Och Boktipset.se hade mage att föreslå att jag skulle ge den 3.3 poäng av 5!). Så ja, nu trivs jag. Boken är dessutom köpt. Biblioteket kan vara rent helvetiskt på det sätt att andra personer ju kan hinna låna boken om man inte är tillräckligt snabbt. Reservera den har jag inte gjort, jag tycker det får vara nog med sådant nu. Nästa gång jag har en chans att låna den blir 1 november. Jag vill inte vänta så länge, även om gärningsmannen kan lämna tillbaka den tidigare. Så vad gör man när det finns en bokhandel i närheten och man där flirtat med boken i fråga för flera veckor sedan? Ser ni, jag försöker jämna ut en viss kognitiv dissonans här. Jag kan nämligen inte riktigt försvara att jag spontanköpt en nyutkommen bok (alltså dyr) bara sådär. Som jag egentligen skulle ha kunnat låna alltså. Men huvudpunkt nummer ett är att jag är glad så nu får det vara så. Jag lär nog ändå inte ångra det här köpet.

P.S Jo, lite Vivaldi kan vara på sin plats.

Orbitór

Senast skrev jag att Cărtărescu är "strax utläst" men det tog mig alltså en hel vecka att ta mig igenom de återstående sidorna. Men nu är Orbitór - vänster vinge utläst. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig tidigare läst något liknande. Cărtărescus äckelgeniala bildspråk, denna fördjupning i kroppens biologi, tätt förknippat med tankar, minnen, drömmar - en helt galen språklabyrint. Han skriver det flera gånger själv - 'Denna oläsliga bok, denna bok'. På ett ställe skriver han också 'denna vansinniga bok'. Jag tänker inte citera desto mer, för meningar ryckta ur sitt sammanhang kan nog inte göra denna bok rättvisa (med undantag av citatet från s.15-16), mitt enda råd är att man skall läsa den själv.

Den underbare Sir Joshua Reynolds - ansikten

För några till favoriter (i betydligt bättre storlek än här på blogspot) klicka här, här och här. Och för en kollektion av Reynolds verk klicka här.

Snabb anteckning

Man borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra sig över.

Man borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra oss över.

Vi borde tänka på att vi är lyxvarelser som egentligen inte har något att bekymra oss över.

---

(16.59)

Nej, jag får inte den här meningen att stämma. Andra meningen känns direkt felaktig. Samtidigt låter "sig" efter "vi" fel. Eller så har jag blivit tillfälligt språkligt döv.


----- (17.04)

Det är nog första och andra meningen som stämmer. För "oss" efter "som" låter fel, det hör jag nu.

--- (17.07)
Eller kanske inte. Döv, som sagt.

Söndag

Så har man denna tomma dag framför sig.
Känns lite trist med en nästintill tom inkorg, med några Youtube-meddelanden undantagna. Tar mig därför tid att på allvar lyssna på de länkningar jag fått av en vänlig själ som vill att jag skall bekanta mig med counter tenoren Nicholas Spanos. (Hello there. I was thinking that listening to countertenor Nicholas Spanos might interest you...). Ja, han har en fin röst (fast jag föredrar nog Andreas Scholl) och jag har något nytt att upptäcka bredvid sönderlyssnade stycken av Vivaldi och Bach. Jag läser Cărtărescu och har knappast stött på något liknande. Detta förenande av kroppens rent biologiska mekanism med tankarnas och visionernas mer upphöjda existens. Fullkomligt oerhört. Orbitór - vänster vinge är en oerhörd bok. Strax utläst.

*

Annars väntar en ny period och nya ämnen. Jag har också drabbats av en viss avsmak för vin. All sorts alkohol förresten. Just nu föredrar jag faktiskt att dricka någon harmlös söt och kolsyrad dryck som lämnar huvudet i fred.



Jag tror jag skall skriva ett tacksvar till användaren som skickade Spanos-länkarna. Och så kan vi väl avsluta med ett porträtt av ryssen Ivan Argunov ;

Dagens endorfinvåg

Om ni gillar Bach och virtuosa framföranden så bör ni klicka på länken nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=SUk7-pCBCX8&feature=channel_page