Kvällens bilder --

Abraham Bloemaert: Svanar, okänt årtal

Juan van der Hamen: Flora, 1627

Annars då? Jag kunde inte stå emot och har beställt Martina Lowdens Allt i Modernistas snygga nya utgåva. Sedan så pågår Humanioradagarna på universitetet. Tänkte engagera mig imorgon och bl a gå på en föreläsning hållen av en av mina husgudinnor (Karin Johannisson kallad) samt även gå förbi Axess på mässan och eventuellt få se Therese Bohman - alltid roligt när personer bakom bloggar man läser träder fram i (den egna) verkligheten!

Senare delen av eftermiddagen har ägnats åt några romantiska poeter. Romantiken annars en era jag varit lite kluven inför, har aldrig helt och fullt kunnat identifiera mig med svärmisk längtan till naturen, ljuva suckar, hur man hela tiden balanserar mellan tårar av lycka och djupaste melankoli - just det sköra tillståndet, sinnena vidöppna för intryck -- det låter hemskt vackert och på något sätt positivt men det är inget som jag kan ta till mig på ett övergripande sätt, och det är inte heller det sinnelag jag söker i litteraturen. Jag förundras trots detta av skönheten i ex Keats poesi. Wordsworth väcker roligt nog barndomsminnen till liv - farfar och farmor hade en hel hylla med poesi från olika epoker, däribland en lite tunn volym innehållande dikter av Wordsworth och Coleridge. Jag fastnade särskilt för Wordsworths Daffodils, på ungerska hette den (översatt) Dansande eldsliljor. Då kände jag mig helt förtrollad, jag minns också hur jag inte förstod en del meningar, som det att poetens inre öga öppnar sig i ensamheten (för att återse de dansande liljorna framför sig). Men jag tjusades desto mer av de dansande liljorna, åh! Vilken vacker bild. Det tycker jag fortfarande, men om det nu egentligen är mest på grund av nostalgin vet jag inte.

Läsning

Jag ser att kategorin Litteratur har blivit sorgligt försummad på sistone. Något som närmast står i grov kontrast till min vardag, får man väl säga. I kursen har vi nu precis avslutat delmoment två, alltså från Medeltid t o m 1700-tal. Det betyder att studenten har tagit sig igenom Njals saga, Eddadikter, trubadurlyrik, alster av Petrarca och Dante, fått smaka på mindre urval av Boccaccio och Chaucer, fnissat åt Rabelais' Pantagruel och Gargantua, läst delar ur Erasmus' Dårskapens lov, blivit tagen av Villon, ännu mer så av Shakespeares Hamlet och Much ado about nothing, stundtals tjusats men i längden tråkats ut av Stiernhielms Hercules, läst Wivallius, Lucidor och Kolmodin med intresse, blivit förtjust i Don Quijote och Gullivers resor, berörts av Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren, mindre så av Bengt Lidner, sugits in i Racines Fedra, kluckat förtjust åt Molières Tartuffe, knutit eviga vänskapsband med Bellman, följt med på Candides strövtåg genom (och bortom) det absurda och grymma Europa, samt ömsom känt med och ömsom suckat åt den unge Werther.

Werther, Werther! Du borde ha gjort slag i saken i stället!

Under tiden har böcker av egen preferens samlats på hög på nattduksbordet, olästa, men ännu ej tillbakalämnade då ju hoppet är det sista som dör---

Dessutom har böcker inhandlats på eget bevåg, nämligen Samuel Richardsons Pamela (efter förtjust rekommendation av en föreläsare), Strindbergs Röda rummet (som pocketutgåva, den bara ber om att få ligga i din hand), samt Bo Widerbergs novellsamling Kyssas. Superego fnyser och säger – Jaha, och när skall du ha tid att läsa dem?
– Vet inte, vill inte veta. Någon gång!

Allegro ma non troppo

Kvällens bild och Vivaldi

Gustav Klimt: Danaë, 1907

***

P.S Är för övrigt sugen på att se denna utställning: http://www.nationalmuseum.se/sv/Besoka-museet/Utstallningar1/Aktuella1/Lust-och-last/

(Jag vill också sitta med en ung Thommy Berggren och lyssna på Vivaldi)

Jag har inte sett filmen (Barnvagnen, 1963) -- stötte bara på denna scen och blev alldeles tagen:

Lillian Gish

Tillsammans med Lars Hanson i The Wind (1928)

Stumfilmsstjärna och en av mina absoluta favoriter - en helt fantastisk skådespelerska. Och om ni har chansen så se henne, inte bara i The Wind (1928) utan även i The Scarlet Letter (1926), där hon och Lars Hanson är lysande.

Stillbild ur The Wind (1928)

Gösta Berlings saga (1924)

Inte trodde  jag att jag någonsin skulle bli så fängslad och gripen av en stumfilm. Att en stumfilm skulle bjuda på sådana storslagna scener och ren filmlycka. Hur det mitt i allt det nästintill parodiska och överdrivna uppstår skönhet och djup. Lars Hanson gör en underbar Gösta Berling och vissa ögonblick med den unga Greta Garbo är värda att dö för...

I ena stunden sitter man och småler åt en extra dramatisk gest, i nästa stund är man hänförd, upptagen i filmen. Matti Byes nykomponerade musik till filmen bör också lovordas, dess sätt att följa filmen och skapa precis rätt stämningar är fantastiskt.

Hur ser livet ut efter Mauritz Stillers Gösta Berlings saga? Man tänker: Mer Lars Hanson, Mer Greta Garbo! Men framförallt: Mer stumfilm!

From Childhood's Hour

Mitt hjärta brister nästan när jag läser denna dikt, i en slags chockartad identifikation. Människan, detta ensamma flockdjur...

From Childhood's Hour av Edgar Allan Poe

From childhood's hour I have not been
As others were; I have not seen
As others saw; I could not bring
My passions from a common spring.
From the same source I have not taken
My sorrow; I could not awaken
My heart to joy at the same tone;
And all I loved, I loved alone.
Then—in my childhood, in the dawn
Of a most stormy life—was drawn
From every depth of good and ill
The mystery which binds me still:
From the torrent or the fountain,
From the red cliff or the mountain,
From the sun that round me rolled
In its autumn tint of gold,
From the lightning in the sky
As it passed my flying by,
From the thunder and the storm,
And the cloud that took the form
(When the rest of Heaven was blue)
Of a demon in my view. 


Tack till Jenny Maria som skriver om dikten.

Tittut!

En Watteau-dam kikar fram över ryggen på Johan Huizingas Ur medeltidens höst.

Rysansvärd scen ur Gösta Berlings saga (1924)

Bach, min älskade

Tisdagsbilder

Pierre Bonnard: Kvinna liggande i säng, 1899 

Pierre Bonnard: Kvinna som tvättar sina fötter, 1894

Anne Vallayer Coster: Stilleben, 1770

Parmigianino: Studie av ett huvud, 1500-tal

Henri de Toulouse-Lautrec: Sängen, 1893

Dagens bild

Antonello da Messina: Porträtt av en okänd man

Det är inte ofta man ser någon le mot en från ett 1400-talsporträtt!

Vad har de gjort?

Fotografier tagna på kriminella i Australien (1920-tal).

Apropå.

Öijer x 3

*
vad du minns:

den svarta barnvagnen

sedan bruset av aspar och lönn

som hinner in i dej

*

vad som talar för oss

är att vi utsätts

för ett grovt sexuellt umgänge med

alltings ofullkomlighet

med alltings längtan efter fullbordan

hundskall av dygn löper tillbaka

genom historien, medeltidens vårnätter

springer över äppelträden där

unga flickor klädda i vitt linne

befruktar sej själva

rullar sej havande i gräset

*
jag försöker minnas
första gången jag greps
av det overkliga i människors existens
när jag såg dom röra sej i fönstren
mitt över gatan
och undrade vad som drev dom
vad som fick dom att fortsätta
men den här gången
känner jag bara en enorm trötthet
medan staden och kvällsljuset tar över
och sveper in mej i en vaggande klang
av förhistorisk sorg
som långsamt vibrerar och suddas ut
mellan väggarna i rummet


Bruno K. Öijer, Medan giftet verkar