Uppvaknande
Livet får en annan färgton –
skälvande, skälvande lyss det och tiger,
när likt skimret från Vätterns sten i sagan
tanken på dig ur djupen
genomglödgande helt all världen stiger.
Nyvaknad ser jag verklighet,
där dov dröm nyss tyngde mig.
Luften är levande, liv andas jag,
liv av dig, av dig.
Förklaring
I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.
I din skönhet sänkt
bedja jag vill.
Världen är helig,
ty du är till.
Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig,
i din skönhet sänkt.
Karin Boye, Moln (1922)
Välkomponerat! Jag älskar växelspelet som uppstår när två separata verk paras ihop, och färgar varandra och låter sig färgas. Tänk hur många olika klanger dikterna kan få beroende på vilka målningar de läses ihop med. Det är nästan svindlande att tänka på hur en dikt alltid bara antar en av sina många skepnader under en specifik omständighet, och alltid bevarar de andra i hemlighetsfull undandragenhet, väntande på att få förverkligas.
SvaraRaderaFragonards målning (som jag inte hade sett innan) får mig att tänka på besatt tillbedjan - av det Sköna eller en viss instans av det sköna, av Kärleken eller en viss instans av den - och tillsammans med Boyes "Förklaringen" blir paradoxen tydlig: det mest upphöjda är något som vi handfallet sjunker ner i. Typ :)
Förlåt för att jag pladdrar, tack för inlägget.
Fredrik: Det som grep mig själv i målningen var just det livfyllda, vibrerande ögonblick, den "ljusfördränkthet" som jag känner att de två dikterna förmedlar. Roligt att kombinationen slog an en ton även hos dig!
SvaraRaderaOch tack för kommentaren! Du får gärna pladdra! :)