"Blanche tyckte illa om Broca. Hon ansåg att han i grunden betraktade henne som ett djur, vars skalle kunde mätas och vägas. Men hur snillrikt förstod ej denna unga flicka Blanche, spetsknypplerskan!, att försvara sig mot detta andliga förtryck!"
Mycket bra, och viktigt, som sagt. Min första tanke var att detta borde visas i skolan, ganska tidigt. Men sedan slår det mig att fenomenet nog är lite för djupt liggande. Dels är vi nog skapade att vara hane och hona, med allt vad det innebär av att behaga och erövra. Makten och styrkan hos hanen för att hålla de andra hanarna på avstånd. Behaget och sårbarheten hos honan, behovet av att skyddas av hanen som i sin tur går tillbaka till att skydda avkomman osv. Det har blivit värre, som hon säger. Ja reklammakarna vet exakt vad dom gör och kvinnorna, framförallt, går på det! Rumpan i vädret för att betäckas, konturerna av penis under kalsongerna. Allt mycket tydligt. Jag tror att allt beror på dålig självkänsla, man vågar inte annat än att följa trenderna. Bekräftelsebehovet är stort! Kanske skulle undervisningen mera betona att vi ÄR djur, och att propaganda kan visa sig på olika sätt, och hur man kan avslöja den! Ursäkta att jag blev så långrandig, vet inte om jag kom fram till pudelns kärna...
kalebass: För det första, du får gärna kommentera långt :) Det är en komplex fråga.
Du skriver "dels är vi nog skapade att vara hane och hona". Något som, väldigt många som är trygga med denna norm, nog skriver under på. Och visst, går vi till Naturen kan vi hitta de tendenser du skriver om hos många däggdjur. Men för att inte förlora oss i naturen och understryka var problemet ligger: vi är inte bara "hannar" och "honor" längre, vi är även människor, medvetna om oss själva och kapabla att reflektera över våra och andras tankar, ord och handlingar. Här är kärnan för mig: Ja, vi är djur men inte BARA djur, det är det som ställer till det. Vi finner oss inte längre i "survival of the fittest", då skulle världen bli ett större helvete än vad den redan är. Vi räddar för tidigt födda barn och försöker att hjälpa dem som lever under sämre villkor - när vi, rimligtvis, och eftersom vi i grunden är 'skapta' så endast borde fokusera på de fysiskt och psykiskt mest dugliga (nu kanske man kan invända att det i grund och botten fortfarande är det vi gör. Men jag vill inte trassla in mig. Redan det att AMBITIONEN finns, gör skillnad, menar jag) . Att vi utvecklat empati, känsla för rättvisa och människovärde gör det omöjligt för oss att bara leva som djur. Vi kan inte bara vara våra drifter. Vad sedan kulturen och den sociala världen gör med ytterligare betoningar och påbyggnader på dessa drifter ser vi i klippen ovan. Trots att vi erkänner att det ligger 'naturliga' drifter bakom detta gör det för den skull inte rättfärdigat eller bra enligt min mening (få menar väl det, men ofta får man den känslan då hänvisningar till naturens ordning görs). Vi försöker istället kämpa mot destruktivitet då det går. Som Kilbourne säger: "It's difficult to be healthy in a toxic cultural environment"
"Toxic cultural environment" hon säger det själv. Ska vi då inte försöka ändra på detta?
Förbättring är kanske inte alltid möjlig, men förändring är det. Även om till ex demokrati är långt ifrån ett problemlöst politiskt system strävar vi efter att behålla det, då vi uppfattar det som mindre destruktivt än diktaturer -- även om det senare är kanske det mest "naturliga", se bara på hur otaliga djurflockar är uppbyggda ---
Så, vi är djur men också människor. Med detta följer en förhöjd medvetenhet om våra liv och livsmiljöer, vad vi mår bra av och vad vi inte mår bra av. En vilja att förändra. Den ska vi bejaka. Hur många drifter som än står i vägen. Kampen må sedan bli ojämn och oavgjord i all framtid, men vad tjänar vi på att låsa oss fast vid det? Då kan man lika gärna kapitulera och skriva under sin dödsdom med en gång.
Så jag håller med dig i din första rad, där du skriver att detta skall visas i skolorna tidigt. Det är inte meningslöst bara för att våra mest grundläggande drifter ligger bakom. Redan det att folk uppmärksammar detta och talar om det på det sätt Kilbourne gör tycker jag säger en del om det är något vi kan och bör ändra på eller inte.
Nu blev detta också väldigt långt, och jag kanske bara upprepar självklarheter. Men detta är min ståndpunkt. Varför ska vi se, känna och vantrivas och inte försöka förändra?
Jag tror nog vi står ganska nära varann ändå :-) "Mycket bra och borde tas upp i skolan.." När jag sedan reflekterade över hur det ser ut runt om i världen insåg jag att det nog inte är så lätt att förändra beteendet hos mänskligheten. Jag kan inte bortse från vad vi gjort, och fortfarande gör. Hur medvetna om oss själva och kapabla att reflektera över våra och andras tankar ord och handlingar vi än är. Eller just därför; vi ÄR medvetna, vi har kunskap om det mesta i vår tillvaro, ändå ser det ut som det gör! Empati, känsla för rättvisa och människovärde är just vad som saknas. Visst, vi har alla dessa positiva egenskaper, men det tycks som om drifterna tar överhanden. Människan mår inte bra, och livsmiljön, vad gör vi med den? Jag menar att vi ÄR människor! Men vi glömmer att vi också är ett djur, ett däggdjur, med just drifter som sätter käppar i hjulet för oss, och som utnyttjas mycket effektivt av marknadskrafterna. Anser vi oss vara skapelsens krona så är vi helt ute och seglar! Vetskapen om att vi i grunden är ett djur tror jag också vara lösningen, och vårt enda hopp om en förändring ! Vi skiljer oss ganska så mycket från dom andra djuren, vilket också ger oss ett visst ansvar gentemot dom. Det ansvaret tycker jag inte vi tar.
Men då så :) Nej det är så många ansvar vi inte tar. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Kampen mellan det djur och människa pågår, och vi får försöka så gott vi kan! Vara mänskliga, inse när djuret i oss är till mer skada än nytta--
Mycket bra, och viktigt, som sagt. Min första tanke var att detta borde visas i skolan, ganska tidigt. Men sedan slår det mig att fenomenet nog är lite för djupt liggande. Dels är vi nog skapade att vara hane och hona, med allt vad det innebär av att behaga och erövra. Makten och styrkan hos hanen för att hålla de andra hanarna på avstånd. Behaget och sårbarheten hos honan, behovet av att skyddas av hanen som i sin tur går tillbaka till att skydda avkomman osv.
SvaraRaderaDet har blivit värre, som hon säger. Ja reklammakarna vet exakt vad dom gör och kvinnorna, framförallt, går på det! Rumpan i vädret för att betäckas, konturerna av penis under kalsongerna. Allt mycket tydligt.
Jag tror att allt beror på dålig självkänsla, man vågar inte annat än att följa trenderna. Bekräftelsebehovet är stort! Kanske skulle undervisningen mera betona att vi ÄR djur, och att propaganda kan visa sig på olika sätt, och hur man kan avslöja den!
Ursäkta att jag blev så långrandig, vet inte om jag kom fram till pudelns kärna...
kalebass: För det första, du får gärna kommentera långt :) Det är en komplex fråga.
SvaraRaderaDu skriver "dels är vi nog skapade att vara hane och hona". Något som, väldigt många som är trygga med denna norm, nog skriver under på. Och visst, går vi till Naturen kan vi hitta de tendenser du skriver om hos många däggdjur. Men för att inte förlora oss i naturen och understryka var problemet ligger: vi är inte bara "hannar" och "honor" längre, vi är även människor, medvetna om oss själva och kapabla att reflektera över våra och andras tankar, ord och handlingar. Här är kärnan för mig: Ja, vi är djur men inte BARA djur, det är det som ställer till det. Vi finner oss inte längre i "survival of the fittest", då skulle världen bli ett större helvete än vad den redan är. Vi räddar för tidigt födda barn och försöker att hjälpa dem som lever under sämre villkor - när vi, rimligtvis, och eftersom vi i grunden är 'skapta' så endast borde fokusera på de fysiskt och psykiskt mest dugliga (nu kanske man kan invända att det i grund och botten fortfarande är det vi gör. Men jag vill inte trassla in mig. Redan det att AMBITIONEN finns, gör skillnad, menar jag) . Att vi utvecklat empati, känsla för rättvisa och människovärde gör det omöjligt för oss att bara leva som djur. Vi kan inte bara vara våra drifter. Vad sedan kulturen och den sociala världen gör med ytterligare betoningar och påbyggnader på dessa drifter ser vi i klippen ovan. Trots att vi erkänner att det ligger 'naturliga' drifter bakom detta gör det för den skull inte rättfärdigat eller bra enligt min mening (få menar väl det, men ofta får man den känslan då hänvisningar till naturens ordning görs). Vi försöker istället kämpa mot destruktivitet då det går. Som Kilbourne säger: "It's difficult to be healthy in a toxic cultural environment"
"Toxic cultural environment" hon säger det själv. Ska vi då inte försöka ändra på detta?
Förbättring är kanske inte alltid möjlig, men förändring är det. Även om till ex demokrati är långt ifrån ett problemlöst politiskt system strävar vi efter att behålla det, då vi uppfattar det som mindre destruktivt än diktaturer -- även om det senare är kanske det mest "naturliga", se bara på hur otaliga djurflockar är uppbyggda ---
Så, vi är djur men också människor. Med detta följer en förhöjd medvetenhet om våra liv och livsmiljöer, vad vi mår bra av och vad vi inte mår bra av. En vilja att förändra. Den ska vi bejaka. Hur många drifter som än står i vägen. Kampen må sedan bli ojämn och oavgjord i all framtid, men vad tjänar vi på att låsa oss fast vid det? Då kan man lika gärna kapitulera och skriva under sin dödsdom med en gång.
Så jag håller med dig i din första rad, där du skriver att detta skall visas i skolorna tidigt. Det är inte meningslöst bara för att våra mest grundläggande drifter ligger bakom. Redan det att folk uppmärksammar detta och talar om det på det sätt Kilbourne gör tycker jag säger en del om det är något vi kan och bör ändra på eller inte.
Nu blev detta också väldigt långt, och jag kanske bara upprepar självklarheter. Men detta är min ståndpunkt. Varför ska vi se, känna och vantrivas och inte försöka förändra?
Jag tror nog vi står ganska nära varann ändå :-)
SvaraRadera"Mycket bra och borde tas upp i skolan.." När jag sedan reflekterade över hur det ser ut runt om i världen insåg jag att det nog inte är så lätt att förändra beteendet hos mänskligheten. Jag kan inte bortse från vad vi gjort, och fortfarande gör. Hur medvetna om oss själva och kapabla att reflektera över våra och andras tankar ord och handlingar vi än är. Eller just därför; vi ÄR medvetna, vi har kunskap om det mesta i vår tillvaro, ändå ser det ut som det gör! Empati, känsla för rättvisa och människovärde är just vad som saknas. Visst, vi har alla dessa positiva egenskaper, men det tycks som om drifterna tar överhanden. Människan mår inte bra, och livsmiljön, vad gör vi med den?
Jag menar att vi ÄR människor! Men vi glömmer att vi också är ett djur, ett däggdjur, med just drifter som sätter käppar i hjulet för oss, och som utnyttjas mycket effektivt av marknadskrafterna. Anser vi oss vara skapelsens krona så är vi helt ute och seglar! Vetskapen om att vi i grunden är ett djur tror jag också vara lösningen, och vårt enda hopp om en förändring !
Vi skiljer oss ganska så mycket från dom andra djuren, vilket också ger oss ett visst ansvar gentemot dom. Det ansvaret tycker jag inte vi tar.
Men då så :)
RaderaNej det är så många ansvar vi inte tar. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Kampen mellan det djur och människa pågår, och vi får försöka så gott vi kan! Vara mänskliga, inse när djuret i oss är till mer skada än nytta--