Julens bokskörd

Ser fram emot att börja med julläsningen! Än så länge håller jag på med Therése Söderlinds Vägen mot bålberget (är oerhört förtjust i berättarstrukturen) och vill ha den utläst innan jag påbörjar något nytt. Småläser även i André Gides Falskmyntarna som det nästan känns som en tradition att göra då jag alltid läser den innan jul ända sedan Titti rekommenderade den för två år sedan.
Och så julläsningen. Lidija Zinojeva-Annibals De trettiotre vidundren & Ett tragiskt menageri har jag velat läsa nästan ända sedan den kom ut på svenska, så det ska bli väldigt roligt att äntligen ha den i handen. Lorenza Foscinis Prousts Overcoat åkte upp på önskelistan efter Carolines lovord.

William Goldings Rites of Passage är ett alldeles oväntat fynd för mig; för någon månad sedan började jag fundera på detta med litterära priser, det var nog i samband med att Hilary Mantel fick Booker-priset för sin uppföljare om Thomas Cromwell, och jag började alltså tänka på detta med priser, vilka som får dem, och när det gäller utmärkelser för specifika böcker, vad böckerna handlar om. Jag började då särskilt fundera på Booker-priset, t ex hur ser fördelningen mellan manliga och kvinnliga pristagare ut? Vad har böckerna för teman (om de har ett identifierbart tema?). Är huvudpersonerna av manligt eller kvinnligt kön (om det finns klart identifierbara huvudpersoner). Och så vidare. Jag kom faktiskt så långt att jag gjorde upp en lista på författare, kön, året då priset mottogs, och för vilken bok, bokens huvudkaraktärer. Det bästa vore ju naturligtvis att kunna läsa alla böcker och så göra en bedömning, men nu hade jag bara översikter att gå på. Jag hann fram till 70-talet ungefär, med för det mesta god jämställdhet mellan antalet manliga och kvinnliga pristagare - bland böckernas huvudpersoner (de gånger de gick att urskilja) kunde en mansdominans ses, men projektet avbröts i och med att jag förlorade mig bland alla intressanta, och förmodligen bortglömda böcker som fått pris. Jag kollade också upp andra böcker av de pristagande författarna. Så upptäckte jag till exempel Penelope Fitzgeralds The Blue Flower, en historisk fantasi om Novalis ungdomsår, samt då William Goldings Rites of Passage.

Näst i tur på bilden är Zolas Nana, som också hör till de böcker jag velat läsa ett tag, men aldrig kommit mig för att göra, och detsamma gäller Moby Dick som jag bestämde mig att läsa efter underbara Moby Dick Big Read.

Och så slutligen Jean Genets Rosenmiraklet, för den ljuvliga titelns och omslagets skull - och så slår man upp en sida på måfå och möts av språket, och får svindel...

God Jul!

Bloggen har som ni ser legat i träda en  längre tid, trots att jag har både bok- och filmupplevelser att dela med mig av. Men det får komma längre fram, tills dess önskar jag alla en God Jul!

The Swingle Singers

Jag bjuder på söndagsmusik av underbara The Swingle Singers:

Hela spellistan på Youtube: http://bit.ly/16zrvkF

Antarktis & Arktis!

Oj oj vilket sug jag har fått efter romaner om Antarktis och Arktis! Först kommer Bea Uusmas Expeditionen - Min kärlekshistoria ut, som verkar underbart intressant (och fantastiskt vacker! konstaterar jag efter att ha bläddrat i den illustrerade utgåvan), sedan återupptäcker jag Jenny Diskis På tunn is - en resa till Antarktis, och inne på Dekadensmagasinet ser jag på en bild Josefin Holmströms Antarktis (även den nyutkommen). Ser fram emot att fördjupa mig i dessa böcker!!

Ack, tiden och kulturen...!

When a man is affected with sexual incapacity, he suffers from inhibitions and from irresolution. But when, in the female partner, her readiness to surrender herself to the male does not find its due fulfilment, the inevitable upshot will be irritability and lack of restraint with outbursts of excessive liveliness. By nature, Marie Antoinette was normal enough; a tender, womanly woman, foreordained to motherhood and the old, liberal scale, only waiting, one may suppose, to submit herself to a real man. (...) Her ill-starred destiny decreed that this creature of typically feminine sensibilities should enter into an abnormal union, and should be coupled with a man who was not fully a man.

Stefan Zweig, Marie Antoinette: A Portrait of an Average Woman, s. 26

Och precis där slutar jag läsa Zweigs Marie Antoinette-biografi. Jag orkar inte ha överseende med 30-talets könssyn. Men eftersom jag fortfarande vill läsa en välskriven biografi över svunnen drottning, har jag bestämt mig för att vända mig till Antonia Frasers Mary, Queen of Scots istället, och hoppas på bättre lycka (hennes Marie Antoinette-biografi läste jag redan med stor behållning för några år sedan).

Uttåg ur augusti månad

Illustration av operakostym från 1770-80-tal

Jag har läst ut den underbart fina ungdomsboken Tell The Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt, och påminns om vilken alldeles egen skattkammare ungdomslitteraturen är när den är bra (om det ens finns ett ungdomslitteraturen). Whartons The House of Mirth har också avnjutits, jag tror jag till och med tyckte mer om den än The Age of Innocence. För närvarande har jag gett mig åt Oksanens När duvorna försvann, samt Stefan Zweigs på flera sätt intressanta Marie Antoinette: The Portrait of an Average Woman (i brist på djupare kunskaper i tyska måste jag läsa den på engelska). Jag ska samla mig för ett mer uttömmande omdöme när dessa böcker är lästa. Och självklart är längtan efter nya böcker som alltid oändlig, exempelvis efter Joyce Carol Oates The Accursed (har ännu ej läst något av Oates, tänker försöka nu) eller Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag är rädd att detta inlägg inte blir så mycket längre än såhär; sommarjobbet över, terminen snart igång, och jag försöker njuta av de sista dagarna jag ännu har kvar av sommarlovet med musik, böcker och vackra bilder. (apropå; ang bilden ovan, besök gärna Pinterest och sök på rococo fashion plates och låt er hänföras)

Böcker etc

"Snow-balls have flown their Arcs, starr’d the Sides of Outbuildings, as of Cousins, carried Hats away into the brisk Wind off Delaware, - the Sleds are brought in and their Runners carefully dried and greased, shoes deposited in the back Hall, a stocking’d-foot Descent made upon the great Kitchen, in a purposeful Dither since Morning, punctuated by the ringing Lids of various Boilers and Stewing-Pots, fragrant with Pie-Spices, peel’d Fruits, Suet, heated Sugar, - the Children, having all upon the Fly, among rhythmic slaps of Batter and Spoon, coax’d and stolen what they might, proceed, as upon each afternoon all this snowy Advent, to a comfortable Room at the rear of the House, years since given over to their carefree Assaults."

Så inleds Thomas Pynchons Mason & Dixon och jag blev alldeles kär i detta språk!, men nu när boken väl är i min hand lockas jag av allt annat som jag också vill läsa -- har precis tagit mig igenom Edith Whartons The Age of Innocence (tyckte mycket om) och sedan Victoria Pattersons This Vacant Paradise efter tips från outsinliga-underbara Tchoupitoulas, och efter vilken jag blev extremt nedstämd, och trots att jag ville ta paus från temat - att falla i samhället - har jag nu tack vare upptäckten av Wharton inte kunnat låta bli att börja läsa The House of Mirth, vi får se hur det går! Dessutom står en Penguin-utgåva av Livius' The Early History of Rome och frestar bredvid sängen, ack ack.

Jag lämnar er med lite venetiansk barockmusik;

 

Två nyfunna favoriter

I give you Catrin Welz-Stein och Jansson Stegner (i den ordningen).

***

Filmtips!

Nowhere (1997) av Gregg Araki. Helt galen, hemsk, frisläppt och underbar!

Söndagsbild

Kopparstick av Louis Surugue efter en målning av Jean-François de Troy, 1747. Hittade den som illustration i en gammal utgåva av 1700-talsromanen Fru de Montbrillants ungdom, med titeln "Själens och kroppens samtidiga prydande". (Borde f ö ha gissat att det var de Troy som stod för originalet, då han även gjort minst lika mysiga Läsning av Molière).

Böcker!

Har fått min födelsedag firad tidigare än vanligt i år, därav denna lilla bokskörd. Lyra's Oxford en fortsättning på min Philip Pullman-nostalgi (finns f ö en helt underbar, utvikbar karta över ett fiktivt Oxford i den. Varför begåvas bara barnböcker med sådana små finesser?). Och åh, Liknelseboken! Trots säljgrejmedtjejigt omslag (eller ska vi kanske propsa på att få se fler manliga skinkor på omslag till höglitterära verk? En ärlig fråga nu, försöker inte ställa upp någon dikotomi mellan finkultur och naket här) & inte helt okomplicerat tema kan jag knappt vänta tills jag åter får tillfälle att sjunka ner i Enquists språk, redan kapiteltitlarna känns alldeles fenomenala, mina lyckliga, förväntansfulla tankar förs direkt till Boken om Blanche och Marie, men som vanligt handlar det om ekon som vibrerar genom hela hans författarskap. Flicklaboratoriet kommer förhoppningsvis att få göra mig sällskap under mitt sommarjobb under de stunder inga turister står att finna i kyrkan. Ska bli verkligen roligt att läsa den. Och The Stranger's Child är bara en bok som jag längtar efter att läsa på basen av underbart omslag - för mina tankar till Ian McEwans Atonement - och första meningen: "She'd been lying in the hammock reading poetry for an hour." Annars vet jag bara att det är sommar, 1913 och Storbritannien och något av ett familjeepos - handlingen ska följa karaktärerna genom sociala omvälvningar ända fram till 1960-talet. Känner annars inte till Hollinghurst så bra, började läsa hans The Folding Star en gång, men det var flera år sedan.

Men i väntan på sommaren lägger jag undan dem. Jag skulle ändå inte kunna påbörja någon annan bok innan jag läst ut De välvilliga, som numera är helvetisk och på något sätt katarktisk på samma gång. Det är längesedan jag känt så intensivt (medkänsla blandad med frustration och vanmakt) för en huvudperson. Jag har dessutom alltid trott att jag var pessimist, men min människosyn skakas så brutalt av den här boken att jag inser att jag hittills nog varit någon form av idealist ändå och att jag nu mer än någonsin håller på att "botas" från detta - om det är bra eller ej vet jag inte.

Kvällens bild

Pietro Antonio Rotari (1707-1762). Titeln varierar på olika språk men jag tror vi tryggt kan kalla den Kärleksbrevet.

Ett hål är ett hål är ett hål... eller?

Jag dricker fortfarande orden, men nu läser jag De välvilliga även med stigande genusintresse (hur skulle jag inte kunna göra det, jag menar 1940-tal, krig, mansdominans). Hittills (har kommit 400 sidor av 900) kan till exempel kvinnorna som varit med räknas på ena handens fingrar (om man bortser från Röda arméns krypskyttar, som kort omnämns för sin skicklighet), alla rätt speciella porträtt (ur ett genusperspektiv) och som jag tolkar som väldigt tidsenliga betraktat ur en 40-talsmans ögon. Flera gånger slås jag av hur autentiskt huvudpersonens världsbild och värderingar gestaltas och gratulerar författaren för att ha lyckats krypa in under skinnet på en före detta nazist och slentriansexist så pass mycket. På riktigt, jag tycker att det är en bedrift. Om man förresten vill läsa boken och i likhet med mig föredrar att veta så lite som möjligt om olästa böcker på förhand, är det bra om man slutar läsa här.

Tack vare De välvilliga har jag nu lärt mig en ny betydelse man kan avse med ordet "hora".

Max Aue ligger på sjukhus (sista delen av bokens andra del var världens kafkamardröm med massa hallucinationer och man tänkte att ok, han har blivit knäpp. Men i bokens tredje del vaknar han upp på ett sjukhus, det visar sig nämligen att han blivit skjuten i huvudet men överlevt och får en förklaring på sina upplevelser (nervskador etc) av läkarna, därav följande fundering):

"Dessa vetenskapliga upplysningar gjorde mig förbluffad; de ovanliga och mystiska förnimmelserna hade alltså en orsak, gick att förklara rationellt, men inte ens med ansträngning lyckades jag sätta dem i samband med denna förklaring, den föreföll ihålig och obegriplig – om det var detta man menade med förnuft måste jag instämma med Luther som kallade det Hure, hora, och det lydde faktiskt läkarnas lugna och tålmodiga order; det drog upp kjolen för mig och avslöjade att det inte fanns någonting under. Jag hade kunnat säga detsamma om mitt stackars huvud: ett hål är ett hål är ett hål." (De välvilliga, s.407)

Jag måste erkänna att jag ställde mig lite oförstående till liknelsen först. Tänkte till och med, i en stund av hetta, på svengelska: "Max, I have nothing till övers for your sexist fucking bullshit". Men sedan började det klarna. Eftersom hora ju har så många olika betydelser i vårt samhälle, ofta rent symboliska, som lite titt som tätt kan användas om nästan vilket kvinnligt (och manligt, tänker på t ex  "attentionwhore") beteende som helst, kan det ju ibland vara svårt att fatta vad som menas. Men det är säkert förlåtligt. För sedan klarnade det långsamt. Hora här avser alltså inget annat än det kvinnliga könsorganet, som framställs som ett "hål", och parat med Luthers uppfattning av förnuftet är det alltså menat att uppfattas som något som det är stor uppståndelse kring men som egentligen visar sig vara, inte bara ej värd den betydelse som tillmäts den, utan rätt och slätt "ingenting". Det mest närbesläktade uttrycket är väl förresten "Mycket väsen för ingenting". Och om "ihålig och obegriplig" kan sägas höra till liknelsen, avslöjar väl passagen ännu en dos sorglig okunskap, för att inte säga rent förakt (men, om vi ska vara välvilliga, utan tvekan vanligt på 1940-talet).

*Applåder*. Mysigt, va? Mmm. Man blir alldeles varm inombords. Tack tack, nu är vi en betydelse rikare i ordet "hora", och en nyans rikare gällande vår härliga, misogyna kulturtradition. Ja, jag raljerar. Som sagt kan jag bara än en gång gratulera författaren för att så troget återge de möjliga kulturella associationsbanorna hos en bildad herre på 1940-talet.

Förresten

så har underbara stumfilmsversionen av Gösta Berlings saga med Lars Hanson och Greta Garbo, och med Matti Byes fantastiska nykomponerade musik till lagts upp på youtube! Håll till godo!

Kvinnornas ö

Jag såg på dokumentären Kvinnornas ö igår, som finns uppe på svtplay. Dokumentären handlar om ett samhälle på de afrikanska Bijagos-öarna, där det råder ett matriarkat, alltså kvinnorna är överordnade männen och styr i samhället. Dokumentären inleds med en man som berättar om varför det är kvinnorna som styr, där han bl a går in på att kvinnor tänker helt annorlunda än män, och att de står närmare Gud, och att det alltid varit så. De är även starkare än männen, och han är rädd för sin egen dotter, för han vet att om en kvinna vill att han ska dö, så dör han. Och han säger det med verklig rädsla i rösten. När jag såg det blev jag alldeles nedstämd. Man tar även kort upp att det är männen som smyckar sig för kvinnorna, och att kvinnornas makt grundar sig på hemliga religiösa ritualer som männen är utestängda ifrån. I likhet med Sara Brännholm tycker jag att fokuset inte var helt lyckat. Största delen handlar om en ung kvinna som har problem med att komma överens med sin mor om att gifta sig med en man, då modern vill att hon ska studera vidare istället. Men till slut kommer kvinnans och mannens mödrar överens och giftermålet blir av ändå. Jag noterar även att det verkar finnas en hård hierarki mellan unga och gamla -- de är de gamla (kvinnorna) som bestämmer över de ungas liv. Vad jag saknade var en djupare analys av till exempel arbetsfördelningen mellan könen -- kvinnorna är ansvariga för matlagningen till exempel, men här verkar det snarare röra sig om ett privilegium i sin egen rätt, som den livsuppehållande funktion tillagning av mat har. Kvinnorna refererar även till matlagningen som deras "traditionella rättighet". Sedan visas en bild på en man som tvättar ett barn, men vad det ska förmedla blir lite diffust. Är det så självklart att den typen av syssla har lägre status? På vilket sätt ses kvinnornas sysslor som överordnade? etc. Knappt något av detta gås det in på, och en publik som kommer från vår patriarkala kultur kommer knappast ha verktygen för att tolka arbetsfördelningen på något annat sätt än genom våra glasögon.

Men det som irriterade mig särskilt var hur det - som i början - kommer fram, att  kvinnornas makt så tydligt bygger på att männen är rädda för dem men att det inte görs något med denna information sedan. Det satte dessutom en väldigt obehaglig ton (som all form av gruppförtryck), ändå lyckas dokumentären gå över i en gemytlig stämning, och avslutas med värsta feel good-musiken. Tycker att även detta visar på hur pass färgad framställningen är av dokumentärskaparens eget patriarkala synsätt -- vi är vana vid att inte betrakta kvinnor som hot. Och när det väl kommer fram att de ses som hot så fördjupar man inte sig mer i detta, det får bara duga som något exotiskt.

Dokumentären är egentligen en uppföljning till en tidigare av samma regissör, Vår gud är en kvinna, så det kan hända att den ger en bättre skildring, jag har dock inte kunnat få tag på den.
Som det var nu kändes det ganska platt.

Men vad det ändå gav var en tankeställare kring hela godtyckligheten i hierarkiska system. Det får mig att inse ännu mer att det knappast går att hitta en "naturlig" orsak till att en grupp har makt över en annan (t ex män är starkare än kvinnor, kvinnor är våldtagbara men inte män, som man resonerar i vår kultur). Efter en inblick i ett sådant här samhälle ser man hur godtyckligt det är, och hur "orsaken" eller förklaringen verkar uppkomma efter att en grupp redan har makt. Det handlar om rädsla, det är tydligt. Men vad som skapar denna rädsla, och gör att den upprätthålls verkar vara en produkt av (slumpmässiga) historiska omständigheter mer än något annat.

Jag dricker orden

"Naturligtvis lyssnar jag ofta på musik, jag njuter verkligen av det, men det är inte samma sak, det är ett substitut. Det är likadant med mina manliga förälskelser, sanningen är den, och jag skäms inte att säga det, att jag nog hellre varit kvinna. Inte nödvändigtvis en levande kvinna i denna värld, en maka och mor, nej, men en naken kvinna på rygg med särade ben under en mans tyngd, fastklamrad vid honom, genomträngd av honom, dränkt i honom och förvandlad till det gränslösa hav i vilken även han drunknar, förlorad i oändlig njutning. Men så blev det inte. Istället blev jag jurist, fick anställning inom säkerhetstjänsten, blev SS-officer och därefter direktör för en spetsfabrik. Det är sorgligt, men så ligger det till." (Jonathan Littell, De välvillliga s.28)

Jag har inte kunnat låta bli och börjat läsa De välvilliga, och jag hänförs, trots stort motstånd, före detta nazistofficeren Max Aue börjar ju sin historia med: "Bröder, låt mig berätta vad som hände. Vi är inte din bror någon av oss, svarar ni, och vi vill inte veta" och det är helt sant. Och Aue skriver till synes utan ånger och sakligt: "Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra", samtidigt som han obönhörligt drar in läsaren i sitt vi, visar att "vi" det är han och jag, läsaren, det finns även ett "dem", men de är psykopaterna, sadisterna, pedofilerna. Men han och jag, vi är de vanliga människorna -- och genom hela det inledande kapitlet där han introducerar sig får jag allt svårare att värja mig, han är ju inkonsekvent redan i början, en opålitlig berättare, erkänner sin skuld och tycks oberörd, samtidigt som han trycker sin mänsklighet på en utan nåd, och jag sitter blickstilla och läser varje ord med vidöppna ögon och bara fortsätter och fortsätter och ryser och mår dåligt genom hisnande formuleringar, vare sig jag väljer att tro honom eller ej -- om jag inte tror honom, andrifierar jag honom, tänker jag svartvitt? - om jag tror honom, vad händer då? "Men den stora faran, särskilt under instabila perioder, är de vanliga människorna som utgör staten. Den verkliga faran för mänskligheten är ni och jag."

Så, en enda prolog och jag känner redan att det här är den bästa boken jag läst på länge. 

Pinterest

Har helt glömt bort att länka min sida på guldgruvan Pinterest där jag samlar massa spännande och fina målningar, fotografier, gammalt mode, kuriosa you name it! Håll till godo!

[länk]

En läslista börjar ta form i mitt huvud

inför sommaren. Måhända orealistisk. Men vad kan en stackars bibliofil göra.

Per Olov Enquist, Liknelseboken (som jag väntat på en ny bok av Enquist! Bläddrade i den i bokhandeln och kände återigen den välbekanta förälskelsen - språket, stämningarna...!)

Maria Margareta Österholm, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (ja, titeln säger ju det mesta. Verkar vara en väldigt spännande avhandling i alla fall).

Lotta Olsson, Skuggor och speglingar (har bara läst en enstaka dikt av henne men hon verkar vara en fantastisk poet)

Jonathan Littell, De välvilliga (Hur har jag kunnat missa den här boken? Skyller på att jag var sjutton (?) när den kom ut. Minns inte längre vad jag gjorde som sjuttonåring.)

Robert Musil, Mannen utan egenskaper (hur länge har jag inte velat läsa det här verket? Varför har jag inte gjort det än?)

Philip Pullman, His Dark Materials (skulle vara en omläsning, barndomsfavorit och köpte den för inte så länge sedan i en oemotståndlig utgåva. Kan lägga upp bilder senare)

Sofi Oksanen, När duvorna försvann (längtar!)

Återkommer när nya titlar väckt begäret.

Philippe Jaroussky för evigt + filmtips

 (ja, det är samma stycke men det går inte att få nog)

 och så VÄRLDENS BÄSTA FILM. Två unga kvinnor, kaos och frihet, ljuvlig musik, bilder och klippning! Se den se den se den!

Finaste Bach

Hur kunde jag missa

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100127107

...att det kommit en ny bok av Oksanen! Tackar Tchoupitoulas inlägg för insikten.

Söndagsmusik

Lördagsmusik

Boklängtan

http://www.mhpbooks.com/books/aurorarama/

Vilken skönhet! Och börjar man inte nästan salivera när man läser beskrivningen. 

Omslaget för förresten mina tankar till Philip Pullmans His Dark Materials.

P.S Filmtips! Farewell, my queen eller Les adieux à la reine som originaltiteln lyder, en oerhört fin, lågmäld film som handlar om de första dagarna av franska revolutionen, visad ur Marie-Antoinettes högläsares perspektiv.

Lycka är en vacker bok

Till min glädje upptäcker jag att bokrean är riktigt gynnsam i år! Jag har lyckats slå ner på flera böcker som jag har velat ha sedan flera år tillbaka! Som synes har det hittills blivit Italo Calvinos Om en vinternatt en resande (en härlig metaroman, lånade den för länge länge sedan men hann aldrig läsa ut den), Karin Boyes Samlade dikter (!!) och Stig Dagermans De dömdas ö (återkommer till denna). Och två böcker som inte hunnit komma fram än är Richard Yates Revolutionary Road i fin inbunden utgåva, samt Charles Portis True Grit.

Jag älskar verkligen fina, nya böcker, det är så härligt att ta i dem, bläddra i dem. Särskilt De dömdas ö, som inte bara är en väldigt fin utgåva, även innehållet verkar fantastiskt, redan språket i första stycket; "Lucas Egmonts högra hand gled i sömnen med släpande fingertoppar en bit över den sträva, av glittrande salthinnor sammanhållna sanden." Och jag påminns om Ormen, en lyrisk läsupplevelse, med ett sådant helt igenom  berusande språk, med formuleringar som man inte visste fanns. Så nu med De dömdas ö i bokhyllan kan jag knappt vänta tills jag får läsa den.

Något att lyssna på

Hunderby!

Tänkte komma med ett hett tips! Igår stiftade jag bekantskap med serien Hunderby som sänds på Svtplay just nu. En helt underbart absurd, svart, historisk komediserie med ljuvligt skruvad dialog. Kan det bli bättre liksom!

Skaparen är Julia Davis (bilden), och hon är själv med som den obehagliga hushållerskan Dorothy. Finns dessutom referenser till Daphne du Mauriers Rebecca, Jane Eyre, Tess of the d'Urbervilles och andra klassiker. Och massa bra bakgrundsmusik från Händel och musikaliska kommentarer till andra filmer som ett extra plus.

Länk till serien på Svtplay: http://www.svtplay.se/sok?q=hunderby

Seriens hemsida: http://skyatlantic.sky.com/shows/hunderby

Några porträtt

Giovanni Battista Moroni, Porträtt av flicka från familjen Redetti, 1570

Jan Gossaert, Porträtt av Jacqueline de Bourgogne (?), 1530

Jacob van Dort, Porträtt av prins Ulrik av Danmark (1615)

Paris Bordone (1500-1571), Porträtt av kvinna 

Sofonisba Anguissola  (1532-1625), Självportätt