Tänk vad bra musik kan göra med film!

Beethovens 7:e symfoni Allegretto, i filmen The Fall (2006)

(Klippet är i något slags högkvalitetsformat, vilket betyder att det kommer att täcka över marginalen till höger och se hemskt fult ut så därför får ni helt enkelt klicka på länken ovan. EDIT: jo, klicka här också för all del!)

Schuberts Piano trio opus 100 i filmen Barry Lyndon (1975)
(1:35 och framåt: Skönhet!)
EDIT: Och så alla scener med Händels Sarabande! Här tillexempel (även den lite omarbetad..). Så, det här får bli sista EDITen, börjar bli ett splittrat inlägg det här...

En något omarbetad version av Henry Purcells begravningsmarsch för drottning Maria av England (Gud vad jobbigt det är att översätta namnen på alla stycken till svenska, jag kan bara de engelska titlarna..), som trots det gjorde stort intryck.

Mozarts mässa i c-moll i den franska tecknade filmen Les Triplettes de Belleville (2003)



Och ytterligare ett gott exempel är användandet av Bachs konsert för fyra cembalon (Äh, jag ger upp, här har ni engelska titeln, ursäkta denna tröghet och momentana nonchalans av det svenska språket: Concerto for four harpsichords, BWV 1065) i Dangerous Liaisons (1988) som jag redan tidigare tagit upp.

***

(Jag har annars en hemlig och omöjlig dröm om att en gång få regissera en film OCH bestämma musiken... det skulle vara så perfekt... Jag skulle skapa fantastiska stämningar!)

Dagens bild

Kvinna framför spegel av Frans van Mieris, ca. 1670

***

Lånade Äcklet idag. Tänkte att jag nu efter Simone de Beauvoir kunde ta lite Sartre.

Simone de Beauvoirs Den inbjudna

"Xavière fanns till med en självklar styrka som hade trollbundit Françoise och den hade förlett henne att ge Xavière företräde och utplåna sig själv. Det hade gått så långt att hon såg platser, andra människor och Pierres leenden med hennes ögon. Nu uppfattade hon bara sig själv via Xavières känslor och försökte smälta samman med henne. Men det var omöjligt och det ledde enbart till att hon förintade sig själv."

Detta är min första bok av Simone de Beauvoir, trots att jag haft Det andra könet nu i bokhyllan ett tag. (Varför jag inte läst ut den? - Andra böcker kom emellan. Lätt hänt när det handlar om en tjock bok...). Jag är så glad att jag följde den halvhjärtade impuls som grep mig en eftermiddag på biblioteket och sträckte ut handen efter Den inbjudna, för att förstrött läsa baksidan, vända och vrida på den, jag hade ju läst om den förut - och slutligen, låna den med ett Varför inte?

Och en sådan fantastisk bok att försjunka i och analysera, att läsa om många gånger! Jag trivs redan när huvudpersonen Françoise som barn försjunker i filosofiska funderingar över huruvida den "trötta" jackan som hängts över stolsryggen kan existera då den själv inte är medveten om det.
Françoise Miquel är författare och livskamrat till regissören och skådespelaren Pierre Labrousse. De lever i ett så kallat öppet förhållande - där den "nödvändiga kärleken" ger utrymme för "tillfälliga kärlekar".
Och så är det en gång då Françoises yngre väninna Xavière kommer och hälsar på i Paris. Hon betraktar omgivningen med håglös nonchalans, samtidigt som hon längtar efter att ge sig hän, uppleva något äkta, se världen. Hon avundas Françoise som sett så mycket. Françoise i sin tur känner för henne och vill att hon skall lyckas i livet, en av anledningarna till att hon bjudit henne till Paris.

Den slutliga lösningen blir att Xavière får bo kvar tillsammans med Françoise och Pierre på deras hotell, istället för att i förtid återvända till den lilla hemstaden Rouen. De börjar umgås alla tre, och Xavières stundtals provokativa nonchalans och egoism roar och fascinerar Pierre. Françoise ser till en början tyst på. Det har hänt förut - Pierre har haft förbindelser och flirtar med yngre kvinnor, dock aldrig på detta sätt, i hennes omedelbara närhet. Hon börjar lägga märke till små förändringar i Pierres beteende, hur deras motto - De två är ett, och inte två separata individer - ibland inte gäller alls, hur det stundtals är som ett förräderi. Eller inbillar hon sig bara?

Xavière är svår att tillfredställa. Hon vill inte arbeta, fnyser åt lojalitet och självuppoffrande kärlek, ändå vill hon göra något, hon vill bli något men är i grund och botten vilsen, har ingen aning om vart livet kommer att ta henne.

Ofta under läsningens gång tänker jag vilken oerhört komplicerad situation det är, dumma lilla Xavière som egentligen inte vet vad hon vill och inte borde hamna i denna härva - för det blir ett triangeldrama, Françoise älskar Pierre som älskar Xavière. Vänskapen mellan Françoise och Xaviére. Kärleken mellan Françoise och Pierre. Det enda Xavière till fullo är medveten om och ständigt hävdar är hennes egen, allsmäktiga existens. Det är detta som gör Françoise sjuk till slut. För Xavière börjar dominera deras tillvaro, en lyckad dag börjar hänga på ett leende, eller en sur min.

Det blir slutligen - från Françoises sida - en kamp mot ett främmande medvetande, med precis lika höga krav på bekräftelse och erkännande som hennes eget jag, det blir obehagligt påtagligt. Vad göra när man blir så beroende av en människa? När man måste kämpa för att ens eget jag skall betyda något, när ens egen existens med lätthet kan förbises, om detta andra medvetande väljer att bortse från det? Det jag inte ser - det finns inte. De kvalfyllda stunder då Françoise promenerar på en gata och inser att i just den stunden sitter Pierre och Xavière på ett café - och i just den stunden existerar hon inte för dem. Hon befinner sig i periferin;

"Hon hade en plågsam känsla av att vara landsförvisad. I vanliga fall låg Paris centrum där hon råkade befinna sig. Men idag var det annorlunda. Paris centrum var det kafé där Pierre och Xavière hade slagit sig ned och Françoise drev omkring i namnlösa ytterområden."

Tänk hur man påverkas av andra medvetanden! Hur allt som existerar runt oss i slutändan är helt beroende av om vi uppfattar/upplever det eller ej!

Och mitt i allt detta, dessa relationer, kärlek, svek, tvivel, frustration - olidligt till slut.

Allt så intensivt, väsentligt!

Och så den mening av Hegel, som finns i början av boken; Varje medvetande eftersträvar det andras död - de Beauvoir skulle inte ha kunnat välja ett bättre citat.

Tintoretto, mon amour

Och klicka på bilderna, för Guds skull! Olidligt att de inte går att publicera i större format.

Samt något helt annat;

Bild

Vermeer

Efter att ha fått Vermeer - The Complete Paintings i julklapp är jag nu åter inne i en vermeeriansk period. När man ser på dessa målningar -- jag är inget vidare fan (!) av användandet av engelska uttryck när man skriver på svenska, men det är faktiskt a sensation of the senses (--- en sinnenas eufori kommer jag på nu!). Det är så jag känner det i alla fall. Och nu upprepar jag mig, för denna målning har redan publicerats en gång på min blogg men;


Bäst är det förstås att ha det i en reproduktion, en upplyst skärm kan på inga sätt göra denna målning rättvisa, dess tjuskraft, dess andakt. Jag sitter och ser och ser och ser på den, jag kan inte analysera och tolka, jag bara ser på den. Det tog mig lång tid att komma fram till vad jag tror att hon gör, vad det är för ögonblick, vad som är visst med det. Jag har hört olika åsikter, men inte kunnat hålla med någon av dem. Men till slut: för mig ser det ut som att hon lyssnar, lyssnar på någon som pratar (lyssnar på betraktaren). Hon lyssnar med den där halvöppna munnen då hon ännu inte bestämt sig för vad hon skall tycka om det hon hör. Om hon skall hålla med, eller invända.

Så... nu skakar vi av oss denna momentana förhäxning, så kan jag gå vidare till nästa målning, som även den redan publicerats en gång, men jag tror alla dessa målningar tål att visas flera gånger.


Kvinna med pärlhalsband, denna Vrouw met parelsnoer! Det gick en lång tid under vilken jag endast flyktigt såg på denna målning då jag bläddrade igenom en konsthistorisk bok här hemma, med titeln Barocken. Det var inte förrän min blick fastnade på den korta analysen bredvid bilden som jag blev fascinerad av den och den hör numera till mina favoriter bland Vermeers verk. Den korta beskrivningen löd nämligen (summerat) såhär: en ung kvinna gör sig fin, hon håller på att ta på sig ett pärlhalsband. Ljuset flödar in genom fönstret, rakt på henne. Då hon lyfter blicken och får syn på sig själv i spegeln stannar hon plötsligt upp, och står och ser på sig själv, mållös. Så gripen är hon av sin egen skönhet.

Och hur många tolkningar jag än läst sedan dess, så är det denna som fastnat och fått mig att älska tavlan, jag kan bara inte godta någon annan förklaring, än denna ljuvliga.

Örongodis

Väldigt långsamt, nästan för långsamt, men min gud, det är ju Bach vi talar om, så även såhär är det olidligt vackert.

Och är det inte fruktansvärt typiskt att Henry James Porträtt av en dam och Evelyn Waughs En förlorad värld finner mig precis när jullovet är slut? Jag undviker att tänka på hur bra jag skulle ha det om så skulle ha skett en vecka tidigare...

Guido Reni (1575-1642);

Fun Home

Nu skall jag göra mig riktigt tydlig: jag är faktiskt inget vidare fan av serier. Detta skriver jag då man kan få ett annat intryck då jag snart kommer att ha läst och tyckt om två serieböcker på den här bloggen. Nu senast är det Alison Bechdels Fun Home (sv. Husfrid), som verkligen föll mig i smaken och innehöll humor, härliga litterära referenser och, faktiskt, en alldeles trovärdig självbiografi. Detta med självbiografi i serieform har jag stött på tidigare, som Maus och Persepolis, men jag tyckte inte om någon av dem, de var båda intressanta men jag rycktes aldrig med, djurserierna i Maus lämnade mig kalla, och Persepolis svartvita illustrationer lyckades inte heller beröra mig (och dessa båda lästes inte heller självmant bör det påpekas - jag fick dem i handen av en person som försäkrade mig om att detta är en alldeles ny typ av litteratur som jag bör bekanta mig med). Och nu, såklart, kommer undantaget, som bekräftar min regel. Fun Home var jättebra, och det känns faktiskt som att jag läst en sjävbiografi. Och jag tyckte om illustrationerna också.

Läs gärna Dagensbok.com:s recension för mer information.

Tvåtusentio, min Gud!

Schackspelande flickor. (Tyvärr har de ingenting med inlägget att göra)

Jag borde skriva någonting när år 2010 är här, jag är uppspelt, ett nytt tiotal har faktiskt börjat! Det är så kul att skriva 2010 (förhand), det är en helt ny och spännande känsla på något sätt, helt olik från tidigare år, säkert på grund av diverse förväntningar. Jag har annars inte så mycket för mig. Har påbörjat J-K Huysmans I avgrunden, som är rasande intressant och fascinerande, och så läser jag fortfarande Colette... och så lånade jag Alison Bechdels Fun Home idag, eller Husfrid, som den heter på svenska, jag tyckte så mycket om omslaget. Och Sara Stridsbergs Drömfakulteten som utnämndes till 00-talets (jag tycker att "00-talet" låter så dumt) bästa bok, bläddrande i den blev jag rädd att den inte riktigt skulle bli my cup of tea, men jag är inte så dålig att jag lämnar kvar en bok på grund av en impulsiv avskräckelse . Förresten läste jag i Fun Home att man brukar fatta att man är i medelåldern då man inser att man inte kommer att hinna läsa hela Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag påmindes genast själv om att jag ännu bara är vid I skuggan av unga flickor i blom fast sedan insåg jag att jag har massor med tid på mig ännu. För ta mig igenom På spaning efter den tid som flytt skall jag verkligen göra! Trots mitt numera komplicerade förhållande till Proust, då jag läste Madeleinekaksscenen för första gången var jag fullständig fast och lyrisk, hypnotiserad, det kändes som att jag aldrig läst något så fantastiskt bra. Vissa passager har jag sedan fått det lite svårare för, denna känsla är inte någon slags hatkärlek, nej, det skulle jag inte säga, men något ambivalent är det. Dock hittade jag på min gamla blogg ett stycke jag citerat ur Swanns värld och slogs igen av Prousts fantastiska skrivkonst;

"Men inte ens själva ytskiktet av vårt jag utgör en materiellt konstituerad enhet, som ter sig lika för alla människor och som var och en helt enkelt kan ta del av som av ett kontrakt eller ett testamente - vår sociala personlighet är en skapelse av andras tankar. Till och med den enkla akt man kallar 'se en människa som man känner' är delvis en intellektuell process. Man ingjuter i den yttre form man ser hela sin kunskap om personen i fråga, och denna kunskap utgör säkerligen huvudparten av ens intryck av honom. Den skapar kindernas rundning, följer exakt näsans linjer och nyanserar röstens klang, som om stämman utgjorde ett genomskinligt hölje, till den grad att varje gång man ser detta ansikte och hör denna stämma, så är det dessa kunskaper man återfinner och lyssnar till."