Tvåtusentio, min Gud!

Schackspelande flickor. (Tyvärr har de ingenting med inlägget att göra)

Jag borde skriva någonting när år 2010 är här, jag är uppspelt, ett nytt tiotal har faktiskt börjat! Det är så kul att skriva 2010 (förhand), det är en helt ny och spännande känsla på något sätt, helt olik från tidigare år, säkert på grund av diverse förväntningar. Jag har annars inte så mycket för mig. Har påbörjat J-K Huysmans I avgrunden, som är rasande intressant och fascinerande, och så läser jag fortfarande Colette... och så lånade jag Alison Bechdels Fun Home idag, eller Husfrid, som den heter på svenska, jag tyckte så mycket om omslaget. Och Sara Stridsbergs Drömfakulteten som utnämndes till 00-talets (jag tycker att "00-talet" låter så dumt) bästa bok, bläddrande i den blev jag rädd att den inte riktigt skulle bli my cup of tea, men jag är inte så dålig att jag lämnar kvar en bok på grund av en impulsiv avskräckelse . Förresten läste jag i Fun Home att man brukar fatta att man är i medelåldern då man inser att man inte kommer att hinna läsa hela Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag påmindes genast själv om att jag ännu bara är vid I skuggan av unga flickor i blom fast sedan insåg jag att jag har massor med tid på mig ännu. För ta mig igenom På spaning efter den tid som flytt skall jag verkligen göra! Trots mitt numera komplicerade förhållande till Proust, då jag läste Madeleinekaksscenen för första gången var jag fullständig fast och lyrisk, hypnotiserad, det kändes som att jag aldrig läst något så fantastiskt bra. Vissa passager har jag sedan fått det lite svårare för, denna känsla är inte någon slags hatkärlek, nej, det skulle jag inte säga, men något ambivalent är det. Dock hittade jag på min gamla blogg ett stycke jag citerat ur Swanns värld och slogs igen av Prousts fantastiska skrivkonst;

"Men inte ens själva ytskiktet av vårt jag utgör en materiellt konstituerad enhet, som ter sig lika för alla människor och som var och en helt enkelt kan ta del av som av ett kontrakt eller ett testamente - vår sociala personlighet är en skapelse av andras tankar. Till och med den enkla akt man kallar 'se en människa som man känner' är delvis en intellektuell process. Man ingjuter i den yttre form man ser hela sin kunskap om personen i fråga, och denna kunskap utgör säkerligen huvudparten av ens intryck av honom. Den skapar kindernas rundning, följer exakt näsans linjer och nyanserar röstens klang, som om stämman utgjorde ett genomskinligt hölje, till den grad att varje gång man ser detta ansikte och hör denna stämma, så är det dessa kunskaper man återfinner och lyssnar till."