The Collector

Första gången jag läste John Fowles The Collector (sv. Samlaren) stoppade jag in den långt bak i mina föräldrars bokhylla för att slippa se den. Jag hade länge ett hatkärleksförhållande till denna bok. Budskapet var överväldigande och huvudkaraktären Mirandas livsfilosofi så vacker, äkta och nära min egen att jag skulle ha jublat över boken om den inte ramades in av en sådan fruktansvärd och frånstötande handling. Den simpla människan och fjärilssamlaren Frederick Clegg vinner på lotto och är plötsligt rik. Han slutar på sitt jobb och en situation uppstår där han har alla pengar och all tid i världen han kan önska sig. Detta är början på hans förverkligande av en hemlig fantasi, han har sedan en tid tillbaka fattat tycke för den vackra konststudenten Miranda. Varje gång han ser henne i staden markeras detta med ett X i dagboken.

Så småningom köper han ett gammalt hus med rymlig källare och börjar att inreda den. Han börjar leka med tanken på hur det skulle vara att ha Miranda som sin permanenta gäst.

Låter som en obehaglig thriller, eller hur? En kväll kidnappar han Miranda och för henne till husets källare, som han inrett enkom för hennes skull. Han hoppas att de - så fort hon vant sig vid den nya situationen - så småningom ska lära känna och förstå varandra, och att hon skall fatta tycke för honom.

Självklart är hela denna plan katastrofal och dömd att misslyckas, men den är även katastrofal på ett djupare plan, ett plan som Frederick inte tänkt på; detta är inte bara ett möte mellan två människor under ovanliga omständigheter, det är även ett möte mellan två vitt skilda världar. Det är inte bara fråga om en klasskillnad - Miranda överklass, och Frederick en uppkomling - utan en skillnad i tanke-och känslovärld. Miranda älskar konst, litteratur och musik. För Frederick är allt detta något som han inte förstår sig på, något som snobbar ägnar sig åt för att vara speciella, något som egentligen saknar mening. Under bokens gång försöker Miranda få honom att förstå, introducerar honom för konst och litteratur, försöker desperat få honom att känna något, tills hon inser att det är dödsdömt, alltihop. Det är bådas tragedi; de står båda inför den människa de allra minst förstår och allra minst vill förstå.

Visst klassas den här boken som en thriller - det vill säga, så länge man läser allt ur Frederick Cleggs perspektiv ter sig det hela som en thriller; man följer en psykopats tankar och försök att rättfärdiga sig själv. Men då man kommer till bokens andra del - Mirandas dagboksanteckningar - det är då symboliken slår till, det är med denna andra del, detta psykologiska porträtt, denna tankevärld, denna filosofi som bokens metafor till fullo tillåts veckla ut sina blad. Jag minns hur träffad jag var av dessa dagboksanteckningar då jag första gången läste boken - så mycket som jag själv tänkt, känt, ja, till och med skrivit i min egen dagbok! Det var en svindlande identifikationschock, om man kan uttrycka det så.

Och tänk - så fort boken byter perspektiv, hoppar över till Frederick Cleggs hjärna, så är man inne i thrillern igen.

Det är otroligt hur John Fowles lyckats förena dessa två historier.

När jag nu läst boken en andra gång reagerar jag inte längre lika våldsamt på allt det obehagliga i den, nu värdesätter jag den tvärtom än mer för det djupare planet, allt det som författaren egentligen vill ha sagt. Trots att den hemska upplösningen fortfarande lämnar en känsla av obehag efter sig.