The phenomenal New York Times bestseller och kanske inte riktigt min kopp av te

Jag typ impulsbeställde två böcker för en vecka sedan tack vare Bokhora. Nämnda böcker är The Class och Doctors av Erich Segal --- jag är inte alltid en människa vid mina sinnens fulla bruk, för normalt sett köper jag inte böcker som det står "THE PHENOMENAL NEW YORK TIMES BESTSELLLER" och dylikt på, och där lovpris av boken dominerar baksidan. Och så läser jag första sidan ur Doctors och tänker "Å, herregud, vad har jag gjort", för där står saker som "The silver-haired dean lowered his head, perhaps to signify he was deep in thought." Eller "The students waited in suspense". Eller "And with a sparkle in his blue eyes he added...". (Jag vet inte om dessa meningar ryckta ur sitt sammanhang illustrerar något som helst, det kanske bara är jag). Eller att det på försättsbladet till båda böcker står en kort presentation av huvudpersonerna och där hela presentationen avslutas med, på skild rad "they are the Doctors/the Class". Som en dålig såpa. Jag lider.

Man kan väl fråga sig varför jag beställde dessa böcker. Ni har ingen aning om vilken effekt ett välavvägt blogginlägg/kommentar kan ha på mig. Så just på Bokhora råkade dom väl skriva något om dessa böcker som gjorde att jag föll till föga. Jag tror det var något om fantastiska personporträtt/rikt persongalleri. Jag kanske tänkte på Anna Karenina i bakhuvudet, och så beställde jag. Jo, och så att böckerna är på engelska, det var nämligen jättelängesedan jag läste en bok på engelska, så på det sättet skadar det ju inte. Sedan lär väl dessa böcker höra till någons tonårsfavoriter också - det om något borde ju varna en, det om något är opålitligt. Vad har gjort intryck på mig själv i mina tonår?? Om man bortser från Per Olov Enquist och Shakespeare och en klar dragning mot skönare litteratur, så har jag faktiskt slukat (jag tycker att "sluka" böcker låter så äckligt på något vis, men tyvärr finns det inget bättre uttryck i det här sammanhanget) böcker av Anne Rice och Alexandre Dumas (Alexandre Dumas!). Så, kanske borde dessa Erich Segals böcker upptäckts ett par år tidigare.

Much ado about nothing. Jag vill för all del inte såra några Erich Segal-älskare som kanske råkar läsa det här. Och jag har ju faktiskt inte läst böckerna än. Och det lär jag ändå göra, då de nu ligger här framför mig. På engelska.

***

Men jo, nu minns jag dragningspunkt nummer två: båda böcker handlar om unga människor med hela livet framför sig, och som studerar på Harvard, och så handlar det om vad det blev av det där livet sedan. Det kändes aktuellt.

***

Usch, vet ni vad det värsta skulle vara. Om jag skulle tycka om böckerna efter att ha läst dem. Det skulle kännas så ordinärt, först klagar jag på ett ytligt/klichéartat språk och sedan hyllar jag dem... nej, det lär nog inte hända. Äh, vi får se. Det där sista skriver jag för att mildra det hela, känner mig som en jobbig, fördomsfull litteraturelitist ibland.