Jag läser Tom Jones och älskar den! Fielding är underbar. Han har den där typiska 1700-tals berättarstilen som ingen kan efterlikna idag riktigt.
Sedan läste jag Thomas Manns Döden i Venedig häromdagen och tyckte riktigt mycket om den, såg filmen strax efteråt, den var också bra -- fast vissa tillbakablickar från Aschenbachs sida skulle jag ha kunnat vara utan. Som de där abstrakta och sökta resonemanget han har med sin vän Alfred. Och novellens Tadzio blev jag själv tagen av, filmens Tadzio... också vacker men kanske inte riktigt min typ. Fast jag var tvungen att kolla upp honom och se vad det blivit av honom, hittade en intressant intervju (läs här). Efter det tyckte jag mest synd om honom, så själva filmupplevelsen blev också lite färgad.
Var det inte tungt att läsa Thomas Mann? Jag har försökt att läsa honom på tyska, men det känns hopplöst svårt när det kommer bisats efter bisats och meningarna aldrig tycks ta slut.
SvaraRaderaAnonym: Just 'Döden i Venedig' var inte särdeles tung, men så är det ju också frågan om en novell. Jag läste 'Bergtagen' tidigare, och där krävs det en viss sinnesstämning för att komma in i den... så jo, nog kan Thomas Mann vara tung! Men allt bra man får i gengäld väger upp det.
SvaraRadera