Tre bilder av Diane Arbus

Dagens bild

av Pieter Bruegel den äldre, 1618
(Bilden är till sin fördel vid påklick)

Allsköns oväsentligheter

Jo, jag finns nu på Twitter och är så originell av mig att jag kopplar mitt twittrande här längst ner till höger i bloggen, så att ni kan ta del av det senaste pladdret. Jag hoppas att symboliken med porträttet av sjuttonhundratalsdam med fågel ovanför inte går någon förbi. Bör påpekas att jag en gång redan registrerat mig på denna sida, men det hela tedde sig då snudd på perverst, så jag avregistrerade mig lika snabbt. Jag måste ha varit i en trött- på - allt - tjafs - på - internet - och - hela - mänskligheten - period.

Inspirerad av Tchoupitoulas senaste inlägg var jag idag också en sväng till biblioteket och lånade Carina Burmans Vit som marmor. Jag är väl bland de sista som skulle ta en deckare i sin hand, men en handling i 1850-talets Rom samt omslag (1800-tals människor gräver runt bland romerska ruiner) gjorde att jag föll till föga .

***

Och nu när vi tidigare var inne på ämnet twitter-kvitter-fåglar;

Din nästas hus

Redan när jag slår upp första sidan och ser att boken är skriven i jag-form anar jag att det här blir annorlunda. Huvudpersonen är Laus Lindborg, arkitekt. När hans far – också arkitekt –dör, inser han att det inte finns något ställe som skulle ha den minsta anknytning till honom. Var ska han begravas egentligen? Vad är ett passande minne? Till slut finner han platsen – St. Randing, där fadern en gång varit med om att rita och planera det lokala biblioteket. I det att Laus far till platsen kommer han i kontakt med den jovialiske prästen Stig Hemming. Och lite senare hans unga fru, Alma. Det blir ett triangeldrama. Jag tänker inte skriva mer, och det är lite svårt att bara lätt sammanfatta handlingen. För det är så mycket mer. Precis som att inte heller Den stängda boken bara var en historia om hur en ung kvinna blir "himlastormande förälskad", och gör skandal genom att slå upp sin förlovning med den man som föräldrarna tänkt åt henne och istället gifta sig med sin livs stora kärlek. Innehållet är så oändligt mycket större, så även här.

Din nästas hus är en bra bok. Det är den. Jag har bara så svårt att smälta att det här är Jette A. Kaarsbøls senaste verk. Att det här är det som kommit efter Den stängda boken. För jag saknar allt det som jag undermedvetet hoppats att skulle finnas även i denna bok; det där beskrivande, vibrerande uttrycksfulla språket. Trippelutropstecknena. Med en nästan lite Enquistsk känsla emellanåt. De detaljerade ögonblicksporträtten av människorna så att man stannar upp mitt i läsningen och tänker: Men den här människan känner jag ju! Jag har sett precis det ansiktsuttycket, hört precis de sakerna sägas, på det sättet!
Som jag trodde var Jette A. Kaarsbøls stil, karaktäristisk för henne. Naturligtvis ska man inte stämpla debutbokens stil direkt på författaren, och sedan se det som ristat i sten. Det kan ju ändras så mycket. Men det är ju svårt att inte få förväntningar och hoppas på mer av samma art!

Det är annorlunda. På något sätt mer avskalat. Fördjupar sig mer i huvudpersonen, Laus. Med diverse tillbakablickar, tankar, funderingar --- stundtals riktigt underhållande, det är en ofta ironisk och lättirriterad person vi har att göra med. Men det är annorlunda. Kanske just för att berättarperspektivet är ändrat. Ingen utomstående, stundtals kommenterande berättare den här gången. Men nu vill jag för all del inte ge ett negativt intryck av den här boken. För den är bra. Bara något helt annat än vad jag förväntade mig.

Utställningen vol. 2 & bokinköp i vanlig ordning

Jag var till Stockholm igår och besökte Rubens & Van Dyck - utställningen. Fastnade särskilt framför Van Dycks porträtt av Maria Louisa de Tassis (bild här, jag ser nu till min förvåning att hon var mycket mer fänglsande på utställningen, just där och då, i det ljuset). Det var underbart att se alla tavlor, jag älskar den holländska barocken --- saknade dock Van Dycks gambaspelande flicka, hade på något vis fått för mig att den också skulle finnas med på utställningen. Sista timmen tillbringades återigen i salarna Sverige, Europa 1700-tal samt Frankrike 17oo-tal där jag till min förtjusning såg flera målningar av Chardin och Watteau. Och Boucher! Ibland skulle jag bara vilja flytta in i det där museet och vandra genom salarna dagarna i ända. (Vad jag inte tycker om förresten: beskrivningarna intill vissa tavlor. Jag har hemskt svårt för försök att göra saker och ting mer lättillgängliga genom ett modernt och ledigt språkbruk. Exempelvis skrevs det om Bouchers Pensent-ils au raisin? att den typ förblir modern tack vare sina erotiska undertoner och att visst ser det ut som att paret är ute på en dejt? Någonting i stil med det. Jag minns bara att texten frågar det. Eller att det vid en annan tavla stod att Amor var Venus sidekick. Usch).

Vad mer? Jag gick in på flera Akademibokhandlar, fick syn på Richard Holmes The Age of Wonder - How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science, som legat på min Adlibris-önskelista i jag vet inte hur många månader nu. Men jag hade tyvärr inte råd med den, köpte därför The Great Gatsby och The Picture of Dorian Gray för mer överkomliga 29 kr/st. Båda i gröna Penguin-utgåvor. Jag minns en tid då jag i avsky vände mig bort från dessa simpla, gällt gröna omslag - nu kände jag mig tvärtom tilltalad av anspråkslösheten - bara titeln mot en grön bakgrund. Båda är böcker jag velat läsa länge, jag hoppas att båda är bra, dvs att jag tycker om dom. För jag hatar verkligen att ha klassiker i min bokhylla som jag inte tycker om. Det blir ju jättedåligt. Någon får syn på dem, säger: Åå, du har [valfri klassiker]! Visst är den bra? - Njaa, jag tyckte inte om den. - Jaha. Men varför har du den då?

Och så finns det förmodade svaret klart formulerat i denne hypotetiske persons huvud, nämligen - För att den är en klassiker. Och så köpte jag den bara i hopp om att jag skulle tycka om den. Ja, ni fattar...
...Eller så är det här bara mina egna nojjor!

En ny Mon amour

Det är så att man får hjärtklappning. Målningar av Ferdinand Loyen du Puigaudeau (1864-1930). Återigen stort tack till Art Inconnu för upptäckten.

Jag har varit kreativ

... eller den tid som inte tillbringas med bloggen tillbringas med Windows Movie Maker.

Den är ute!!!

(Klicka på boken)

Vi har redan sagt hej då

Läs den här boken!

Okej, jag får väl skriva mer än så. Läs den här boken för den är härlig, välskriven och bra. Jag till och med fällde några tårar mot slutet för jag var så fylld av samma förväntningar och längtan som huvudpersonen. Jag älskar stream of consciousness, och de drag från den som finns i boken gillas därför skarpt. Det enkla och uttrycksfulla språket är så bra, kapitlen som kommer i okronologisk (finns det ett sådant ord) ordning, hela porträttet av den "känslomässigt störda" huvudpersonen. Nu kan jag ta mig an Dannyboy & kärleken med gott mod, trots att omslaget är avskräckande.

Photographia

Jag var och lånade Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då mellan svängarna, så nu läser jag den för fullt, och den är jättejättebra! Underbar bok. Och jag har fått lust att läsa om Patrick Süskinds Parfymen, en bok som väl borde vara bland Höjdpunkterna till höger, men vars minne bleknat med åren (åren! Jag tror jag upptäckte den när jag var 15-16. Men faktum kvarstår) och hamnat i glömska så att säga. Men nu har jag fått lust att läsa om den, så vi får se om den fortfarande håller.

Nu när jag börjat "bildblogga" igen, så tänkte jag passa på att lägga upp dessa. Jag har en mapp som heter Vackra saker med en undermapp som heter Diverse med en till undermapp som heter Kuriosa och en till undermapp som heter Fotografier.
Därifrån har jag plockat dessa, så jag har ingen aning om var jag hittat dom eller vem de föreställer - utom dansösen som är Isadora Duncan, den halvnakna mannen i soffan som är en avslappnad Hemingway med fru, kvinnan som står mot en vägg är Helen Mirren som ung och mannen som ser ut att lyssna på musik är Jack Kerouac som - ja, lyssnar på musik.

Snyggaste filmomslaget

+ Michael Nymans musik, som var soundtracket i filmen.

Tissot återigen

Intåg i maj månad

Så är min födelsemånad här. Jag läser fortfarande Tom Jones, har börjat på Odysseus (James Joyce), på svenska denna gång, då jag insåg att det inte skulle gå på engelska. Jag kom också att tänka på en sedan länge bortglömd bok, Sylvia Waughs Trasfamiljen, kollade upp den på Adlibris, där den fanns på engelska - The Mennyms och det visar sig att det rör sig om en hel serie! Böckerna i fråga handlar om en familj med trasdockor som hela tiden måste dölja att de är trasdockor och bete sig som riktiga människor. Jag läste den någon gång i 12-års åldern och har bara bra minnen av den. Så där har ni mina litterära svagheter; barnböcker om trasdockor och Dumas' 1700-talsserie om magnetisörer och adelsdamer (jag vill fortfarande läsa fortsättningen på Mémoires d'un médecin).

Och förresten: ett nytt inlägg med Tissot är på kommande.

EDIT: Hur kunde jag glömma bilden!