Din nästas hus

Redan när jag slår upp första sidan och ser att boken är skriven i jag-form anar jag att det här blir annorlunda. Huvudpersonen är Laus Lindborg, arkitekt. När hans far – också arkitekt –dör, inser han att det inte finns något ställe som skulle ha den minsta anknytning till honom. Var ska han begravas egentligen? Vad är ett passande minne? Till slut finner han platsen – St. Randing, där fadern en gång varit med om att rita och planera det lokala biblioteket. I det att Laus far till platsen kommer han i kontakt med den jovialiske prästen Stig Hemming. Och lite senare hans unga fru, Alma. Det blir ett triangeldrama. Jag tänker inte skriva mer, och det är lite svårt att bara lätt sammanfatta handlingen. För det är så mycket mer. Precis som att inte heller Den stängda boken bara var en historia om hur en ung kvinna blir "himlastormande förälskad", och gör skandal genom att slå upp sin förlovning med den man som föräldrarna tänkt åt henne och istället gifta sig med sin livs stora kärlek. Innehållet är så oändligt mycket större, så även här.

Din nästas hus är en bra bok. Det är den. Jag har bara så svårt att smälta att det här är Jette A. Kaarsbøls senaste verk. Att det här är det som kommit efter Den stängda boken. För jag saknar allt det som jag undermedvetet hoppats att skulle finnas även i denna bok; det där beskrivande, vibrerande uttrycksfulla språket. Trippelutropstecknena. Med en nästan lite Enquistsk känsla emellanåt. De detaljerade ögonblicksporträtten av människorna så att man stannar upp mitt i läsningen och tänker: Men den här människan känner jag ju! Jag har sett precis det ansiktsuttycket, hört precis de sakerna sägas, på det sättet!
Som jag trodde var Jette A. Kaarsbøls stil, karaktäristisk för henne. Naturligtvis ska man inte stämpla debutbokens stil direkt på författaren, och sedan se det som ristat i sten. Det kan ju ändras så mycket. Men det är ju svårt att inte få förväntningar och hoppas på mer av samma art!

Det är annorlunda. På något sätt mer avskalat. Fördjupar sig mer i huvudpersonen, Laus. Med diverse tillbakablickar, tankar, funderingar --- stundtals riktigt underhållande, det är en ofta ironisk och lättirriterad person vi har att göra med. Men det är annorlunda. Kanske just för att berättarperspektivet är ändrat. Ingen utomstående, stundtals kommenterande berättare den här gången. Men nu vill jag för all del inte ge ett negativt intryck av den här boken. För den är bra. Bara något helt annat än vad jag förväntade mig.