Andrew Wyeth (1917-2009)
Ja, där ser man. Två konstnärer, där jag endast hört Hoppers namn, men inte mycket mer. Inga verk kände jag till, och nu är jag återigen insugen i och lycklig av något jag trodde att jag aldrig skulle uppskatta.
Duchamp, som de senaste föreläsningarna handlat om, en svårare nöt att knäcka. Lärarens tolkning av och fördjupning i hans Stora glas fick ingen annan effekt på mig än att hjärnan kändes systematiskt isärplockad till småbitar och därefter utspridd. Jag blir inte klok på Duchamp, han ger mig huvudvärk. Kanske någon gång senare, att en framtida Noémi tar intryck (vem vet).
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaÅh, tänker det finns bättre saker att ha för sig än att försöka finna någon djupare mening i en dadaists verk. Strunt.
SvaraRaderaMen visst blir man glad när man upptäcker att våra samtida faktiskt kan hålla i en pensel!
Men vad hände nu, min kommentar försvann! Jag ville i alla fall bara uttrycka min beundran för Wyeths fantastiska vita interiörer..
SvaraRadera