Lars Hanson och Den röda bokstaven... ett försenat inlägg

Eh, oj, hoppsan... Jag hittade detta inlägg bland mina utkast och kan för mitt liv inte förstå varför jag aldrig publicerade det. Måste ha glömt bort den helt. Trots att entusiasmen inlägget skrevs med är "daterad" (jag känner inte den i detta nu) och förmodligen innehåller sådant som jag redan skrivit ang stumfilmens storhet (och läsare kanske t o m fått sin beskärda del av stumfilmstittande), så vill jag dela den med er:

Tillsammans med Greta Garbo i The Divine Woman (1928)

Lars Hanson. Ända sedan jag stötte på slädfärdsscenen ur Gösta Berlings saga på Youtube, där han som Gösta Berling vill fly till "den vida verlden" med Elisabeth Dohna har jag varit fast. Ah, sådana blickar, en sådan utstrålning!

Lars Hanson var stor redan innan Gösta Berlings saga (jag sörjer för att hans rika teaterkarriär ägde rum före min tid),  men det var med denna film som han nådde ut internationellt. Dåförtiden ville Lillian Gish göra film av Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven, och man letade efter någon som skulle kunna spela prästen Arthur Dimmesdale. Så fick man se Gösta Berlings saga och alla var eniga om att man hittat den rätte mannen. Lars Hanson kallades till Hollywood, tillsammans med firade Victor Sjöström, som skulle få regissera dramat som alltså blev The Scarlet Letter (svensk titel: Den röda bokstaven).

Resultatet blev en makalös film, med ett fantastiskt intensivt, blickar-säger-mer-än-tusen-ord-skådespeleri av Gish och Hanson i den tragiska berättelsen om prästen och byflickan som har ett hemligt kärleksförhållande som slutar i barn och offentlig förnedring för kvinnans del, medan mannen tiger och lider. 

Lars Hanson och Lillian Gish

Det är förresten just i detta stumfilmens skönhet ligger – kanske har ni ibland erfarit hur den största kreativitet kan födas ur begränsning, och det är precis vad man hade här, en stor begränsning, avsaknaden av ljud. Alltså fick man helt lita sig till bilden och dess förmåga att berätta. Det är just detta som gör riktigt god stumfilm till stor konst; man kan njuta av ett bildspråk och ett skådespelaruttryck som knappast återfinns idag.

(Obs! Med den sista meningen vill jag inte inbjuda till oproportionerlig förgyllning av det förflutna (har läst för många Youtube-kommentarer), det jag vill säga är att om man har en uppfattning om att stumfilm endast var en bristfällig föregångare till talfilmen kan det vara god tid att sätta den på prov.)

Älskade Murray Melvin

... berättar här hur det var att ha 57 omtagningar av en scen till filmen Barry Lyndon.
Vad är det med bra skådespelare (ex Thommy Berggren) och deras härliga anekdoter? Jag älskar att lyssna på dem. Bäst är det när man får höra vad de tycker och tänker om en viss roll i en film, nackdelar, fördelar etc. (Fast vad jag inte står ut med är när man har världens banalaste film och karaktärer och så sitter valfri Hollywood-skådis där och ger en "djup" tolkning av sin roll.... en smaksak detta, som så mycket annat, får man väl tillägga).

Åh åh åh

Varför har ingen sagt att Bach har skrivit sådana fantastiska toccator för cembalo??

Glasharmonika

Det sägs att Mesmer tog detta intrument till hjälp för att hypnotisera sina patienter... Inte svårt att förstå varför!

Det intima forts.

Om jag ännu dröjer kvar vid detta. Det intima, det nära, det sköra, det veka, det mjuka, det innerliga --- Monteverdi, här, tenorer, contratenorer, orden pietosissima amante eller non tuoi tormenti förkroppsligade av den exakt rätta tonen. Det kan även vara i form av Vivaldi, mandolin, Andreas Scholls röst och ett porträtt av Pietro Rotari. Det kan vara passager i Elin Boardys Allt som återstår, eller PO Enquists Kapten Nemos bibliotek. Det kan vara något hos Édouard Vuillard eller något hos Goya eller Vermeer. Det kan vara Rembrandts blick. Det kan vara en del ur Liszts Ad Nos, rösten hos orgeln den spelas på. Det kan komma fram i andlösa ögonblick hos Bach, eller i den stilla värdigheten hos Rameau. Eller hos Thommy Berggren i Barnvagnen, eller i kamerans sätt att vila på huvudpersonernas unga ansikten där.

Blottad och skyddad på samma gång

"I'm attracted by Giorgione's (and Titian's) figures in ways slightly different from how classical figures attract attention (Botticelli). Classical figures don't suggest Intimacy (of being exposed and at the same time being protected) because they are idealized and Idealized bodies stay aloof of furnished rooms like all ideas are. If I stumble because of being lost in thinking, my thought doesn't stumble with me (no brushing away of dirt from a thought).
Intimacy is different, affording ricochette attention (I notice something else than what I was expected to see) bouncing around the scene. Not even Titian's Charles V on horseback musters his own idealized grandeur in that spooky scenery."

– Thomas Hård (Spoonfiles)

being exposed and at the same time being protected...! En så oerhört fin formulering av den känsla som kan strömma mot en vid konstens intima ögonblick.

(Bör nämnas att hr Hård använder andra målningar i sitt inlägg).

Stilleben och kvinna

Jean-Baptiste Siméon Chardin: Stilleben med druvor och granatäpplen, 1763

Henri de Toulouse-Lautrec:  La Toilette, 1896

Nattbilder

Hendrick ter Brugghen: Konserten, 1626-27

Mattia Preti: Konserten, kring 1630-1640

Nattdikt

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience,your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look will easily unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully,mysteriously)her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully ,suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility:whose texture
compels me with the color of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain,has such small hands

e.e cummings (hjärta hjärta hjärta...)

Eufori, eufori

Jag har en känsla av att jag lagt upp detta stycke förut, dock inte i detta fantastiska framförande!