Scen ur Dangerous Liaisons

Anna Karenina

Så är Anna Karenina utläst. Det var mycket längesedan jag hade en sådan intensiv läsupplevelse, längesedan en bok på detta sätt lade beslag på min fulla uppmärksamhet. Fram till julklappsböckerna var det närapå omöjligt för mig att läsa något annat. Jag är mycket, mycket glad över att ha läst denna bok, det är en bok som jag haft i tankarna förut, en bok som jag tänkt att jag borde läsa någongång, lite fåfängt sådär. Jag hade ingen aning om att den skulle bli en sådan upplevelse.

Karaktärerna! Nej, karaktärerna är ett för svagt ord, människorna, människorna i den här boken! Nu beskriver jag det på ett sätt som jag sett det beskrivas många gånger förut, men som jag aldrig upplevt i lika hög grad som här: nämligen levande personporträtt. Tolstoj är fantastisk i sitt sätt att gå in i huvudet på varenda en, den unga Kitty Stjerbatskaja som blir förälskad i officeren Vronskij, som i sin tur blir förälskad i Anna Karenina, en gift kvinna, som besvarar hans passion. Vi får veta hur Kitty känner det, förödmjukelsen. Vi får veta hur Anna Karenina upplever det, även Vronskijs tankevärld öppnas för oss, för att inte tala om den bedragne äkta maken. Vi har Konstantin Levin, en idealist, kär i Kitty, hans tillvaro. Och så Annas broder, Stepan Arkadjitj, hans eget olyckliga äktenskap, som hela boken inleds med. Om hans fru, Dolly med de många barnen, hur hon är tvungen att finna sig i att Stepan bedrar henne, samtidigt som han är en lysande sällskapsmänniska.

Och aldrig tidigare har jag fattat det fulla allvaret i vad det innebar för en kvinna att lämna sin make och leva med sin älskare på den tiden. Den totala sociala katastrof det innebar.

Och denna psykologiska insikt! Åh! Här har vi minst... tio personligheter, så olika, av olika kön i olika åldrar som skildras på ett absolut levande, realistiskt, djupgående sätt! Jag är slagen till marken av denna fantastiska, mäktiga bok. Nu har jag till fullo förstått vad ordet klassiker innebär.

Det gåtfulla

God Jul!

Såhär dagen före...

God Jul & Gott nytt år, kära läsarskara!

Och lyssna gärna
http://www.youtube.com/watch?v=CrpL9lCNs5o&feature=related

P.S Jag inser att detta är en lite olycklig kombination med inlägget nedan.

Georges de la Tour: Att kontemplera döden

Dagens detalj

ur Jean-Antoine Watteaus Les Fêtes Vénitiennes, 1718

e.e cummings;

it's
so damn sweet when Anybody -
yes;no

matter who,some

total(preferably
blonde
of course)

or on the other

well
your oldest
pal
for instance(or

;why

even
i
suppose
one
's wife)

- does doesn't unsays says looks smiles

or simply Is
what makes
you feel you
aren't

6 or 6

teen or sixty
ooo,ooo
anybodyelses -

but for once

(imag
-ine)

You


ur 73 Poems

Några favoriter

Senast skrev jag att det skulle komma mera Tissot, men några dagar sedan blev jag hjälplöst återförälskad i Fragonard, så Tissot får komma lite senare.





Mmm, och lite Watteau ska det också vara:



Det kan bli en del konstinlägg ett tag framöver, tror jag. I alla fall ända tills jag läst ut Anna Karenina, för det skall det sannerligen skrivas ett omdöme om!
Och så är det några målningar av Georges de la Tour som jag hittade för inte så längesedan, som jag verkligen vill lägga upp, dock inte i detta inlägg, de skulle inte passa i kombination med Fragonards och Watteaus lätta, mjuka toner.

Uppenbarelse - Tissot, Tissot!

Åå, jag skall sluta ha så mycket fördomar mot modern konst, eller det mesta efter 1800-talet ungefär, jag ser nu att jag absolut inte har någon som helst insikt i ämnet, i inlägget hos Therese idag fick jag till ex se en målning av Johan Patricny (en samtida alltså!), så ja det finns vacker konst idag också!

Och så har jag hittat en ny favoritkonstnär, en 1800-talskonstnär i allra högsta grad till och med, James Tissot, och det där lite kitschiga som brukar smyga sig in i den här tidens kvinnoporträtt finns inte hos honom, det uppskattar jag, jag gillar hans färgvärld också, och så det där lite plastiga, eller hur skall jag säga det, den där solida tonen, som gör att det blir lite fotoaktigt, som jag också har svårt för i många 1800-talsmålningar, det finns inte heller. Men det beror väl just på vad det är för typ av målarfärg... men det vet jag inte heller så mycket om egentligen, jag bara tror att det är så. Jag vet till exempel att Tamara de Lempicka använde massor med oljefärg, för det syns.

Och han (James Tissot) har så bra motiv. Det är så fint alltihop att jag förlåter honom för det där små hundarna han är tvungen att ha med på vissa porträtt.

Men några målningar nu;


Denna, här ovan - jag älskar stämningen! The Passing Storm heter den.






Jag har så mycket mer, men jag får lägga upp dem så småningom, det skulle bli för mycket på en gång annars.

Pärlor & Patroner

Egentligen tycker jag inte om serier. Ändå har jag suttit i en dryg timme nu och fnissat åt Loka Kanarps Pärlor & Patroner - 60 historiska kvinnoporträtt. När jag hämtade ut den från biblioteket tänkte jag "Vilken ful bok egentligen". Sedan bläddrade jag i den och såg att det var serier. Då jag läste om den på Dagensbok.com gick det inte riktigt upp för mig att det rörde sig om serier. En kvinna per sida, mycket lättläst. Ibland får man ta del av hela historien från födelse till död, i andra fall presenteras bara de väsentliga dragen i någons liv. Kvinnor som Greta Garbo, Coco Chanel, Mary I, Anne Boleyn, Émilie du Châtelet, George Sands, Artemisia Gentileschi, drottning Kristina, Marie Curie, Ninon de L'Enclos. Sjörövare, politiker, suffragetter, drottningar, forskare, författare, kurtisaner, kloka gummor. Det mesta presenteras kortfattat, lättsamt, humoristisk. Ex. "[Cecilia Vasa] började kapa andra skepp för att få ordning på sin ekonomi". Synnerligen underhållande!
Själva illustrationerna säger jag inte så mycket om. Som sagt är jag inte riktigt någon kännare. Det är säkert avskalat och snyggt och humoristiskt och allt det där. Här uppfyllde de sitt syfte i alla fall.

Nedan följer porträtt av nämnda kvinnor (i nämnd ordning):

Vackra kvinnliga skådespelare

Carey Mulligan

Har ännu inte sett henne i någon film, tycker bara att hon är vacker. Hon är med i An Education nu, och när jag läste om den i tidningen Cinema så blev jag jättesugen på att se den men sedan såg jag trailern och då verkade den inte alls lika bra längre... Men jag kanske ser den ändå

En till Spetsknypplerska!

Spetsknypplerskan av Frans van Mieris, okänt årtal (men någonstans under andra hälften av 1600-talet)

Vad jag haft för mig

Jag hoppas att den här veckan kommer att gå fort. Jag är så trött, jag orkar knappt tänka en vettig tanke. Jag vill ändå gärna berätta vad jag har haft för mig hittills. I fredags var jag på den så kallade Saco mässan, en utbildningsmässa, där man fick lite information i ett nötskal, på grund av returbiljetten till pendeltåget hann jag och mitt sällskap inte stanna längre än till ett. Själva mässan ledde till att jag nu är änmer uppspelt vad gäller Uppsala. Jag vill flytta dit och studera nu med detsamma. Tjejen jag pratade med studerade passande nog konstvetenskap så hon kunde berätta lite om linjen, sade att lärarna var bra, atmosfären likaså. Och att det inte är särdeles svårt att komma in på linjen, det är nämligen platsgaranti. Något jag i och för sig vetat en tid men jag måste få höra det bekräftat flera gånger för att tro på det. För det verkar ju nästan för lätt. Då kollar dom ju bara på betygsmedeltalet och resultatet av högskoleprovet ifall det blir fler sökande än platser. Och konkurrensen på just den här linjen brukar inte vara så hård.

Ja, och därtill ännu att Åland nu sist och slutligen inte hamnar med i utlandskvoten gör ju inte saken sämre på något sätt. Men jag ska sluta tänka på det nu innan jag hetsar upp mig alltför mycket.

Vidare till lördagen, då var jag på Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseet, och det är faktiskt min första utställning där jag verkligen är med så att säga, senaste gången var jag runt tio och tavlorna berörde mig inte sådär särskilt. Men nu var det en helt annan sak! Jag trodde aldrig att detta att se en målning i något album och i verkligheten kunde vara två så separata upplevelser! Jag blev inte ens besviken då jag såg att flera av hans målningar var mindre än jag föreställt mig dem, tvärtom var det nästan de jag tyckte mest om - att så mycket skönhet kan rymmas på en så liten yta!

Särskilt här



Sedan hittade jag också en ny favorit;

(tyvärr mycket mörk här)

Och sedan när det var ungefär fem minuter kvar innan museet skulle stänga, började jag gå mot trapporna och fick då syn på en av salarna där det stod Frankrike 1800-tal. Jag gick in och fick syn på en underbar Courbet, sedan strövade jag runt där lite, innan jag kom till Sverige, Europa 1700-tal, då min puls rusade iväg , och jag såg mitt livs första Thomas Gainsborough på riktigt. Kan ni tänka er!!

--- Här var det meningen att jag skulle infoga nämnda porträtt, hittills okänd för mig, men jag har glömt titeln och jag har inte lyckats hitta den någonstans på Google, Olga's Gallery eller Web Art Gallery. Det var i alla fall en kvinna, hon stod, och såg rakt på betraktaren, med mörka, varma ögon. Jag tror att hon hade ljusa kläder på sig.
Det var ljuvligt att se den på nära håll!!

Nu önskar jag att jag skulle kunna gå dit varje dag och se på dessa målningar så länge jag vill.

Dagens detalj

Ur François Bouchers Le Petit Dejeuner, 1739

Diverse småsaker

Idag anlände Samuel Becketts trilogi tillsammans med biografin över Georg III:s döttrar! Det är något visst med nya böcker. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till nya, fina, orörda boksidor, fasta omslag samt intakta bokryggar, det är därför jag sällan går på antikvariat, det är inte alls samma sak.

Särskilt Becketts trilogi är en otroligt snygg utgåva, omslaget är täckt med ett sådant där strävt papper som man skall handskas varsamt med. Den inledande texten av Lars Mikael Raattamaa är så otroligt bra... tyvärr är den alldeles för lång för att citera här, den skulle ta upp mer än 76% av inlägget, och jag kan heller inte korta av den, för då blir den bara dåligt avkapad och förlorar hela sin poäng. Så ni får läsa den själva när ni ser denna nyutgåva. Hursom, jag vill egentligen genast börja läsa bägge två, men jag kan absolut inte överge Anna Karenina vid 242:a sidan, så tills vidare får jag lägga dem på nattduksbordet.


Det här med nya saker och konsumtion i allmänhet får mig att tänka på hur jag tidigare idag fick syn på en otroligt fin kofttunika eller vad man skall kalla den, den var riktigt fin, och såklart skall den kosta typ 159 euro, bara för att märket i fråga är Gustav och gjort av något väldigt speciellt och vackert tyg, och då tycker jag att dom kan gå och stoppa upp sitt very special garment någonstans, tror dom verkligen att man tänker betala 159 euro för en stickad tunika, hur fin den än må vara?! Är dom ens medvetna om hur mycket intellektuell investering man kan göra med 159 euro, för att uttrycka det fint. MENAR NI ALLVAR, vill man fråga den självmedvetna expediten, då man ser att resten av utbudet håller samma prisklass. Lösningen är väl att man inte skall gå in i klädbutiker som ser misstänkt exklusiva ut. (Fast nu stod den där tunikan faktiskt i skyltfönstret, och vad gör man då...!).

Pieter de Hooch - vardagsskönhet

----


Sjunde bilden ovanifrån: jag älskar den, men en liten detalj stör mig; ser ni statyetten där bredvid trappan, ovanför dörren? Jag har aldrig förstått varför den står mitt framför en tavla. En väldigt klumpig plats att placera den på. Eller är det kanske en symbol för något? Vet ni?

(Den femte målningen! De där färgerna. Det där ljuset. Man hänförs.)


Och jag undviker med flit att ta med denna målning, fastän den också är mycket fin, men jag får kalla kårar av den ända sedan jag läste denna tolkning. Läs den så förstår även ni.