Anna Karenina

Så är Anna Karenina utläst. Det var mycket längesedan jag hade en sådan intensiv läsupplevelse, längesedan en bok på detta sätt lade beslag på min fulla uppmärksamhet. Fram till julklappsböckerna var det närapå omöjligt för mig att läsa något annat. Jag är mycket, mycket glad över att ha läst denna bok, det är en bok som jag haft i tankarna förut, en bok som jag tänkt att jag borde läsa någongång, lite fåfängt sådär. Jag hade ingen aning om att den skulle bli en sådan upplevelse.

Karaktärerna! Nej, karaktärerna är ett för svagt ord, människorna, människorna i den här boken! Nu beskriver jag det på ett sätt som jag sett det beskrivas många gånger förut, men som jag aldrig upplevt i lika hög grad som här: nämligen levande personporträtt. Tolstoj är fantastisk i sitt sätt att gå in i huvudet på varenda en, den unga Kitty Stjerbatskaja som blir förälskad i officeren Vronskij, som i sin tur blir förälskad i Anna Karenina, en gift kvinna, som besvarar hans passion. Vi får veta hur Kitty känner det, förödmjukelsen. Vi får veta hur Anna Karenina upplever det, även Vronskijs tankevärld öppnas för oss, för att inte tala om den bedragne äkta maken. Vi har Konstantin Levin, en idealist, kär i Kitty, hans tillvaro. Och så Annas broder, Stepan Arkadjitj, hans eget olyckliga äktenskap, som hela boken inleds med. Om hans fru, Dolly med de många barnen, hur hon är tvungen att finna sig i att Stepan bedrar henne, samtidigt som han är en lysande sällskapsmänniska.

Och aldrig tidigare har jag fattat det fulla allvaret i vad det innebar för en kvinna att lämna sin make och leva med sin älskare på den tiden. Den totala sociala katastrof det innebar.

Och denna psykologiska insikt! Åh! Här har vi minst... tio personligheter, så olika, av olika kön i olika åldrar som skildras på ett absolut levande, realistiskt, djupgående sätt! Jag är slagen till marken av denna fantastiska, mäktiga bok. Nu har jag till fullo förstått vad ordet klassiker innebär.