Jag läste igenom gamla dagboksanteckningar igår natt, och inget av det själväckel som jag förut kände vid en genomläsning infann sig nu. Jag mår istället bra av enstaka meningar ("Livet är VACKERT!"), min stundtals slarviga handstil besvärar mig inte heller. Ofta talar jag till mig själv - ja, du Noémi som läser det här om några år tycker säkert att det här är... osv. Mycket stora delar är alldeles trivialt, ibland med en del besk självironi som säkert skulle göra sig bra här på bloggen. Det börjar jag tänka på ibland - varför är min röst en annan i dagboken, det måste ju vara den 'riktiga' så att säga, för där förväntar jag mig verkligen ingen publik. Vad är det som skalas bort när jag har läsare? Ibland kanske jag tänker för mycket på hur det ser ut, hur andra skriver i liknande sammanhang. Det gör jag nog. Och detta att inte hitta den egna rösten (som ju finns där) i vissa inlägg gör mig övermåttan frustrerad tills jag bestämmer mig för att inte skriva någonting alls. Ja, vilken problematik alltså. Varats outhärdliga... jag minns inte ens vad den där filmen hette längre.
Det jag nu mest förundrade mig över i och med dagboksanteckningarna var den fullständiga frånvaron av livsleda, den livsleda som griper mig nu och då - den livsleda då man känner sig likgiltig inför allting, det som borde göra en glad gör en inte glad, det blir bara ett likgiltigt konstaterande, men problem däremot, problem, det hittar man överallt, massor med saker att oroa sig över. Jag hoppas kunna undvika den typen av tillstånd hädanefter (inte för att det är något man kan göra åt egentligen, läs gärna Karin Johannissons Melankoliska rum).
Det jag nu mest förundrade mig över i och med dagboksanteckningarna var den fullständiga frånvaron av livsleda, den livsleda som griper mig nu och då - den livsleda då man känner sig likgiltig inför allting, det som borde göra en glad gör en inte glad, det blir bara ett likgiltigt konstaterande, men problem däremot, problem, det hittar man överallt, massor med saker att oroa sig över. Jag hoppas kunna undvika den typen av tillstånd hädanefter (inte för att det är något man kan göra åt egentligen, läs gärna Karin Johannissons Melankoliska rum).
---
Jag far till Stockholm imorgon förresten. Det skall bli skönt. En av de saker som bidrar till livsleda är väl att befinna sig i samma intill blindhetens gräns välbekanta småstad, alltså bra att komma bort.
Jag längtar annars efter att bekanta mig med Herta Müllers författarskap, riktigt mycket. (Måtte Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar finnas inom räckhåll inom en snar framtid.)
Jag längtar annars efter att bekanta mig med Herta Müllers författarskap, riktigt mycket. (Måtte Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar finnas inom räckhåll inom en snar framtid.)
P.S Varats olidliga lätthet. Så var det.
P.P.S Ah, det är ju en bok av Milan Kundera också. Nå, nu ÄNTLIGEN vet jag varför det namnet var så olidligt (hehe) bekant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar