Musikalisk extas

Concerto no. 3 in C minor, RV 202, Allegro non molto

Jag tycker det är ser så oestetiskt ut att infoga Youtube-videon, jag länkar hellre, men nu är det ett undantagsfall, för jag vill uppmärksamma detta galna, fantastiska, underbara stycke av Vivaldi. Det galna och fantastiska börjar egentligen fr o m 2:54 och pågår ända till 3:33. Skall helst lyssnas på max volym. Det är där stycket liksom tar ett steg ut ur sig själv och blir något bedövande vackert och lamslående, något uppåtsträvande, någonting som det är meningen att skall störta dig i vansinnet och sedan tillbaka igen, eller åtminstone ge en adrenalinkick. Vid 3:16 accentueras det och senare tonar det ner, och jag förstår inte att Vivaldi har kunnat röra vid något så paralyserande passionerat och sedan helt lugnt återgå till ringlande fraser.