Prestationsångest

Igår natt slog det mig att det är två veckor och tre dagar kvar till studentexamen i psykologi. 17 dagar. Och jag har två kursböcker kvar att läsa ut. Jag drabbades av en skräck som jag inte drabbats av på länge. Jag har läst igenom gamla studentexamensuppgifter som vi fått titta igenom, och alla är mycket svåra, herregud, hur skall jag klara av att producera flera sidor psykologiskt förankrad text, att svara på sex hela frågor, vad har jag gett mig in på...

Så nu, Bergtagen, Lol V. Steins hänförelse, Musik & Tystnad, David Hume, Lord Nevermore, Fru Freud och jag, Anteckningar från kriget och Skuggan av unga flickor i blom - jag vänder er ryggen en tid. Fram till den 14:e september må psykologiböckerna bli mitt enda lässällskap.


P.S Igår läste jag också ut Bachmanns Malina. En mycket, mycket bra bok, jag har egentligen inga ord för den, den har i alla fall införts bland mina Höjdpunkter till höger.

Vånda

Detta skrivande! För mycket av det goda, antar jag. I skolan går jag en svenskakurs som främst går ut på att man skall producera egna texter och diskutera dem med andra, vi har fått uppgifter, de har gått bra, jag var t o m glad, nu skriver jag ju om massor som jag vanligtvis inte skriver om, som jag aldrig ens skulle ha kommit på tanken att pränta ner! Jag är annars inte förtjust i sådana här kurser - varför skulle man behöva styra skrivandet? Men det har alltså varit lyckat.

Men sedan senaste uppgiften - vi skulle utgå från uttrycket Ingen människa är en ö, eventuellt med en bild till och i form av en dialog. Ingenting. Jag vrider mig som en mask i vånda. Det går inte. Jag skriver något men det är obefintligt. Och sedan, ett besök till konstmuséet idag, där vi ser på en utställning bestående av samtida konst, därur skall vi hämta inspiration och skriva något. Jag avskyr modern konst. Jag klarar det inte. Detta mödosamma framfödande av idéer, något att skriva om, när man ser på fotografier av fiskrens, en film med krypande myror och skalbaggar, tygskulpturer! Det går inte. Men till slut producerar jag väl ändå något. Obefintligt, återigen. Visst kan man tvinga fram saker - men, men! Det blir inte bra!!

En liten magnet

1799-1800

Jag har kämpat ner mina tilltagande fördomar mot historiska romaner, för undantaget de svenska, (där man inte ens talar om denna genre), så har även dessa en tendens att fastna i ett visst klichéträsk och i ett språk utan större litterära ambitioner. Men nu på pocketutbytet hittade jag boken Musik & Tystnad, jag är hopplös, alltid dessa omslag - Goyas Den avklädda Maya - och årtal - 1629 - som drar mig till sig, och för ett ögonblick spelar det ingen roll vad det är för bok. Musik & Tystnad handlar dessutom om det danska hovet, även detta slår an några strängar hos mig (ända sedan Livläkarens besök, men det behöver väl inte ens nämnas) och så att det i centrum står en ung lutspelare, jag som älskar Monteverdis och Alessandro Scarlattis madrigaler, ackompanjerade med luta, ja, alltså tas boken med hem.

Johannes Vermeer: Kikhål i tiden

Det är denna värld jag känner mig hemma i. Färgerna, tonerna, interiören! Ah!

Nu har jag höga förhoppningar

" - I det klimat vi har nu är det vår uppgift att försöka skapa en motpol till den allenarådande anti-intellektualismen. (...)

Andres är övertygad om att det närmaste decenniet kommer att bli betydligt mer intellektuellt färgat än de senaste tio åren, som en logisk motreaktion på den avpolitiserade 'dagens outfit'-kultur Sverige har försatt sig i, och detta kommer även att innefatta ett större intresse för teater."

Andres Lokko i Elle nr 9, 2009

(Min fetstil)


P.S Och så ett till löfte om detta kommande decennium: http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839

Snart lördag

Första skolveckan efter sommarlovet avklarad. Snart lördag. Det känns så fridfullt.

Det är svårt med denna avhållsamhet. Jag hittade Agneta Pleijels Lord Nevermore på pocketutbytet i skolan, så det är ju en smula kompensation, men samtidigt såg jag en kvinna i stan med ett jättelikt Adlibris-paket under armen, och jag blev avundsjuk. Jag skulle också vilja ha ett sådant paket, den skulle då säkert innehålla Edelcrantz förbindelser, som nu kommit i pocket, samt Wakefields bok om Boucher.

Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag finge vara i din närhet) var farligt nära att slinka med då jag köpte historiaboken till kurs 4. Såhär i efterhand förstår jag knappt vad som hindrade mig.

Jag har placerat Alexandra Coelho Ahndorils Mäster och Birgitta och Katarina på min önskelista på Adlibris, mest som ett slags trösteplanerande. Jag har inte ens läst någonting av henne, men Mäster verkar intressant på basen av en recension jag läste, så också Birgitta och Katarina, som dessutom har fint omslag. Och jag har till och med första delen av denna trilogi hemma (gammal julklapp), nämligen Stjärneborg, som jag ännu inte läst. Jag ska läsa den.

Och slutligen, så fick jag nästan en liten chock då jag steg in i mitt rum och fick syn på en fylld Liscokasse på golvet - ... Någon har köpt böcker till mig..?!
Tills det slår mig att kassen innehåller mina egna uttjänta pocketböcker jag skall ta med mig till pocketutbytet.

Som avslut fogar jag in denna lilla skönhet:

Säger du det, C?

"Jag var inte vacker, men jag hade något som var mera värt än skönhet - något, som framtvingar sympati - och dessutom ansåg jag mina möjligheter obegränsade."

Casanova

Scene fra Christian den syvendes hof

På bibliotekets söksida blev jag underrättad om att den enda bok som står att finna med Kristian Zahrtmanns målningar finns på vårt konstmuseums bibliotek. Innan det sökte jag på Adlibris och kom fram till att det i dag inte verkar finnas någon ny edition av denne konstnärs verk. Det är lite synd tycker jag, det massproduceras verkförteckningar över olika uppmärksammade konstnärer, medan andra är nästan glömda och den information som finns är mycket knapphändig. Jag begav mig alltså till museet idag och leddes nerför trappor och in i ett litet rum med några fyllda bokhyllor, ett arkiv, ett bibliotek. Där fanns mycket riktigt en smal liten utgåva med Zahrtmanns verk, på danska dessutom. Där hittade jag målningen jag letade efter, då den inte finns i tillfredställande storlek på internet;

Kristian Zahrtmann: Scene fra Christian den syvendes hof, 1873

Jag återvänder ständigt till detta, det är nog en historia jag är fast i för resten av livet, tack vare Livläkarens besök. Denne danske konstnär, Zahrtmann var mycket intresserad av det egna landets historia, och givetvis fångades han av det som utspelade sig vid det danska hovet på 1770-talet. Fascinerad, som jag. Såvitt jag kunde tolka den danska texten, så var det 100-års jubiléet av Struensees fall som gav honom inspirationen att porträttera livet vid hovet just då. Han tog sig till Amalienborg, Christian VII:s palats, för att studera omgivningen för att kunna avbilda den så autentiskt som möjligt. Detta var alltså på 1870-talet. Då ledningen där fick reda på vad målningen skulle föreställa blev de lite tveksamma, tog kontakt med Zahrtmann, sade att han borde vara försiktig, drottningen Caroline Mathilde hade två barnbarn kvar i livet. Det som ansågs mest opassande var framställandet av den sinnesjuke Christian VII; han ligger på schäslongen och leker med en papegoja (för övrigt en symbol för frivolitet och vällust). Det ansågs opassande. Zahrtmann förklarade att det är Caroline Mathilde han ställer i centrum, kungens sinnesjukdom förklarar hennes bryderi (brøde stod det, jag kan inte komma på något annat ord som liknar eller passar in i sammanhanget). Det är en intim miljö, drottningen spelar schack med hovläkaren Struensee, som fixerar henne med blicken, han är betagen. Caroline Mathilde är upptagen av sitt nästa drag. En hovdam betraktar spelet mellan dessa två.

Den dåvarande drotttningen ville se denna målning och Zahrtmann fick senare veta att man kunde tänka sig att köpa tavlan. Men han hörde då ett rykte om att detta bara skulle göras för att dölja målningen för allmänheten och han tackade bestämt nej. Sedan beskrevs hur mycket tid han lade ner på att avbilda rokokomiljön så bra som möjligt, hur uppslukad han var av sina pågående projekt illustreras också av en anteckning där Zahrtmann beskriver hur han en dag gick på gatan och såg framför sig en vacker ung man som påminde honom om Struensee. Han följde efter honom och tog till slut kontakt, han berättade för mannen - Knut Sehested - att han var konstnär och höll på att porträttera en "Afdöd" :), som han liknade och han undrade om han kunde tänka sig att sitta modell för honom. Mannen var just då upptagen av en examen, men sade att han kunde sitta för honom några timmar per dag.

Så föddes tavlan. Zahrtmann var mest intresserad av drottning Caroline Mathildes öde, och han återvände till detta tema senare i livet, jag tror det finns sammanlagt tre "Scene fra Christian den syvendes hof", men de andra fanns tyvärr inte inkluderade i boken. Zahrtmanns stil är annars inte helt min kopp av te, 1800-tals konst har - med några få undantag - inte alls samma effekt på mig som renässansens, barockens och rokokons, men här är jag så intresserad av motivet att det inte gör någonting. Det är en fin målning, och jag försjunker lätt i den, men den stör mig ändå lite. Det som stör mig är att det är en rekonstruktion, en produkt av Zahrtmanns fantasi, han har inte bevittnat detta, och på den tiden allt detta pågick skulle inget vittne ha kommit på tanken att avbilda en dylik scen. Om det ens fanns vittnen. Man kan alltså inte riktigt leva in sig i känslan av att så var det, det här hände verkligen en gång, så här såg det ut.

Därför har jag denna känsla av något falskt, som alltid, när jag betraktar 1800-tals målningar som återger 1700-talet. Jag är säker på att det var engagerande och spännande då, men idag känns det platt, efterapat. En tid härmar en annan tid - det är ganska ointressant för en eftervärld med facit i hand. Men trots detta är Zahrtmanns målning ändå mycket skickligt gjord, tycker jag, känslan av rekonstruktion är svårare att upptäcka än hos andra historiska målningar jag sett. Självklart saknas rokokons genuina stil jag automatiskt vill se då jag betraktar en målning med 1700-tals tema. På museet var de vänliga nog att låta mig ta en färgkopia av målningen. Tyvärr har jag ingen scanner så jag kan inte ladda upp den här (och den skulle vara i tillfredställande storlek). Men jag har ett fotografi, som ger åtminstone en närbild:

Äh

Ödet är ogeneröst och lyckan faller mig inte alls i händerna. Igelkottens elegans var slut hos samtliga bokhandlar och var för dyr, vi enades - majoritetsbeslut - därför om en annan bok, billig pocket, En kort berättelse om traktorer på ukrainska. Dråplig humor, sägs det. Jag står väl ut.

Småprat

Skolan har börjat, jag är nu abiturient, detta är sista året och om allt går bra flyttar jag hemifrån nästa höst. Förhoppningsvis till Sverige. Förhoppningsvis till Uppsala. Jag vill tänka så. Just nu känns det inte skräckinjagande, vilket jag trodde att det skulle bli, jag är faktiskt ganska förväntansfull. Inte så att jag vill att tiden skall rusa iväg, men det känns som något trevligt som ligger i framtiden och väntar.

Jag borde plugga psykologi. Detta för att psykologi är livsviktigt, det är bland det mest fascinerande som finns, jag vet inte ens om det är möjligt att leva ett helt liv utan att veta lite om psykologi, det omger ju oss.

En till brännande punkt är förstås att jag kommer att skriva det i studenten i höst, därför måste jag plugga. Det har varit sporadiskt. Under sommarlovet har jag drabbats av plötsliga lässtormar och kunnat sitta och läsa Psykologins grunder en hel dag i sträck. Sedan följde en lång paus då jag bara läste skönlitteratur. Jag är nu inne på tredje psykologiboken av fem, men befinner mig återigen i en lång paus. Skolan har börjat och jag läser Casanovas memoarer och den mycket tilltalande Thérèse Raquin. Och så tog jag med mig Lol V. Steins hänförelse från biblioteket och jag har en annan bok av Duras redan hemma, så jag börjar närma mig den farliga gränsen på 5 böcker att läsa samtidigt, där samtliga riskerar att tappa greppet om mig om jag fortsätter att läsa dem såhär aktivt. Därför väntar jag med Bachmanns Malina som jag hämtade ut igår. Jag vet inte vilket som är värst, att inte ha någon bok att läsa, eller att ha för många böcker att läsa.

För övrigt: Ödet är generöst och lyckan faller mig i händerna. Under en svenskakurs i skolan ska alla i gruppen läsa samma bok och sedan diskutera den efteråt, alla skall helst ha ett eget, köpt exemplar. Boken i fråga blir Igelkottens elegans.

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa

Ingen med minsta sinne för estetik eller minsta intresse för historia skulle ha lämnat kvar den. Och den kostade bara 2 euro!!! 2 euro för Casanovas memoarer i en fantastisk utgåva på 686 sidor!! Jag hittade den på ett antikvariat och jag hade väl dunkla avsikter då jag tänkte att jag kanske skulle leta efter Racines Fedra där då den finns varken på bibban eller på Adlibris. Om jag skulle ha hittat den för en struntsumma och då köpt den låter jag förbli osagt. När man verkligen vill läsa ett verk som på detta sätt inte går att få tag i tycker jag att det är ursäktligt att leta efter det på ett antikvariat fastän man bestämt sig för bokköpspaus fram till jul. Men jag hittade alltså Casanovas memoarer och köpte den av skäl som jag redan nämnt i första raderna till detta inlägg. Jag har dessutom understödjande bildmaterial;

De personer jag bedyrat min avhållsamhet inför skall inte vara upprörda; det ska inte bli några andra bokköp fram till jul!

Ovant

Jag råkade se på programmet De kallar oss artister igår och såg Lykke Li. Jag blir så positivt överraskad då jag hör något som tillalar mig utanför den klassiska musikens värld. Jag hörde hennes låt I'm Good, I'm Gone och tyckte om den på något sätt. Så upplyftande att höra någonting annat än en massa mainstream popskit.

Så bredvid Rameau, Bach och Händel lyssnar jag nu då och då på Lykke Li, en ljuvlig drog är jag frestad att likna det vid. Jag gillar hennes röst.

François Boucher förvånar mig ibland

François Boucher: Leda och svanen, ca. 1740

Ingen jävla soppa

Ursäkta svordomen, det är bara min spontana reaktion på Jörn Donners uttalande om boken Nedstörtad ängel av den käre PO, då han tyckte den var en soppa.

Den äger samma gåtfulla skönhet som Livläkarens besök och Boken om Blanche och Marie, omän jag tycker att dessa senare verk är Enquists mognaste, med den mest fulländade kompositionen. Nedstörtad ängel är kort och smärtsam, 144 sidor skriven av PO i en lägenhet i Paris då han hade det som värst på grund av alkoholen, han skrev denna bok under de få timmar tidigt på morgonen då han kunde tänka klart, då han kunde skriva.

Det är om den tvehövdade Pasqual Pinon och hans Maria, det andra huvudet. Det är också om rättsläkaren K och hans hustru. Ständigt dessa läkare! Struensee, Charcot, K! Och alltid så maktlösa. Eller rättare sagt, så har de makten till en början men förlorar den sedan. Fast inte K. Hans relation till hustrun är hatisk, de har skiljt sig, de har förlorat en dotter, som blivit mördad av en psykopatisk ung man. Båda kommer de i kontakt med honom och drabbas på något sätt av kärlek till honom. Hustrun innan mordet på dottern, K efteråt. Det är groteskt, det är oförklarligt. På samma sätt med Pasqual och Maria.

Jag reagerar också på kvinna-man relationen. Det är ett återkommande tema, den rädde mannen och den lugna kvinnan. Mannens rädsla och kvinnans oförvägenhet. Pasqual är rädd, Maria har makten över honom. Hela Pasqual-Maria historien framstår efter ett tag som en jättelik metafor, de är infångade i varandra, de kan inte leva utan varandra - ett kärlekspar. Men här är det bokstavligt. De är sammanväxta, kan inte existera utan varandra.

Jag skulle kunna skriva mer men det är ändå omöjligt att ta upp och beskriva allt man fångas av i en bok. Bara ett sista intryck: här tycks mig Per Olov Enquist mycket ung, och skör, fastän han inte var så ung på 80-talet, då boken skrevs. Detta att inte veta vem man är, och så vissa, plötsliga konfrontationer med det egna jaget. Eller är det berättarjaget jag tänker på. Men berättarjaget får mig ändå alltid att tänka på PO själv, mycket tack vare de självbiografiska fragment som återkommer i hans böcker. På detta sätt känns Nedstörtad ängel, Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök som mycket nära syskon, just på grund av dessa minnen, författarens egna förnimmelser som löper böckerna igenom, inflätade i vitt skilda sammanhang.

Det är en vacker och intressant bok. Också mycket sorglig. Absolut ingen soppa.

Jag måste hitta någon som kan köpa den åt mig

Igelkottens elegans av Muriel Barbery: Underbar, underbar, underbar!!! Den hade en del skönhetsfel, det hade den, men det väsentliga i den var så bra!! Denna vilja och förmåga att upptäcka skönheten och poesin i livet!

Ett stilleben

"Men när vi betraktar ett stilleben, när vi nöjer oss med att uppskatta skönheten i den fulländade och oföränderliga kompositionen, då njuter vi av något som vi sluppit sukta efter, beskådar något som vi sluppit åtrå, gläds åt något som vi sluppit längta efter. Ett stilleben är konst i dess allra ädlaste form, en påminnelse om att det existerar något bortom tid och rum, just för att motivet föreställer något ypperligt som vädjar till vårt begär men har skapats av någon annans, för att vi kan unna oss att njuta av det utan att behöva befatta oss med det, för att det låter sig betraktas utan att vi tvunget måste äga det. I den stumma, livlösa och orörliga bilden gestaltas en tillvaro fri från tävlan, en idealvärld opåverkad av tidens gång och trötta omättlighet - en kravlös njutning, ett tidlöst tillstånd, en omedveten skönhet.

Ty konsten, det är inlevelse utan begär."

Igelkottens elegans, s.213-14

Stilleben: Pieter Claesz, 1654

Camille Claudel

Camille Claudel, 1864-1943

Kulturell eklekticism

"I en sociologisk studie av förändrade kulturvanor hos en grupp högutbildade intellektuella och före detta elitistiska kulturkonsumenter, vars preferenser förändrats radikalt i riktning mot en alltmer flytande gräns mellan fin - och skräpkultur, beskrevs en universitetslektor i klassiska språk som brukade lyssna på Bach, läsa Mauriac och se kvalitets-och avantgardefilmer, men som numera lyssnar på Händel och MC Solaar, läser Flaubert och John le Carré, går och ser Visconti och den senaste Die Hard samt äter hamburgare på dagen och sashimi på kvällen."

ur Igelkottens elegans


Jag kan ta mig själv som exempel. Jag njuter av Proust och Shakespeare, men jag har också njutit av Anne Rice. Och jag läser Alexandre Dumas. Jag sträckläser Alexandre Dumas. Och att sträckläsa Dumas innebär inte samma upplevelse som att sträckläsa Livläkarens besök. Det är inget som ger näring åt intellektet, det talar tvärtom till enkla och lätt tillfredställda begär: spänningslusta och nyfikenhet. Då jag hos mormor hittade hans Mémoires d'un médecin (originaltitel, de finns inte översatta till svenska) kände jag ännu inte till Dumas riktigt, jag trodde att det rörde sig om något seriöst och vetenskapligt. Men nej! Det rör sig om äventyrsromaner som utspelar sig under 1700-talet, med Marie-Antoinette, sköra adelsdöttrar och en hänsynslös maktmänniska som manipulerar sin omgivning, Joseph Balsamo. Jag läste alla fyra delar i serien och var i sommar nära att köpa fortsättningen, Le Collier de la Reine (Drottningens halsband), men annat kom emellan. Jag får köpa den nästa sommar.
Så är det. När andra läser deckare och chick lit läser jag Dumas.

Min farfar förhöll sig en smula nedlåtande till min Dumas-entusiasm och hade svårt att förstå min lycka då jag hittade alla fyra delarna på ett antikvariat. Jag är säker på att farmor skulle ha intagit samma attityd. Dumas togs nämligen inte så seriöst av dem. Farmor var också en riktig kulturell eklektiker i stil med nämnda universitetslektor; när det kom till litteraturen hade hon klara åsikter om vad som var riktig litteratur och vad som inte var det. Pappa fick som tioåring den nedlåtande kommentaren "Men tro inte att det där är litteratur" när han läste sina indianböcker.


Och hon gillade Bergman och Mozarts operor men hemföll också varje kväll åt värsta sortens italienska och brasilianska såpoperor som sändes på TV. Jag antar att kulturell förfining inte existerade under de 60 minuterna farmor hängav sig åt låga familjekonspiratoner och billiga intriger.

ur Igelkottens elegans

"Vår benägenhet att manipulera oss själva för att vår ideologiska grundval inte ska vackla är ett ständigt lika fängslande fenomen."


Muriel Barbery: Igelkottens elegans, s. 108

Nödvändigheter samt några ord om De osynliga städerna

Femämnesblocket är inhandlat inför höstterminen som startar den 18:e, likaså kalendern. Året är kartlagt, juli-augusti-september-oktober-november-december-januari-februari-mars-april-maj-juni. Än så länge tomma blad. Jag vill inte heller veta vad de kommer att fyllas av. Jag läser som en besatt då jag inser att jag inte kommer att ha såhär mycket tid att ägna åt mina böcker under hela året. Jag inbillar mig att detta nöje kommer att försvinna då skolan väl börjat, det är förstås absurt att tänka så, men nu känns det så. Friheten håller på att begränsas för var dag som går.


En av de böcker jag läst är Italo Calvinos De osynliga städerna. Tack vare en vacker kärleksförklaring på Dagensbok.com, där recensenten var hänförd, lyrisk. "Det är en bok som inte liknar någon annan jag hittills har stött på under min korta men sönderlästa levnad." skriver han. Vad gäller hans korta och sönderlästa levnad tror jag att det är en mening som kan beskriva min levnad också. Jag blev inte slagen till marken på samma sätt som han, men det är en fin liten bok. Marco Polo berättar för stor-khanen Kublai Khan om 55 städer han besökt och hänförts av. Ibland är städerna rena allegorierna. Som staden Teodora, där invånarna ständigt kämpar mot faunan, spindlar, syrsor och allehanda kräk som vill förstöra deras stad. Till slut lyckas de, "Människan hade äntligen återställt ordningen i den värld som hon själv vänt upp och ned på". Vad handlar den mänskliga civilisationen om? Sedan ett annat exempel, staden Leonia, där avskrädeshögarna bara växer och växer; "Säkert är att sophämtarna tas emot som vore de änglar, och deras uppgift att avlägsna resterna av gårdagens existens är omgiven av tyst respekt, liksom en vördnadsbjudande rit, eller kanske bara därför att sedan sakerna väl kastats bort, vill man slippa att tänka på dem mera." Även detta en lysande allegori tycker jag, en ovilja att konfronteras med det smutsiga och pinsamma förflutna, avfallet, det man lämnar efter sig, det skall helst upphöra att existera.
Sedan finns också det abstrakta, det illusoriska, städer som hänger i luften, städer under jorden, städer som befolkas av olika omöjliga och otroliga saker, de dödas städer, som gör sina städer till en avbild av de levandes. Eller är det tvärtom?


En mycket fin och intressant bok alltså, med många budskap.

Citat

"Man kan knappast romantisera den förödande okunskap om sex som rådde 1948 men däremot kan man avundas den tid då det behövdes så lite som en glimt naken hud för att folk skulle gå i gång sexuellt."

Dagens Nyheter, 09.08.2009

Johannes Vermeer: Spetsknypplerskan

1669-70

Denna blogg är döpt efter Vermeers Spetsknypplerska, då hon är försjunken i sitt arbete på samma sätt som man kan vara försjunken i en bok. Eller sina funderingar. Jag tänkte att det kunde illustrera bloggens innehåll, vad den än blir. I headern hade jag tänkt ha någon vacker målning från barockens epok men det förhåller sig som så att dessa varma toner innehåller det mesta man kan tänka sig i färgväg och det är därför mycket svårt att anpassa rubrikens färg efter dem.

Jag vill inte skriva ner vad innehållet här kommer att bli. Det kan bli saker om böcker, konst, reflektioner. Jag vill ha fria händer.