Adam och Eva (av underbara Arcimboldo)

Porträtt av Adam och Eva, 1578

Utdrag ur Tess of the D'Urbervilles

"She might have seen that what had bowed her head so profoundly – the thought of the world's concern at her situation – was founded on an illusion. She was not an existence, an experience, a passion, a structure of sensations, to anybody but herself. To all humankind besides Tess was only a passing thought. If she made herself miserable the livelong night and day it was only this much to them – 'Ah, she makes herself unhappy.' If she tried to be cheerful, to dismiss all care, to take pleasure in the daylight, the flowers, the baby, she could only be this idea to them – 'Ah, she bears it very well.' Alone in a desert island would she have been wretched at what had happened to her? Not greatly. If she could have been just created, to discover herself as a spouseless mother, with no experience in life except as the parent of a nameless child, would the position have caused her to despair? No, she would have taken it calmly, and found pleasures therein. Most of the misery had been generated by her conventional aspect, and not by her innate sensations."

Detta skrev Thomas Hardy 1891. Fint av honom.

Concerto grosso

Det här stycket! Det är så fantastiskt. Violinerna i början! Dom ilar. Man blir så lycklig.

Jag har hittat Gösta Berlings stycke

Visst är det så? På bilden, det är ju Gösta i skogen, avsatt och utstött, och musiken sedan, så vild och djup och mörk och rik som berättelsen själv.

Kitty Stjerbatskaja

Häpnar alltid över de ryska Tolstoj-filmatiseringarnas skönhet.

Svindel!

Furiernas dans

Kvällens bild

Édouard Vuillard, Deux Femmes sous la lampe (1892)

Rekommendation!

Bara kort detta, men jag måste tala om för er vilken underbar bok Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag är, som jag nu äntligen tagit mig tid att läsa ut. Det är en bok jag genast börjar att sakna efter avslutad läsning; det är inte ofta man stöter på en sådan vänlig, lekfull och hemtrevlig atmosfär, en sådan inneboende charm, som här. En bokjuvel, om år 1897 i Bukarest, om hopp och förtröstan inför framtiden, livet i all enkelhet, dess små ämnen och dess stora – allt detta en resa, en inblick i en värld man mer än gärna dröjer kvar i.

Bifogar ett stycke som upptäcks av den dagbokskrivande Iulia Margulis i boken, i en med författarens ord förunderligt sammetslen tolkning av Idil Biret:

Chagallmusik

Glidande blåa natt
vaggad på cellons svartblåa dyning.
I ett glidande stråkdrag av natt
flyter ditt ansikte upp emot mig.
Sjöbottensfjärran och ljus din kropp
högt över stadens hoptryckta tak.
Är månen vit eller röd?
Som tuppens flygande morgontriumf
lacksigillet på nattens försegling.
Men cellon med päls och insektsvingar
cellon med horn och bockskägg och fötter
spelar på kroppen nattens förvandling.
Din förvandling
när ditt ansiktes vaxminut mot min axel
försvinner i nattens mantel
skifferblå över blundande tak.

Björn Julén

Kvällsporträtt

Cornelis de Vos: Elisabeth Vekemans som ung flicka (1625)

Citat

"Ty en människa bör ju inte visa sig annorlunda än hon antas vara. Då blir den publik som varje människa har för sitt spel besviken, inte därför att det nya spelet är dåligt, men därför att det är nytt. Inte får en människa som nyss vädjat till vårt medlidande, till vårt vemod eller till vår rädsla plötsligt börja experimentera med vår glädje liksom hon nyss experimenterat med vårt allvar! För mycket får det inte rymmas i en och samma människa. Då blir vi osäkra och dem vi är osäkra på tycker vi inte om. Och den människa som tycks rymma allt, henne hatar vi, därför att det är mot spelets regler att rymma allt. De verkligt populära människorna är ju de enformiga, dessa som alltid är sig själva, det vill säga sådana som vi anser dem vara."

Stig Dagerman, Bränt barn

Bach och jazz blir oemotståndligt

Dikt för dagen

När jag var barn gick jag på ängen
   bland de andra kalvarna
  Korna doppade sina mular i åvattnet
  Deras bröst pekade mot jorden
                De hade samlat kunskap länge

En kväll såg mammakon på mig
      med sitt koöga
         och blinkade en hemlighet till mig:

    när sommarn töat bort
    och fågeln lagt sig
    till ro under isen

    då blir du en jätteko!
                     som vi


ur Änglar, Dvärgar av Agneta Pleijel

Marc Chagall

Musik

Piero di Cosimo: Venus, Mars och Cupido

Klicka på bilden så att den blir större! Nu är den erbarmligt liten.

Men alltså, till saken. Vilken målning. Venus är  väl den som ser mest levande ut i skaran, men Cupido ser ut att ha uppgivit andan, med ögon rullade mot himlen, och även Mars har något av lik över sig, och så har vi fjärilen/malen på Venus ben som bara förstärker stämningen av död och eventuell förruttnelse (mina tankar förs till Peter Greenaway och Caravaggio), och den vita kaninen där som stryker sig mot Venus bakdel, tätt intill Cupidos arm, och så duvorna som kysser varandra och de glänsande delarna av Mars avtagna rustning, utspridda... och allt känns en smula dekadent, letargi och död i naturskönt landskap...
...och jag inser att allt egentligen är menat att vara en vacker allegori, och att de inte alls är (halv)döda, men inte vill väl någon ta ifrån mig detta outplånliga första intryck??

Att föda ett barn

Jag har märkt att det nuförtiden inte brukar gå så bra då jag ska sätta mig för att skriva om en litterär upplevelse. Den där brinnande ivern över att analysera upplevelsen, definiera den i en längre text kommer inte till mig längre. När jag har läst något riktigt bra går jag  för det mesta bärandes på en intensiv känsla av förälskelse som inte riktigt går att uttrycka i ord. Om inte det ska bli kort, spontant och subjektivt förstås. Men det ger inte en utomstående läsare så mycket, och läser man någonting som är så bra att man inte nöjer sig med några spontana och subjektiva ord, utan faktiskt vill skriva något längre som även ska få någon annan att plocka upp boken så... ja, då försöker man sig på ett inlägg.

Varenda fri kväll jag hittills haft har jag spenderat med Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Jag såg den i bokhandeln då den just kommit ut, tänkte vilken enkel titel!, läste baksidestexten men lade sedan tillbaka den, kände mig då inte så lockad av instängdheten i en svensk hemmafrus liv på 30-talet. Möter så titeln mycket senare, hos Bikherdik, och mitt intresse väcks igen.

Ja, det är en rasande berättelse, den första delen i en tänkt trilogi. Det är om tjugoåriga Maj på 30-talet, som, för att komma över ett tidigare förhållande, har flyttat och nu jobbar som servitris på ett konditori, är inneboende hos en äldre kvinna. På jobbet umgås hon med Ingrid, som vill ha med henne på en biltur en lördagskväll "det är klart att du ska hänga med", och bilen de ska åka med tillhör en äldre man, Tomas, som ska vara trevlig, snygg och rik också. Och det passar ju bra, så slipper Maj bli femte hjulet med Ingrid och hennes Olof.

Sedan kommer det en eftermiddag då Maj ska lämna tillbaka en lånad päls från en tidigare utflykt. Och Tomas bjuder in henne, och det blir lunch och öl och snaps och sex.

Och sedan är Maj färdig att glömma det hela, om det inte vore för att hon blir med barn, och det som skulle ha varit en engångsföreteelse blir istället ett äktenskap menat att vara livet ut.

Jag grips alltid så djupt då en författare faktiskt skriver fram en livs levande människa, man är under skinnet på Maj, eller, man blir ett med henne, och upplever hennes rädslor och längtan och komplex och hämningar. Jag är frestad att jämföra det fantastiska, inkännande karaktärsporträttet (karaktärsporträtt, ett så svagt ord då det är människor det handlar om...!) med det som Jette A. Kaarsbøl tecknar av Frederikke i Den stängda boken, och ja, är överhuvudtaget ivrig att jämföra Att föda ett barn med den senare, om det inte vore för att Att föda ett barn rymmer något mer än Kaarsbøls bok. Här är inte bara individen och hennes omedelbara upplevelse och sociala förhålllanden i centrum, utan en större social kontext, ett obönhörligt normsystem, samhället (och jag skriver inte 1930-talets, då det skulle kunna vara dagens, dessa principer vi styrs av ändras segt). Hur Maj är den skälvande, osäkra människan, intensivt medveten om sin omgivning och dess förväntningar, det ständiga kartläggandet och uppfyllandet av dem. Att styras och erövras av normerna och förväntningarna, tills man behärskar dem, att underkasta sig dem tills man finner sig själv i dem, sitt nya jag, som har kontrollen.

Sedan är det förstås mycket man gnisslar tänder över, hela Majs situation som kvinna i detta, hur hon tas emot av Tomas familj som arbetat sig upp i samhället, samtidigt som hennes egen arbetarklassfamilj av flera orsaker åsidosätts. Hur hon ska ta sig an hushållet hemma, hur hon, trots sin sociala status som ingift maka (borde alltså betraktas som vuxen) hålls ovetande om Tomas alkoholism och annat som är för besvärligt att tala om.

Hur ska jag fortsätta? Det är en ljuvlig bok, med ett fantastiskt känsligt och levande språk, som lämnar avtryck efter avtryck. Fulländat är även det sätt en utomstående berättarröst låter avslöja sig då och då, samt den ödmjukhet den visar inför Maj, vars förtvivlat konfliktfyllda inre man – faktiskt – inte alltid tillåts tränga in i.

Charles Lutwidge Dodgsons (Lewis Carroll) fotografiska verk

Sådan far, sådan son

(Hur kan man inte annat än älska Carl Philipp Emanuel också, av hela ens hjärta och för evigt?)

Bedårande

Zurück

Eugène Delacroix: Odalisque, 1857

Tillbaka i Uppsala och terminen är i full gång. Hösten kommer att ägnas åt littvet B med allt vad den har att erbjuda av seminarier om fördjupning i antik litteratur och litterär analys. Jag har även flyttat in i mitt alldeles eget studentrum där inredning och möbeluppsättning pågått de senaste dagarna, tillsammans med impulsiva, men långsiktigt glädjande inköp från Allposters.se. Ty jag är övertygad om att inte bara bokhyllan utan även det egna rummet är en värdig representant för dess ägares själsliga inre.

P.S Ovan tänkte jag foga in Klimts Livets träd från början, men hittar den dessvärre inte i någon tillfredsställande återgiving.

P.P.S Ett filmtips jag måste ge er: http://www.imdb.com/title/tt0060668/

Lars Hanson och Den röda bokstaven... ett försenat inlägg

Eh, oj, hoppsan... Jag hittade detta inlägg bland mina utkast och kan för mitt liv inte förstå varför jag aldrig publicerade det. Måste ha glömt bort den helt. Trots att entusiasmen inlägget skrevs med är "daterad" (jag känner inte den i detta nu) och förmodligen innehåller sådant som jag redan skrivit ang stumfilmens storhet (och läsare kanske t o m fått sin beskärda del av stumfilmstittande), så vill jag dela den med er:

Tillsammans med Greta Garbo i The Divine Woman (1928)

Lars Hanson. Ända sedan jag stötte på slädfärdsscenen ur Gösta Berlings saga på Youtube, där han som Gösta Berling vill fly till "den vida verlden" med Elisabeth Dohna har jag varit fast. Ah, sådana blickar, en sådan utstrålning!

Lars Hanson var stor redan innan Gösta Berlings saga (jag sörjer för att hans rika teaterkarriär ägde rum före min tid),  men det var med denna film som han nådde ut internationellt. Dåförtiden ville Lillian Gish göra film av Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven, och man letade efter någon som skulle kunna spela prästen Arthur Dimmesdale. Så fick man se Gösta Berlings saga och alla var eniga om att man hittat den rätte mannen. Lars Hanson kallades till Hollywood, tillsammans med firade Victor Sjöström, som skulle få regissera dramat som alltså blev The Scarlet Letter (svensk titel: Den röda bokstaven).

Resultatet blev en makalös film, med ett fantastiskt intensivt, blickar-säger-mer-än-tusen-ord-skådespeleri av Gish och Hanson i den tragiska berättelsen om prästen och byflickan som har ett hemligt kärleksförhållande som slutar i barn och offentlig förnedring för kvinnans del, medan mannen tiger och lider. 

Lars Hanson och Lillian Gish

Det är förresten just i detta stumfilmens skönhet ligger – kanske har ni ibland erfarit hur den största kreativitet kan födas ur begränsning, och det är precis vad man hade här, en stor begränsning, avsaknaden av ljud. Alltså fick man helt lita sig till bilden och dess förmåga att berätta. Det är just detta som gör riktigt god stumfilm till stor konst; man kan njuta av ett bildspråk och ett skådespelaruttryck som knappast återfinns idag.

(Obs! Med den sista meningen vill jag inte inbjuda till oproportionerlig förgyllning av det förflutna (har läst för många Youtube-kommentarer), det jag vill säga är att om man har en uppfattning om att stumfilm endast var en bristfällig föregångare till talfilmen kan det vara god tid att sätta den på prov.)

Älskade Murray Melvin

... berättar här hur det var att ha 57 omtagningar av en scen till filmen Barry Lyndon.
Vad är det med bra skådespelare (ex Thommy Berggren) och deras härliga anekdoter? Jag älskar att lyssna på dem. Bäst är det när man får höra vad de tycker och tänker om en viss roll i en film, nackdelar, fördelar etc. (Fast vad jag inte står ut med är när man har världens banalaste film och karaktärer och så sitter valfri Hollywood-skådis där och ger en "djup" tolkning av sin roll.... en smaksak detta, som så mycket annat, får man väl tillägga).

Åh åh åh

Varför har ingen sagt att Bach har skrivit sådana fantastiska toccator för cembalo??

Glasharmonika

Det sägs att Mesmer tog detta intrument till hjälp för att hypnotisera sina patienter... Inte svårt att förstå varför!

Det intima forts.

Om jag ännu dröjer kvar vid detta. Det intima, det nära, det sköra, det veka, det mjuka, det innerliga --- Monteverdi, här, tenorer, contratenorer, orden pietosissima amante eller non tuoi tormenti förkroppsligade av den exakt rätta tonen. Det kan även vara i form av Vivaldi, mandolin, Andreas Scholls röst och ett porträtt av Pietro Rotari. Det kan vara passager i Elin Boardys Allt som återstår, eller PO Enquists Kapten Nemos bibliotek. Det kan vara något hos Édouard Vuillard eller något hos Goya eller Vermeer. Det kan vara Rembrandts blick. Det kan vara en del ur Liszts Ad Nos, rösten hos orgeln den spelas på. Det kan komma fram i andlösa ögonblick hos Bach, eller i den stilla värdigheten hos Rameau. Eller hos Thommy Berggren i Barnvagnen, eller i kamerans sätt att vila på huvudpersonernas unga ansikten där.

Blottad och skyddad på samma gång

"I'm attracted by Giorgione's (and Titian's) figures in ways slightly different from how classical figures attract attention (Botticelli). Classical figures don't suggest Intimacy (of being exposed and at the same time being protected) because they are idealized and Idealized bodies stay aloof of furnished rooms like all ideas are. If I stumble because of being lost in thinking, my thought doesn't stumble with me (no brushing away of dirt from a thought).
Intimacy is different, affording ricochette attention (I notice something else than what I was expected to see) bouncing around the scene. Not even Titian's Charles V on horseback musters his own idealized grandeur in that spooky scenery."

– Thomas Hård (Spoonfiles)

being exposed and at the same time being protected...! En så oerhört fin formulering av den känsla som kan strömma mot en vid konstens intima ögonblick.

(Bör nämnas att hr Hård använder andra målningar i sitt inlägg).

Stilleben och kvinna

Jean-Baptiste Siméon Chardin: Stilleben med druvor och granatäpplen, 1763

Henri de Toulouse-Lautrec:  La Toilette, 1896

Nattbilder

Hendrick ter Brugghen: Konserten, 1626-27

Mattia Preti: Konserten, kring 1630-1640

Nattdikt

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience,your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look will easily unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully,mysteriously)her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully ,suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility:whose texture
compels me with the color of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain,has such small hands

e.e cummings (hjärta hjärta hjärta...)

Eufori, eufori

Jag har en känsla av att jag lagt upp detta stycke förut, dock inte i detta fantastiska framförande!

Skapelsenatt

Vid stenbron möttes vi,
björkarna höllo vakt,
ån blank som ålen slank mot havet.
Vi slingrade oss samman för att göra Gud,
suset gick i höstsäd
och rågen sköt ut en bölja.

Harry Martinson

Modigliani x 3

Jag har varit i Ungern, på Nationalmuseum och på bio, filmen i sig var ett antiklimax men tack vare den har jag fattat tycke för Wagners ouvertyr till Tristan och Isolde, jag har även återvänt till Monteverdi, till hans fjärde bok av madrigaler (lyssnas med fördel framförd av Delitiae Musicae, under ledning av Marco Longhini, bästa framförandet enligt min mening) -- detta något av det underskönaste och mest gåshudsframkallande man kan lyssna på. Under fritid läses Moment 22 och  Henrik Knifs essäsamling Leva och låta leva i gamla Europa. Och nu fortsätter den trista arbetsveckan, som jag knappt kan bärga mig inför slutet på...

Mera Bach

Nattmusik

(Bach spelad med klockspel)

Ett hål i tiden

Three ballet dancers, one with dark crimson waist

Edgar Degas (1834-1917)

För undertecknad blir det hädanefter jobb och endast två veckors Ungernvistelse. Konst, musik och litteraturanteckningar kommer i vanlig ordning att ges vid tillfälle, så bloggen kommer inte att bli helt försummad.

Glad sommar på er allihopa!

Födelsedag

Jag förmodar att jag kommer att bli en osalig ande som återvänder för att läsa de böcker jag inte hann med under min livstid...

I din skönhet sänkt

  

   Uppvaknande

   Livet får en annan färgton –
   skälvande, skälvande lyss det och tiger,
   när likt skimret från Vätterns sten i sagan
   tanken på dig ur djupen
   genomglödgande helt all världen stiger.
   Nyvaknad ser jag verklighet,
   där dov dröm nyss tyngde mig.
   Luften är levande, liv andas jag,
   liv av dig, av dig.

   Förklaring

   I din skönhet sänkt

   ser jag livet förklarat

   och den mörka gåtans svar

   uppenbarat.

   I din skönhet sänkt

   bedja jag vill.

   Världen är helig,

   ty du är till.

   Andlös av klarhet,

   ljusfördränkt,

   ville jag dö hos dig,

   i din skönhet sänkt.

Karin Boye, Moln (1922)

Ett stycke Terborch, ett stycke Furini

Gerard Terborch, Kortspelarna

Francesco Furini, Sankta Lucia

Små ting

   Orkar du inte ett steg mer,

   inte lyfta ditt huvud,

   dignar du trött under hopplös gråhet –

   tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

   tröstande, barnsliga.

   Du har ett äpple i fickan,

   en bok med sagor där hemma –

   små, små ting, föraktade

   i den tid, som strålade levande,

   men milda fästen under de döda timmarna.

   Karin Boye (ur Moln, 1922)

Finaste Wyeth!

 

Andrew Newell Wyeth (1917-2009)

Tack till Sheynkeyt.

Rameau-frossa

Jag bjuder er härmed på åtta fantastiska, lyriska, melankoliska, bitterljuva, berusande och triumferande verk av Jean-Philippe Rameau!

Dagens bild

Anthony van Dyck: Självporträtt med solros, 1630-tal

Inköp av sommarlektyr...

... vilket jag har en ohälsosam hög av redan, men då jag fick syn på Gabriel García Márquez' Kärlek i kolerans tid för 10 kr i en antikvariatlåda kunde jag inte lämna den kvar. Och jag har ända sedan jag läste Om kärlek och andra demoner längtat efter att återvända till hans förunderliga värld. Alltför sent upptäcker jag att pocketboken - som redan vid initial genombläddring verkade lite bucklig - har en ful kaffefläck på "kortsidan". Jag försöker komma över chocken och då jag läser första meningen, Det var oundvikligt: lukten av bittermandel fick honom alltid att tänka på hur det brukar gå med olycklig kärlek är jag genast beredd att bry mig mindre om nämnda fläck, och tänker att jag borde släppa denna överdrivna känslighet vad gäller en boks estetiskt tilltalande yttre, då det ju faktiskt, i grund och botten, är TEXTEN som räknas....*

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

EDIT (vilket fråntar inlägget hela dess raison d'être, men vad göra): Gick förbi ett stånd med antikvariska böcker idag och vad får mina ögon syn på om inte Kärlek i kolerans tid i alldeles ljuvligt fin, orörd pocketutgåva? I det stadium tidigare inhandlade ex var någon gång i sin avlägsna barndom? Inhandlade naturligtvis, 20 kr denna gång, fortfarande en struntsumma. Så lycklig jag är över den nu -- det går inte att komma ifrån --- böcker i snyggt och prydligt skick utgör en alldeles särskild källa av glädje för denna höviska bokälskare.**
(14 maj, 2011)

*Jag är dock inte beredd att följa denna tanke hur långt som helst. Jag kan fortfarande inte acceptera läsplattor till ex.
** Se Anne Fadimans Exlibris vidare för definition av hövisk  resp sinnlig bokälskare.

Man kan bara inte få nog av Purcell. Särskilt inte hans "The Cold Song".

Purcell x 2

Joshua Reynolds: Tre damer i hatt

...

Alltså. Det här är väldigt viktigt. Någon gång under 2012 släpps det som förmodligen är det närmaste en filmatisering Livläkarens besök kommer att komma. Det är alltså inte en filmatisering av boken utan mer själva historien, den mellan Caroline Mathilde och Struensee. Dronningen og livlaegen heter den för tillfället på danska (en tidigare titel var Caroline Mathildes år). Jag var förstås överlycklig när jag först fick nys om nyheten. Sedan sänktes förhoppningarna lite när jag såg att regissören skulle vara samma som gjorde Män som hatar kvinnor (nu har jag inte sett Män som hatar kvinnor, men jag tänker storbudgetfilm och kassasuccé och det är väl inte riktigt den form som jag vill att denna historia skall stöpas i...). Sedan höjdes dom igen när jag såg att Alicia Vikander skulle spela Caroline Mathilde (som inte var brunett utan blond, men det kan jag förlåta just nu), som jag bara har goda erfarenheter av efter huvudrollen i Till det som är vackert. Att Mads Mikkelsen skulle spela Struensee höjde förväntningarna ytterligare ett snäpp, då jag hade goda minnen av honom också från Älska dig för evigt (som det nu iofs var ett tag sedan jag såg, men minnena är som sagt goda). Mitt i allt detta börjar jag förresten bli mer och mer övertygad om att det inte är så viktigt att se en av sina största läsupplevelser gestaltad på vita duken. Detta är mer en entusiasm som dröjer kvar hos mig sedan femtonårsåldern... men, men obekymrad ännu: jag jublade också över att filmen skulle bli dansk, då ju hela historien faktiskt utspelar sig i Danmark. Att orsaken därtill är att det skulle bli billigare så (annars skulle den ha gjorts på engelska) borde naturligtvis redan ha fått en varningsklocka att ringa angående regissörens planer på realism. Surfar in på imdb nu för någon dag sedan och får se två produktionsbilder.

Ursäkta, men vad är det för jäkla fejkade miner som "Struensee" och "vakt" har på bilden ovan?! Så nu har allt bara runnit av mig. Jag kommer förstås att se filmen när den väl släpps på biograferna, bara för att jag inte kommer att kunna låta bli. Det kan förstås vara lite vågat att döma ut allting efter en enda bild. Men jag är ändå rädd för att det kommer att bli ett Stort Episkt Kostymdrama. Och folk kommer att tala och uppföra sig såsom folk gör i sådana filmer. Med noll trovärdighet. Jag önskar att fler filmskapare skulle följa Bo Widerbergs motto "Liv till varje pris"....