Å, å, å

Snart följer ett inlägg tillägnat Pieter de Hoochs målningar - Gud, vad jag älskar den holländska barocken! Detta är ju olidligt vackert!! (Ljuset, skorna!). Det började med att jag letade efter en målning med en läsande kvinna, en 1800-talsmålning, hon ligger på en grön divan --- nå, så hittar jag då en läsande kvinna av Pieter de Hooch, gör en skild sökning på honom, åh! Jag får skapa en helt ny mapp med Pieter de Hoochs målningar. Hur har jag kunnat försumma honom så länge. Jag har ju sett och beundrat hans målningar tidigare.

Ny upptäckt, mina vyer vidgas litet

Jag hittade den här bilden nyss. Den är underbar. "The Cripple" av John Currin, gjord 1997 (1997!!! Det har gjorts bra konst under senare delen av nittonhundratalet...! Jag förhåller mig nämligen tämligen skeptiskt till all konst efter.. hm, låt säga 20-talet..).

Diverse

Jag har beställt en bok om Georg III:s sex döttrar, alla levde ett tämligen händelselöst och instängt liv under 1700-talet, boken är trots detta 496 sidor, det intresserar mig vad allt detta kan handla om, och så blev även Samuel Beckett-trilogin inhandlad, jag har läst recensioner om den och fick verkligen lust att bekanta mig med den, att beställa den rakt av känns visserligen lite övermodigt, men jag blir så frustrerad när biblioteket bara har gamla fläckiga sextiotalsexemplar av delarna i denna trilogin - bland bortglömda böcker på deras magasin - så då läser jag hellre nyutgåvan med alla tre i ett. Och så brukar jag ha en viss magkänsla för de böcker jag köper, det är sällan jag blir besviken på en bok jag blivit intresserad av och köpt. Men de får alltså bli de sista böckerna jag köper år 2009.

Och det får mig att tänka på att vi snart är inne i ett nytt tiotal, som Therese skriver så låter det så snyggt och nytt, och vackert - tiotalet. När tiotalet är slut är jag 28 år. Absurt att tänka sig. Jag undrar vad jag gör då.
Jag hoppas att det kommer att ha med konsthistoria att göra.

L'inquietudine

Antonio Vivaldi: Concerto in D major, RV 234 "L'inquietudine", Allegro

Lyssna särskilt fr o m 1:09 till ungefär 1:22. Jag tycker den delen passar särskilt bra till hans blick.

Citat

"I hela sitt liv hade Aleksej Aleksandrovitj levt och arbetat inom en ämbetsmannavärld som bara sysslade med livets återspeglingar. Och varje gång han hade kommit i kontakt med livet självt hade han dragit sig undan från det. Nu upplevde han en känsla som liknade den som skulle drabba en människa som lugnt brukat promenera på en bro över en avgrund och plötsligt upptäcker att bron tagits bort och att kvar finns ett bråddjup. Bråddjupet var livet självt, bron var det konstgjorda liv som Aleksej Aleksandrovitj hade levt. För första gången ställdes han inför frågan om det var möjligt att hans hustru hade blivit förälskad i en annan, och det gjorde honom skräckslagen."

Lev Tolstoj, Anna Karenina (2007) s. 163

Dagens hänförelsemoment ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju , åtta, nio och tio - jag älskar Thomas Gainsborough

Georg III:s döttrar

Georg III:s tre äldsta döttrar av Thomas Gainsborough, 1784

[Det kommer mer]

Jag tänker inte ens kommentera det

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/polanski-slapps-mot-borgen-1.1002091

Detet talar

Dagens drömscenario: ingen skola, så att jag kan stanna hemma och läsa Anna Karenina hela dagen. Och alltså inte bara få tid till denna juvel när jag kommer hem sent och därför somna vid midnatt. Jag såg ett program om att man är jävligt dum om man börjar motarbeta sin biologiska klocka. Det gjorde mig orolig.

Roligt tidsfördriv

Jag måste insistera på att ni besöker George Stuarts Gallery of Historical Figures. Här finns allt från konkubiner i det gamla Kina till Stalin och Hitler. Och så däremellan även Madame de Pompadour, Marie-Antoinette och Ludvig XIV förstås, som ses här ovan. (Längst ner Aleksej Petrovitj).

Leklust eller flickan utan egenskaper

För att använda Malte Perssons beskrivande ord så skulle det slående fula, vulgära och missvisande omslaget ha kunnat få mig att missa denna bok helt och hållet - om inte om inte...

Om inte jag läst Fritt fall och varit sugen på fler böcker av Juli Zeh, om inte det skulle ha gjorts reklam för pocketutgåvan av Leklust (med uthärdligare omslag) på baksidan av boken, och om inte det där skulle ha stått att denna bok av Juli Zeh tilldelats det första PO Enquist-priset - mitt intresse var därmed rört och fört.

På tyska heter den förresten Spieltrieb och alltså inte Spieltrieb oder das Mädchen ohne... (här tar mitt tyska minne slut), svenskans titel är annars en direkt parallell till Mannen utan egenskaper, som förekommer ett flertal gånger i boken.

Alltså. Tyskland i början av 2000-talet, den intelligenta och cyniska Ada börjar på gymnasiet Ernst-Bloch, har en del förväntningar men inser snart att hennes nya omgivning inte skiljer sig nämnvärt från den tidigare skolmiljön, hon blir snabbt något av en egocentrisk enstöring, någon som står och röker sina egenhändigt rullade cigaretter i innegängets periferi - någon som vågar argumentera mot en av skolans mest aktade lärare.

På sin fritid läser hon Dostojevskij, Balzac och Mann, och hon springer. Hon springer snabbt. Det är detta som gör att tyskläraren Smutek på riktigt lägger märke till henne, han är själv idrottare.

Andra året kommer Alev till skolan. Han är halvegyptier, mycket karismatisk, han fängslar genast sin omgivning och finner en jämlike i Ada. De börjar kalla sig själva för nihilismens barnbarnsbarn. Alev bestämmer snart att de skall utföra ett experiment, ett spel, en lek. Smutek blir den som utsätts för deras cyniska leklust.

En hemskt bra bok. Den var vacker, obehaglig, tankeväckande, intelligent, intressant ---- höll mig uppe till sent inpå natten. Många gånger var jag illa berörd av Adas känslokyla, förde mina tankar till Camus Främlingen. Denna totala likgiltighet, oberördhet inför tingen...

Jag älskar dessutom Juli Zehs sätt att börja sina kapitel med några kursiverade meningar som sammanfattar det väsentliga (Exordium. Om allt är en lek är vi förlorade, Smutek erinrar sig några minnen, Ovanför Ernst-Bloch luftrum finns en annan värld).

Hädanefter skall jag ta meningen DÖM INTE HUNDEN EFTER HÅREN på större allvar när det gäller böcker...


P.S Jag antar att ni vill ta en titt på nämnda omslag.

Mera Chardin

Liten utvikning

Inte ens när jag läste franska tror jag att jag fattade ett så genuint tycke för ett språk som för ryskan nu. I franskan var det vissa ord som tilltalade mig direkt, som visade mig dess skönhet - (som ordet âme för själ...!), men nu i ryskan, ser jag dessa ord jämt! Hund, valp, öl, orm, kniv... och så är det så rått, har en alldeles egen smak, skiljer sig så mycket från något annat språk jag lärt mig tidigare, intonation, uttal... för att inte tala om alfabetet.

Egentligen ville jag bara ha en anledning att nämna Vysotskij, eller Высоцкий för att vara korrekt. Vi lyssnade på honom idag, och det fick mig att tänka på hans "Vargjakt", som jag hörde för snart ett år sedan, under en av dessa halvhjärtade elevföredrag - denna gång i svenskan, det var om dissidenter, jag förväntade mig inte något, och så denna sång!

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår.
De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut,
och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Och så nu, originalet;

Ett stycke Chardin;

Kvinna som försluter ett brev, av Jean-Baptiste-Simeon Chardin, 1733

Constance

Detta är Mozarts hustru Constance, år 1782.

I ett sällskap med kompositören Max Keller

Och detta kan vara ett fotografi på henne från 1840, då hon var 78 år gammal. Mina ögon spärras upp och pulsen rusar iväg. Att en (mer eller mindre) 1700-talsmänniska kan finnas bevarad på ett fotografi är för mig en svindlande tanke. Hur ofta har jag inte föreställt mig hur det skulle ha varit om det skulle ha funnits kameror redan på 1700-talet... fotografier av Marie-Antoinette, madame de Pompadour, Ludvigarna, kläderna, interiören... (möjligen fotografier som fortfarande är svartvita, grovkorniga och med en bildkvalitet som lämnar en del övrigt att önska... men ändå!).

Men om det är Constance eller inte är omdiskuterat - för det första så lär fotografiet ha tagits med en slutartid som av tekniska orsaker ännu inte var möjlig 1840, för det andra så var Constance sjuk vid tidpunkten och det var inte troligt att hon då var på besök hos Max Keller. Många forskare tror därför inte på teorin.

När jag hör dessa två argument återgår jag till att en smula besviket betrakta bilden. Kanske inte Constance ändå. Men man vill ju så gärna...!

Lyssna, lyssna mer!

---

Jag skall producera ett hederligt inlägg snart. Och tills dess; om det någon gång arrangeras Poetry Slam i närheten av er så missa inte att gå på den!

Lyssna, och edra öron skall förgås av skönhet

Fritt fall av Juli Zeh, s. 231

"Ta härmed min bekännelse till protokollet: Jag är naturvetenskapsman, men ingen materialist. Vad jag är i stället vet jag inte än. Hur som helst anser jag inte bara tid och rum, utan också själva materien vara en produkt av produktionsföreningen vett-och-förstånd. Min värld består inte av fasta föremål utan av komplexa processer. Alla tillstånd och sekvensformer är samtida och därmed tidlösa. Det vi ser av det är urklipp. Bilder från en filmrulle som sveps genom tidsprojektorn bakom vår panna. Den visar oss verkligheten som en dans av konkreta ting."

Denna man kände samma kärlek för trädgrenar mot himmel som jag

Det är verkligen så fint, även i verkligheten, jag tycker alltid att det ser ut som något slags spetsmönster. Dessa är gjorda av Arnold Marc Gorter (1866-1933). Jag tackar Art Inconnu för uptäckten.

Dagens Vivaldistycke som jag måste foga in i Youtubevideoform

Concerto for two cellos in G minor, RV 531

(ursäkta den klumpiga rubriken)

Böcker, böcker och åter böcker

Usch, nej nu har jag totalt glömt bort vad jag skulle skriva... det står stilla. Ja, det började såhär i alla fall: jag har läst ut Den hemliga historien. En bok som jag vanligtvis inte skulle kunna se mig själv läsa. Det var alltså tack vare en recension, och det var väl inte riktigt samma upplevelse för mig som för recensenten. Han var i och för sig ett år yngre än jag när han läste den, jag vet inte om den skulle ha gjort större intryck på mig då. Och så var det ingen bra översättning heller, så sådant brukar dra ner på upplevelsen. Jag är alltså lite kluven, för den hade riktigt fina stämningar emellanåt, och igår natt var jag nästan salig över den, efter det somnade jag och jag tror jag till och med drömde om den, eller var det en annan natt. Hursom, de sista sidorna lästes nu på förmiddagen, gav en lite halvvemodig eftersmak. Jag antar att den skulle kunna tjäna på en omläsning. Kanske läser jag om den någon gång. Jag tyckte att det var alldeles för mycket cigaretter, alkohol och droger inblandade, efter ett tag var man rätt avtrubbad, klart att Charles - en av huvudpersonerna - skulle åka fast för rattfylleri. Huvudpersonerna studerar grekiska, men jag tycker det var för lite lektioner i den, för lite grekiska - de delarna som verkligen berörde den biten var de mest njutbara.

Nej, det enda jag återger här är endast ett virrvarr av intryck. Ingen uppenbarelse, men inget jag förkastar heller. Kanske läser jag om den någon gång. Nå.

Vidare till det rastlösa läsande jag ägnat mig åt idag - det är ganska sjukt egentligen, det är som att jag inte blir nöjd, först grämer jag mig över att jag inte har tid att läsa, och sedan när jag väl har det så ---

Det började med att jag läste Proust, sedan började jag på Don Quijote (också tack vare Dagensbok.com förresten) och så bläddrade jag lite i Georgiana, Duchess of Devonshire, mest för att jag är besatt av Reynoldsporträttet på omslaget, samt bokens perfekta tyngd, papprets kvalitet...

Så plockade jag fram en i psykiskt mening sönderläst bok som jag inte rört på flera år, Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce, om man är tvungen att veta, den boken öppnade mina ögon för språkets skönhet - nu upptäcker jag att det mest är ett vällustigt frossande i adjektiv, men vad kan man förvänta sig av stora upplevelser från tidiga tonåren. Jag lade tillbaka den, jag kan nog inte läsa den en gång till. Och nu ströläser jag lite i Livläkarens besök jag kan inte sluta höja den boken till skyarna, det är som med Shakespeares Venus and Adonis - något av det vackraste som någonsin skrivits.

Hela detta inlägg skrevs egentligen bara som en ursäkt för att jag skulle kunna släppa fri denna bokliga medvetandeström så nu slutar jag och lämnar er med denna länk;

http://www.youtube.com/watch?v=-HovWdjhVJk&feature=sub

Diverse

Äntligen, äntligen är provperioden över och jag kan ägna mig åt skönlitteratur igen. Nu kan jag läsa ut böckerna som samlats på nattduksbordet - Herta Müllers Hjärtdjur, Cărtărescus Nostalgia (där jag saknar den där surrealistiska språklabyrinten som jag trodde var karaktäristisk för C.), Juli Zehs Fritt fall och Prousts I skuggan av unga flickor i blom. Och Aeneiden som jag plockade fram i förrgår tack vare Den hemliga historien. I den boken börjar faktiskt allt närma sig ett mer eller mindre självklart faktum, det som för mina tankar till Thérèse Raquin; att döda en människa löser ingenting. Jag vet inte hur jag skall ta mig igenom Fritt fall, fastän den verkar så bra, det känns som att det räcker med ett mordfall åt gången.

Vad gäller målningen ovan så är den gjord av Pietro Paolo Bonzi och jag är helt förälskad i den, frukterna, detaljrikedomen, mmm!

Jo, när jag nu är inne på konstverk så vill jag bara lägga upp dessa, jag är så svag för 1600-illustrationer;

Romance pour soprano & harpe

Nu gör jag ett till undantag från min infogandet-av-youtubevideon-regel.
Detta borde hursomhelst ha postats igår - med anledning av Marie-Antoinettes 254:e födelsedag.

C'est mon ami av Marie-Antoinette

Ah ! s'il est dans votre village,
Un berger sensible et charmant,
Qu'on chérisse au premier moment,
Qu'on aime ensuite davantage ;
C'est mon ami, rendez-le moi ;
J'ai son amour, il a ma foi.
J'ai son amour, il a ma foi.

Si par sa voix douce et plaintive
Il charme l'écho de vos bois ;
Si les accents de son hautbois
Rendent la bergère pensive ;
C'est encore lui, rendez le moi.
J'ai son amour, il a ma foi.
J'ai son amour, il a ma foi.

Si même n'osant rien vous dire ;
Son regard sait vous attendrir ;
Si sans jamais faire rougir,
Sa gaîté fait toujours sourire ;
C'est encore lui, rendez le moi,
J'ai son amour, il a ma foi.
J'ai son amour, il a ma foi.

Un chanson très charmant, n'est-ce pas?

Intåg i november månad

Jag har nu plöjt igenom hela den helvetiska LAGKUNSKAP för gymnasiet, ett ämne som jag valde endast för att få ihop till minimiantalet 75 kurser. Att sedan upptäcka att jag satt bland människor som var genuint intresserade av juridik fick mig att kallsvettas. Men prov på måndag alltså och efter det kan jag lägga det bakom mig.

Och så läser jag Den hemliga historien av Donna Tartt, egentligen är det obegripligt hur jag kan köpa och sitta och läsa den boken, en recensent skrev att den är en thriller för tänkande människor, jag skyr thrillers, allt vad deckare heter, men sist och slutligen var det väl en sympatisk recension av den på Dagensbok.com som gjorde att jag föll till föga. Nämn Marcel Prousts namn i sammanhanget, så lystrar jag...

Nu skall jag se en bit ur Milos Formans A Blonde in Love. Och låt mig nu snabbt lägga till några ord för att lindra titelns effekt; det är faktiskt en tjeckisk, svartvit sextiotalsfilm som är väldigt charmig tycker jag, eller den är så härligt genuin. Jag tycker om scenen där Andula har tagit sin vackre pianist på orden och verkligen går och hälsar på honom hemma i Prag och det hela slutar med att föräldrarna vägrar låta honom sova i samma rum som henne, han får sova tillsammans med föräldrarna helt enkelt, på tryggt avstånd från den "främmande kvinnan". (Sådant här är förstås mindre roligt att läsa, för man fattar ju inte vad det rör sig om om man inte sett filmen. Så se filmen.)
----
(Eller inte. Se den om du är intresserad, låt bli om du inte är det. Jag vill för allt i världen inte försöka omvända någon).