Äntligen, äntligen är provperioden över och jag kan ägna mig åt skönlitteratur igen. Nu kan jag läsa ut böckerna som samlats på nattduksbordet - Herta Müllers Hjärtdjur, Cărtărescus Nostalgia (där jag saknar den där surrealistiska språklabyrinten som jag trodde var karaktäristisk för C.), Juli Zehs Fritt fall och Prousts I skuggan av unga flickor i blom. Och Aeneiden som jag plockade fram i förrgår tack vare Den hemliga historien. I den boken börjar faktiskt allt närma sig ett mer eller mindre självklart faktum, det som för mina tankar till Thérèse Raquin; att döda en människa löser ingenting. Jag vet inte hur jag skall ta mig igenom Fritt fall, fastän den verkar så bra, det känns som att det räcker med ett mordfall åt gången.
Vad gäller målningen ovan så är den gjord av Pietro Paolo Bonzi och jag är helt förälskad i den, frukterna, detaljrikedomen, mmm!
Jo, när jag nu är inne på konstverk så vill jag bara lägga upp dessa, jag är så svag för 1600-illustrationer;
Fritt fall förlorar på att det är en kriminalhistoria, tycker jag (se min recension). Annars skriver Juli Zeh som en gudinna och är hypersmart.
SvaraRaderaMinerva,
SvaraRaderaJag har läst din recension, och när jag ställer den mot LaBibliofilles så blir jag ännu mer nyfiken på vad jag själv kommer att tycka om den. Jag har annars mycket svårt för kriminalhistorier.