"I hela sitt liv hade Aleksej Aleksandrovitj levt och arbetat inom en ämbetsmannavärld som bara sysslade med livets återspeglingar. Och varje gång han hade kommit i kontakt med livet självt hade han dragit sig undan från det. Nu upplevde han en känsla som liknade den som skulle drabba en människa som lugnt brukat promenera på en bro över en avgrund och plötsligt upptäcker att bron tagits bort och att kvar finns ett bråddjup. Bråddjupet var livet självt, bron var det konstgjorda liv som Aleksej Aleksandrovitj hade levt. För första gången ställdes han inför frågan om det var möjligt att hans hustru hade blivit förälskad i en annan, och det gjorde honom skräckslagen."
Lev Tolstoj, Anna Karenina (2007) s. 163
Existentiell ångest, tavaritj. Nazdrovje!
SvaraRadera